Åsa Larsson i Paris

Åsa Larsson reser till Paris för att prata om sin bok.

Författarresa del 1.
Jag planerar noga. På tisdagskvällen äter vi middag med vänner i
Mariefred. Min väska är packad. Min tanke är att jag ska sova i
Stockholm hos fjällräven för att åka till Arlanda på onsdag morgon. Väl
framme i Stockholm sent på kvällen upptäcker jag att jag glömt
handväskan i vännernas hall (med plånbok och pass och resehandlingar och
dator). Sätter mig i en taxi och åker tillbaka till Mariefred. Vännerna
levererar handväskan till mitt hem. Jag är tillbaka på ruta ett. Trött
och arg innan jobbresan ens börjat.
Leo vaknar till: ”Erkänn att du älskar mig så mycket att du bara inte kan åka hemifrån”, mumlar han.

Författarresa del 2. 
Onsdag. 
Författarinnan vaknar med förskräcklig huvudvärk.
– Jag vill inte äta frukost, förkunnar hon. Inte heller dricka kaffe.
– Nu är det illa, viskar delpersonligheterna till varandra. Och vem skall nu ta hand om oss?
De kryper ner i hennes fickor, där trasslar de nervöst omkring och
författarinnan smäller irriterat på fickornas utsidor. Men de förmår
inte stilla sig. En Skrutta biter en Skvätta och någon namnlös liten gråter i sin tass.
Författarinnan släpar ilsket väskan upp och ner på bussar och tåg. Försöker läsa, men bokstäverna dansar och hon mår illa.
På centralen möter hon av en händelse en bekant.
– Paris minsann, säger han. Men kanske vill författarinnan dricka en kopp kaffe innan hon flyger sin väg. Jag bjuder.
Författarinnan öppnar munnen för att säga att hon inte har tid, inte alls, men ur fickan kommer ett:
– Ja tack!
Så dricker hon ändå en kaffetår. Och mår en smula bättre. Och
bekantingen får henne att skratta. I fickorna är det plötsligt stilla.

Författarresa del 3
Onsdag eftermiddag.
Jaha Paris, tänker författarinnan håglöst och ser ut genom
taxifönstret. Det är som i visorna. Det är tjusiga byggnader. Det är
unga män som ivrigt pratar med unga kvinnor i gathörnen. Det är vår och
sol och blommande träd. Därtill boutiquer med q.
Svansen släpar i gatan när en nätt fröken från Förlaget hämtar henne från hotellet.
På Förlaget hänger ett stort fotografi på författarinnan på väggen.
– Se där, fru Författarinna säger nätta fröken. Ni är ÖVERALLT.
– Nå knappast överallt, säger författarinnan lågt så att bara
delpersonligheterna hör. Bara här på Förlagets vägg. Varför talar de så
till mig? Som om jag skulle vilja vara ÖVERALLT.
– Ibland vill hon det, viskar det från fickan, men då nyper författarinnan delpersonligheterna genom ficktyget så de gnyr.
Författarinnan gör intervjuer och nätta fröken klappar artigt sina
händer, men författarinnan tänker dystert att inget är på riktigt och
att svansen har blivit smutsig. Hon hälsar på alla Förlagets herrar och
nätta fröknar och en del av dem är så strålande att det lyser rakt genom
ficktyget och delpersonligheterna slår tassarna för ögonen.
Men
Förläggaren är en lång kvinna med hår som en borste och pepparkornsögon.
Hon röker franska cigaretter och hostar och skrattar om vartannat.
– Min kära författarinna, säger hon och slår armarna om författarinnan. Nu skall vi äta middag.
Så gör de det. Och restaurangen är så ytterligt fransk. Ägaren skall
gifta sig nästa dag, bruden är där och är så nervös och lycklig och alla
kysser varandra och författarinnan röker cigaretter och glömmer att
svansen är lortig.
Men på hotellrummet väntar ensamheten. Delpersonligheternas morrhår börjar darra. Nu vill de genast åka hem.
– Nej, säger författarinnan. Detta måste man uthärda. När dagarna är
fulla av nya bekantskaper och man inför främlingar har svängt sin svans
och alla har applåderat. Då finns ingen vila i den plötsliga tystnaden.
Då blir den ekande tom och ödslig. Har man för mycket applåder i öronen
tar det tid innan tystnaden åter blir ens vän. Man gör vad man måste, en
sak i taget. Sedan sover man. Och nästa morgon är det en natt mindre
kvar tills man får åka hem.

Författarresa del 4  
På torsdag morgon äter Författarinnan frukost
med bokhandlare. Det kommer inte så många. Faktiskt bara två.
Författarinnan drar upp läpparna och skrattar med sina små tänder. Hon
svänger på svansen och häller upp påtår. Men i smyg stirrar hon hatiskt
på alla oanvända assietter och koppar. Förläggaren skrattar och röker
och hostar. Hon är vid gott mod.
– Min kära Författarinna, säger hon
efteråt, som om hon kunde läsa tankar. Det tar tid. Men era böcker är
magiska och ert författarskap kommer att bli stort. Jag är säker på
detta.
Nå. Kanske händer det aldrig, tänker författarinnan. Men det
tar tid, min tid. Det är sant. Och jag plågas av att speglas i min egen
obetydlighet. Står det inte i Predikaren att ”ingen ände är på det
myckna bokskrivandet och för mycket läsande gör kroppen trött”. Alla är
trötta och ingen tycks orka med ännu en författarinna.
– Men du sa
ju, säger en av delpersonligheterna som i smyg har krupit in i
Författarinnans mössa, du sa att du inte vill vara ÖVERALLT.
– Så sa
jag, mumlar författarinnan. Men detta är de stegrade förväntningarnas
förbannelse: Först tänker man: ”Om jag bara blir utgiven blir jag
lycklig.” Sedan tänker man: ”Om bara jag kan betala min elräkning med
vad jag tjänar på romanerna blir jag lycklig”. Om en stund tänker man:
”Om jag blott finns ÖVERALLT I PARIS…”
Lite senare gör
Författarinnan intervjuer. En Fröken Journalist är synnerligen trevlig
och mörklockig och en tvättäkta Parisiska. Författarinnan glömmer tiden
och dricker kaffe.
– Ska ni till bokmässan i Lyon? frågar Fröken Journalist.
– Det ska jag, svarar Författarinnan och betraktar dystert sin dammiga svans.
Men sedan erinrar hon sig att hon i sin ungdom läste böcker av en
författare från just Lyon. Hon frågar om Fröken Journalist har läst dem.
– Det har jag, svarar Fröken Journalist. Vet ni, på lördag fyller jag
år. Om Författarinnan har en stund över önskar jag promenera till just
den del av staden där dessa böcker utspelar sig. Skulle ni vilja det?
Promenera med mig?
– Ja, svarar Författarinnan. Men kanske kommer ni
att vara mycket upptagen. Jag lovar att inte bli besviken om… Men visst
vill jag!
– Då säger vi så. Jag kommer till ert scenframträdande på lördag. Kanske kan de släppa iväg er en stund.
Fröken Journalist lämnar tillbaka en av delpersonligheterna som under
samtalet lämnat sitt gömställe under Författarinnans kjol och klättrat
upp för Fröken Journalists ben och satt sig i hennes knä. Fröken
Journalist reser sig upp och tar adjö. Författarinnan tar emot
delpersonligheten och kysser adjö på kind utan att känna sig det allra
minsta besvärad.
– Vad hon var rasande trevlig, viskar en av delpersonligheterna. Skall vi promenera med henne?
– Hon var nog bara artig, säger Författarinnan. Det var vackert sagt,
men hon kommer att träffa så många bekanta på Den Stora Bokmässan.

Jag tror inte att hon var bara artig, viskar delpersonligheten. Det var
något med hennes doft. Den påminde om Er, Författarinnan. Fast hon var
parisiska och allt.

Författarresan del 5
På torsdagkvällen
blir författarinnan intervjuad på scen av en professor från Sorbonne.
Delpersonligheterna klättrar först nervöst omkring innanför hennes
kläder. Men han är en utomordentlig professor, duktig och påläst
och därtill vänlig. Författarinnan känner snart att hennes klänning
inte alls är för stor utan passar lagom. Stämningen blir uppsluppen.
Blickar och skratt, även allvarsord flyger som duvor i salen.
Delpersonligheterna kryper fram ur hennes ärmar. De smäller med sina
tassar på de tunna benen och ger upp små hesa skratt. Efteråt önskar
alla i publiken tala med författarinnan och när hon efter mat och mingel
trippar hem har hon blivit bjuden att låna lägenhet i Paris och
uppvaktad på allehanda vis.
Hon hälsar portiern på franska och
märker inte ensamheten på hotellrummet. Hon glömmer att när ensamheten
får gömma sig i skuggorna, blir det lätt så att en Författarinna börjar
svänga sin svans framför spegeln.
– Kanske borde du borsta svansen och be din aftonbön, föreslår delpersonligheterna.
Men Författarinnan sveper med svansen och granskar sig själv från olika håll i den blanka ytan.
– Minns ni Spanien? frågar hon delpersonligheterna som nu drar sig
undan och betraktar henne avvaktande bortifrån byrån. I Spanien är det
så många journalister att vi måste hålla PRESSKONFERENS.
Och sedan går hon igenom kvällen. Vem som sagt si och vem som sagt så. Och hon frågar delpersonligheterna:
– Tyckte ni att det var roligt som jag sade? Att det var klokt svarat?
Delpersonligheterna försöker stoppa svansarna i öronen, men Författarinnan ger sig inte förrän de svarat ja.
När hon somnat klättrar delpersonligheterna upp på hennes mage och konfererar med varandra.
– ”Minns ni Spanien?”, säger en. Jag MINNS! Hon var olycklig.
– Jo. Somliga författare hatar för mycket uppmärksamhet. Det enda de hatar mer är för lite.
– Med lagom vill de inte nöja sig.
– Jag tycker inte om henne när hon blir sådan här. Hon blir för stor för sin klänning. Man får inte plats i hennes fickor.
– Hellre att hon har solkig svans och gråter faktiskt.
– Om hon kunde komma till ro med det som är. Inte ständigt sträcka sig efter annat. Önska sig någon annanstans.
– Hon är bäst när hon skriver. Då får man sitta ifred på hennes axel eller till och med mitt på pappret med en kaffekopp.
– Då brukar hon hjälpa mig att knyta rosett på min svans.
En liten halvt genomskinlig Strunta ger Författarinnan ett tjuvnyp. I drömmen säger Författarinnan: ”Nej. NEJ!”
– Den här! Kan inte skriva! morrar Struntan. Hon är alldeles för upptagen med sin svans. På det ena eller andra sättet.

Författarresan del 6.
På fredagens förmiddag träffar Författarinnan
en vän och vännens dotter som bor i Paris. De dricker franskt kaffe och
släntrar in och ut ur boutiquer med q. Författarinnan säger bonjour och
merci och si’l vous plätt missjöör och delpersonligheterna har snart
sylt i pälsen och tjattrar parisiska fraser och Författarinnan måste
räkna in dem när vännerna lämnar av henne på hotellet.
Men när Nätta Fröken och Tjusiga Fru PR hämtar Författarinnan på hotellet gömmer
sig alla delpersonligheterna i resväskan och låser den inifrån.
Författarinnan sitter snart på tåget och svarta malströmmar virvlar i
hennes sinne. Hon tänker på sådant författare fruktar: ensamheten bakom
ett signeringsbord där ingen kommer fram och vill köpa ens bok. Eller
när man blir presenterad för MYCKET VIKTIGA PERSONER som vacklar undan
med blicken på jakt efter någon intressantare och ÄNNU VIKTIGARE att
hälsa på.
– Ni kommer att ha roligt på Den Stora Bokmässan, säger
Tjusiga Fru PR med ett stråk av bestämdhet i rösten. Ni kommer att få
nya vänner! Och jag ska presentera er för ALLA.
I den låsta väskan resonerar delpersonligheterna med varandra.
– Felet är att hon glömmer alla sina andra namn, säger en. Nu tror hon att hennes enda namn är Författarinnan.
– Hon vill bli definierad och älskad av främlingar, säger en annan.
Och då utbryter ett mummel, för inga andra av delpersonligheterna vet vad DEFINIERAD betyder. Är det parisiska?
– Men hon glömmer bort, fortsätter den som talade utan att låta sig
stoppas av mumlet, att det finns alltid nya främlingar. På nya ställen.
Till slut är klänningen alldeles tom.
Författarinnan håller sig
fast i sätet. Tåget flyger fram. Solen fladdrar in genom fönstret. De
närmar sig Den Stora Bokmässans gap.
 

Författarresan del 7
– Jag är en
dysterkvist, säger Författarinnan till delpersonligheterna. Det är mitt
problem. Här är jag på Den Stora Bokmässan. Jag borde springa uppför
trappan med öppna armar. Som ett barn till en nöjespark. Men jag ser bara en drake med öppen mun. Och alla dessa stackare som ropar ”Jag är utvald!” och skyndar in i dess gap.
Men innan Den Stora Bokmässan tuggat i sig Författarinnan nästan helt
och hållet dyker Fröken Journalist upp och drar med sig Författarinnan
på promenad.
– Ni kom, säger Författarinnan. Ni kom verkligen.

Delpersonligheterna har redan flockats runt Fröken Journalists ben. De
minsta klättrar ner i hennes handväska och upp på hennes axel. De andra
springer före ut i solskenet.
De vandrar genom stadsdelen som
klättrar uppför bergsidan. Det är trappor och smala prång och hemliga
gångar. Ingen biltrafik, det är alltför smalt och brant. Fröken
Journalist berättar om hur motståndsmännen under kriget undkom sina
förföljare här, sprang som kvicka vesslor upp och nerför trapporna, hit
och dit mellan husen. Och författarinnan tänker på de älskade
äventyrsböckerna från hennes ungdom som utspelades just här. Här, just
här, sprang de och jagade taveltjuvar och smugglarligor. Högst upp på
bergskammen pågår en marknad. De promenerar mellan stånden. Grönsaker,
frukt, korvar, bakverk och blommor. Människor med korgar på armen.

Denna ville jag att ni skulle se, säger Fröken Journalist. Vi har
ingenting liknande i Paris. Detta är den bästa matmarknaden. Och
härifrån kommer landets stora kockar.
Lite längre bort snurrar en
karusell med motiv från Jules Verne. Delpersonligheterna åker
luftballong och undervattensbåt, runt, runt.
– Har jag dött? frågar Författarinnan och skrattar lyckligt. Dog jag och vaknade i en film?
Så tänker hon: Detta är också Den Stora Bokmässan. Vackra bekantskaper.
Korta, men alldeles magiska. Och att få se platser som förut bara
funnits i mina drömmar.
 

Staden är Lyon.
Bara nån timme från Paris med tåget. Stadsdelen heter La Croix Rousse.
Marknad tre gånger i veckan. Det finns ingen sådan i Paris, sa
parisiskan. Och det är tydligen så att många av landets Grand Chefs
kommer därifrån.

Författarresan del 8
Författarinnan kommer tillbaka från sin
promenad. Alla delpersonligheter tittar fram ur hennes klänningsärmar,
halsringningen och fickorna för att kyssa Fröken Journalist adjö. De
drar i Frökens hårlockar och smackar henne i örat. Inte kan de kyssas på
parisiska, men det spelar ingen roll. Delpersonligheterna är så
upplivade att de till och med kysser bokhandlarna som nu skyndar fram
och hälsar på Författarinnan med glada rop och lyfta armar. De började
nästan undra om hon skulle dyka upp. Det är dags för signering.

Den Stora Bokmässan finns ändlösa rader av bokförsäljare och bokköpare.
Många författare sitter på rad och önskar sina läsare Bonne lecture.
Vissa sitter alldeles ensamma. Ingen tycks vilja läsa deras böcker. De
försöker se ut som att det inte gör någonting alls. Men Författarinnan
blir inte nedstämd. Hon är på ett okuvligt gott humör. Att en promenad
kan vara så välgörande. En av delpersonligheterna har satt sig på hennes
axel och sjunger en visa. Några läsare står och väntar vid hennes bord.
I kraft av sitt humör förvandlas författarinnan till en fiskmånglerska.
Det är som om hon aldrig gjort annat än att stå på ett torg och ropa
till kunderna att de skall våga sig fram, hon skall inte bita dem, i
alla fall inte så hårt. Kunderna småpratar och provsmakar och köper
fisk… nej, böcker. Fiskmånglerskan skrattar, klottrar sitt namn, svettas
ymnigt och torkar av sig på förklädet.
En av bokköparna berättar
att de velat köpa en bok av en annan författarinna från Sverige, men där
var så mycket folk att man inte kunde tränga sig fram. Då håller alla
delpersonligheterna andan och den på axeln upphör tvärt med att sjunga.
Men Författarinnan säger bestämt till delpersonligheterna: ”Vad bryr jag
mig om det? Jämförandet gör författaren nedstämd och avunden är en
dödssynd.” Delpersonligheterna andas ut och nyper sin författarinna
kärleksfullt i kinderna.
Och plötsligt får Författarinnan syn på en
lång gestalt i kön. Det är hennes engelska förläggare! Vad gör han här?
Han är lång. Han har studerat vid Oxford. Hans tal är belevat och hans
fickor alltid fulla av Sydsmyrgiska poeter som världen genast borde
läsa. Den grånade svansen svänger motvilligt förtjust när Författarinnan
klättrar upp på signeringsbordet och omfamnar honom.
– Var har Ni varit? frågar han. Att jag ska stå i signeringskö för att träffa Er.
– Jag har varit här! utbrister Författarinnan. Förlåt att förklädet luktar fisk, men det är nu en nödvändig del av mitt arbete.
På kvällen rymmer Författarinnan från de andra och äter middag med herr
Oxford. De har mycket trevligt. Delpersonligheterna sover lugnt i
fickorna. Herr Oxford är arg på förläggaren den och den som inte vill ge
ut en av hans författare.
– Ni talar, frågar Författarinnan, ni talar om den roman han skrivit som inte innehåller ett enda skiljetecken?
– Ja, svarar herr Oxford. Den är lysande. Ett mästerverk. Har ni läst Ulysses, min kära Författarinna?
– Jag vill minnas, säger Författarinnan, att när hans redaktör frågade:
”Kan vi kanske lägga in ett och annat semikolon? Kanske bara fem? För
era läsares skull?” Då svarade han: ”Varför skulle jag bry mig om mina
läsare?”
Så träter de likt gamla vänner. Om det ena och det andra.
Och Författarinnan tänker. Att det är när man träffar en bekant i ett
främmande land, som den bekante plötsligt kan bli en gammal vän. Sådant
kan också hända på Den Stora Bokmässan. 

Publicerat på Åsa Larssons Facebooksida, april 2014. Vem vet, reseberättelsen kanske inte är färdigskriven än. Stay tuned, som man säger på radiospråk…

Läs gärna hennes sida på facebook här.

Share:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *