Arnaldur Indridason: Den kalla elden

Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.

För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.

Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.

Den kalla elden är den fjärde delen i serien som inleddes med Frostnätter.



Recension

Nu har jag läst, Arnaldur Indridasons nya bok, Den kalla elden. Indridason är utnämnd till nordens bästa deckarförfattare, han har fått massor av priser och är i år 2012 nominerad av Svenska Deckarakademien till bästa utländska deckare, i år igen! Detta är hans 9:e bok med Erlendur Svensson, kriminalkommissarien från Reykjavik som huvudkaraktär.

I den senaste boken är Erlendur tillbaka där han växte upp. När han var tio år fick han och lillebror, åtta år följa med sin pappa på fjället för att leta efter bortsprungna får, en storm blåser upp och Erlendur tappar bort sin pappa men också sin Lillebror som han lovat ta hand om. Helt plötsligt hade han försvunnit i snöstormen. Han kom aldrig tillrätta och detta har plågat Erlendur i alla år, präglat hans liv vad gäller sorg och dåligt samvete. Nu är han tillbaka i huset där han växte upp, huset är ett ödehus nu utan fönster och dörrar. Han kan inte låta bli att vandra omkring på fjället för att hitta rester, vad som helst, efter sin Lillebror. Samtidigt snubblar han över en annnan historia som inträffade för många år sedan, en ung kvinna som försvann i en snöstorm och kom aldrig tillrätta. Han börjar prata med överlevande till kvinnan som försvann och så småningom uppdagas en mycket obehaglig och skrämmande historia. Bland den mest obehagliga jag läst på länge faktiskt.

Det enda som är jobbigt med Indridasons böcker är alla isländska namn. I övrigt är boken mycket välskriven, en av höstens stora läsupplevelser i deckargenren.

Monica Gullman

Bokias kulturtant

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *