Marcus Birro: Evangelium enligt Marcus

Kan man tala offentligt om Gud, helighet och kristen tro i Sverige idag? Marcus Birro kan. Som krönikör i Expressen rör han upp känslor och får många läsarreaktioner varje gång han skriver om sitt eget och svenskarnas förhållande till Gud. Men vad är det som gjort att han, som växte upp i ett vanligt hem i Göteborg, i dag kallar sig för troende, som en sökande katolik?

I Evangelium enligt Marcus berättar Birro för första gången om resan till och i tron. Om den första röda fick-bibeln som han fick på högstadiet, om det svåra frågorna som väcktes i honom när han och hans fru väntade barn och om missbruket som var nära att kosta honom livet men som fick honom att åter förstå vem Gud är.

När instrumentet med det befruktade ägget förs in och Jonna ska uppge sitt namn och personnummer går en ängel genom rummet. Det finns inget kliniskt kvar i rummet. Det är en befruktning som sker. Det är så starkt att jag ser mig om över axeln. Så stark är närvaron av Gud i rummet. 

Dessutom: de allra bästa krönikorna om tro som Marcus Birro skrivit genom åren i tidningarna Expressen, Dagen och Världen idag.

Marcus Birro, f 1972, är författare, krönikör och poet som hittills gett ut tretton böcker. Han har för sitt skrivande bl a tilldelats Dan Andersson-priset. Birro skriver krönikor för tidningarna Expressen och Världen idag och bloggar för TV4:s Fotbollskanalen.

Boken utkommer den 19 mars 2014.

Bokrecension, Monica Gullman 2014-03-20

När Marcus var 14-år fick han en liten röd fickbibel, en bok som han läste i lite då och då och alltid bar med sig. Föräldrarna bråkade mycket och en skilsmässa var ett faktum. Bibeln gav Marcus under denna jobbiga tid tröst och en stilla frid.
17 år tog han sin första fylla. Gud byttes ut mot alkoholen som då blev nyckeln till hela världen. Från att ha varit den blyga svåra killen blev han frigjord, glad och öppen, han blev någon. Så började 15 år av himmel och helvete. Gud fanns där i bakgrunden men festandet och supandet vad viktigare.

Så börjar boken, han skriver också om nödvändigheten av att skriva, kärleken till Jonna, de barn de fick som dog och de barn som fick leva. Planerade och oplanerade återfall, suget efter alkohol och droger som nästan tog livet av honom.
2007 börjar Marcus läsa bibeln igen, sakta börjar han skapa en ny relation till Gud, han skriver om de andliga upplevelser han haft med Gud. Guds närvaro. Han ber varje morgon om att slippa, suget efter alkoholen är svår: När kvällen kommer tackar han Gud för att han sluppit. Han skriver att det är bönens kraft som håller sönderfallet borta.
Marcus reser idag runt i många kyrkor och berättar om sin tro och sitt liv.
Han lämnar ut sig själv totalt i boken. Det är ingen ”tyck synd” om Marcus bok, allt han gjort, de människor han svikit. Kärleken är viktigast skriver han, kärleken till sina närmaste, kärleken till Gud.
Stundvis är boken en hjärtskärande läsning. Jag har svårt att lämna den när jag läst färdigt, den ligger där och gnager.

Monica / Vängåvans pensionerade kulturtant

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *