Leif GW Persson: Gustavs grabb

”När Gustave Flaubert 1857 ger ur sin roman Madame Bovary kommer han att åtalas för brott mot sedligheten. Han blir visserligen frikänd men under rättegången får han givetvis frågan om vem han har haft som litterär förlaga till sin kvinnliga romangestalt.
– Det är jag som är Madame Bovary, svarar Flaubert …”

Och om nu detta är sant, att romanen om Madame Bovary i själva verket var Flauberts självbiografi, så är denna berättelse om min egen klassresa en roman om mitt liv och eftersom jag ännu en gång är fri att välja är det i vart fall ett sätt för mig att återförsäkra mig i min roll som författare, trots att det mesta som står här säkert är sant. Vad det nu spelar för roll, den här gången.

Ur inledningen av Gustavs grabb — en roman om min klassresa.

Leif GW Persson har skrivit nio romaner. Den döende detektiven, som utkom 2010, utnämndes till både Åets svenska och Årets nordiska kriminalroman.
Jag uppskattar Leif GW Perssons knastertorra humor och korthuggna språk. Det ska bli spännande att läsa den här boken – hans självbiografi, (fast han verkar inte vilja kalla den för det).

Monica Gullman hos oss har läst boken:
Leif GW Persson berättar om sin klassresa. Han växte upp i en arbetarfamilj, pappa jobbade som byggnadsarbetare, mamma var hemmafru. Som liten fick han ofta följa med sin pappa på jobbet. Mamma var ”sjuklig ” och orkade inte med att ta hand om Leif.

Detta genomsyrar hela boken, hans fina relation till sin pappa och hans hat och avoghet till sin mamma. Han berättar om sin uppväxt, duktig i skolan, han ville bli något, där startade hans klassresa. Han berättar också om sina demoner, sina depressioner sitt häftiga humör, sina kvinnohistorier. Han missbrukade och gör fortfarande till viss del både mat och sprit.

Sin första bok, Grisfesten, skrev han när han var 34 år. En bok som sålts i en miljon ex bara i Sverige. Nio böcker har det blivit i genren spänningsromaner.

Gustavs grabb är mycket välskriven, precis som allt annat GW författat. Den är självutlämnande, han beskriver sig själv som en skitstövel och en allmänt odräglig människa.

Jag läste boken med stort intresse. Min bild av GW har absolut förändrats, faktiskt till det positiva. När jag ser honom i TV-sofforna ser jag honom som ”Gustavs grabb”.

Boken är en hyllning till en pappa som alltid ställde upp och var närvarande för sin grabb, till skillnad från mamma som bara tänkte på sig själv i alla sammanhang.

Boken är med i Bokiabiblioteket 2011-2012.

Läs även en recension av Johanna Mo i Svenska Dagbladet genom att klicka här.

Lennart Bergström
Bokhandlarn

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *