Håkan Nesser, Levande och döda i Winsford

Den vrångas med mig, Håkan Nessers nya bok Levande och döda i Winsford. Stretar emot, slingrar sig och vill inte bli beskriven, tycks det. Precis som om själva boken vore en del av sin egen karga och bistra miljö och natur. Detta trots en bra och väl godkänd inläsning av Anna Maria Käll. Möjligen säger det mer om recensenten än om boken…

Nåväl – en kvinna anländer om hösten tillsammans med sin hund till byn Winsford, på halvön Exmoor i England där hon hyr ett unket hus beläget på den ständigt blåsiga hed där ett fåtal människor bor. Hon kallar sig Maria Andersson och säger sig vara författare från Sverige med avsikt att skriva en bok.

Och hon tänker överleva sin hund …

Med denna grund lagd börjar Nessers berättelse om Maria. Om henne själv, andra levande och döda – inte bara i Winsford utan även i Sverige, andra länder, inte minst Marocko. Via sina egna minnen skildrar hon sin mans liv som författare, med stöd av hans dagboksnoteringar. Frågor väcks ständigt. Om det förflutna. Vem är hennes man? Är han i livet? Är hon eftersökt av någon? Hotad?

Och hela tiden dessa ständiga strövtåg på den karga, trista och motsträviga heden med hunden, och med en del sammanträffanden med vissa Winsfordsbor, som då får liv och kontur.

Över hela berättelsen vilar en svag, obestämt hotfull stämning. Nesser använder inte sina ord i onödan – allt som berättas har sin betydelse.

Från att i början varit negativ, har jag under lyssnandets gång småningom fängslats av historien. Tålamod har behövts, men nu när den är avslutad kan jag inte tycka annat än den är bra.

Det vore väl inte Nesser annars …

Svenarne Jansson

Övriga recensioner
”Suveränt språk och timing i kamelontthriller”, Inger Dahlman i Sundsvalls Tidning. Läs hennes recension här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *