Ingalill Eriksson recenserar böcker av Coelho och Levi

Primo Levi, Tre böcker
1. Är detta en människa?
2. Fristen
3. De förlorade och de räddade


Med förord av Göran Rosenberg, Albert Bonniers förlag, 2013

Boken är lätthanterlig, trots sina 670 sidor. Den sammanfogade tryckta texten tycks ha lämnat produktionsbandet efter bokbinderiets första steg. Det finns ingen påklistrad rygg. Arken är sammanbundna med trådar som syns. Kanske är bokens nakenhet något medvetet, något som påminner om en sårbar mänsklighet, en mänsklighet som författaren vill skildra.

Primo Levi skriver om människor som definieras som icke-människor, människor som dödas i koncentrationsläger. Är detta en människa? Frågan ställs av författaren, som själv kom till Auschwitz 1944. Han vistades i slavlägret och kom aldrig till själva dödslägret. Överlevnaden möjliggjorde Levis författarskap i lägret och berättelsens spridning efter kriget. Han berättar också om svårigheterna att få ut budskapet om att detta har hänt. De skyldiga ville inte lyssna, utan uppvisade alla försvarsmekanismer.

De första två delarna i boken har tidigare getts ut på svenska 1988, respektive 1991. Nu finns den tredje delen för första gången, sammanlänkade med de första och alla tre översatta från italienska. Primo Levi dog 1987, enligt Göran Rosenberg i ett förmodat självmord.

Böckerna är skrivna med en klarsyn och till och med humor. Språket är fantastiskt och det är paradoxalt nog ingen deprimerande läsning. Det märks också att Levi är vetenskapsman, närmare bestämt kemist. Med en logisk vinkling ställer han en fråga, som tidigare inte behandlats. Helt rätt påpekar han att historieskrivningen är präglad av de räddade, inte av de förlorade. Berättelserna kommer ur de munnar som kommit befriade ut ur lägren. De döda kan inte vittna. Svaren på alla frågor, bland annat om känslomässiga minnen, skulle ha blivit annorlunda om de döda kunnat tala. Till Levis forskargärningar hör också skildringen av lägerfenomenets komplexitet. Kanske var det inte de moraliskt mest högtstående som överlevde.

Ingalill Eriksson

Paulo Coelho, Manuskriptet från Accra

Bazar Förlag, 2013

Paulo Coelhos nya bok håller samma lågmälda ton som hans tidigare böcker, uppvisar samma läsvänliga flytande och briljanta språkbruk. Men jag kan se en viss förändring, rent innehållsmässigt, bort från det provocerande mystiska. I Manuskriptet från Accra landar vi visserligen i skärningspunkten mellan de tre stora traditionella religionerna, kristendom, judendom och islam. Men författaren vecklar inte in sig mer än så, utan koncentrerar sig på det allmänna – om språket, orden och förhållningssätt, i etik och moral och ansvar.

Slutsatserna han presenterar skall inte avslöjas här. Men så mycket kan sägas att det inte handlar om ett förenklat förslag till fredsfördrag. Boken handlar om strider med ord. Inga vapen är mäktigare än ord. Coelho skriver om dig och mig, om möten inom och mellan kulturer, i vardagen och i högtidliga sammanhang, runt om i världen. Boken är allmänmänsklig.

I den pågående debatten i Sverige om nät-hat och brottslig förförelse av barn på nätet, kan Coelhos visdom användas. Detta trots att författaren hämtar inspiration från ett gammalt manuskript, ett manuskript som grävts upp i Mellanöstern, färdats en lång väg till en afrikanske huvudstad (Accra i Ghana) och till engelsk landsbygd. Ursprungligen skrevs manuskriptet på tre språk, arabiska, hebreiska och latin. Nu kan vi läsa om det på svenska, i Paulo Coelhos tolkning. Gör det och bli bättre att ta ansvar för ditt språk!

Ingalill Eriksson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *