Elin Olofsson, Till flickorna i sjön

Efter succédebuten Då tänker jag på Sigrid är Elin Olofsson tillbaka med en berättelse som också den utspelar sig i det Jämtland författaren är väl förtrogen med.

”Ett spår”, viskade hon.
”Ett spår eller en hälsning och jag ska aldrig tala illa om den här stan igen. Vad som helst, till och med kroppen, så ska jag sluta anteckna, ta de där papperslapparna ur fickan, slänga dem på marken och låta våren ta dem, så småningom. Lösa upp dem, så att de försvinner.”
Hennes egen röst lät konstig när hon hörde den, silad genom den tjocka mössan som täckte öronen.
”Inget om träsket. Om kvinnorna i det, om männen. Eller om byn. Om mamma. Inte ens om Tomas. Jag ska aldrig mer säga ett ont ord om Tomas, om jag bara får ett tecken.”
Men ingenting hände.
Vinternatten teg omkring henne, som alltid.

Helena får sparken från sitt jobb i kommunhuset och blir samtidigt lämnad av sin man. När hon börjar arbeta som städare på sjukhuset dyker plötsligt hennes kusin Blåpojken upp i en sjukhussäng, och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad.
Men vad är det Helenas mamma vill egentligen?
Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp?
Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?

Till flickorna i sjön är en berättelse om vad en flicka lovade vid en liten insjö i det jämtländska skogslandet och vad en vuxen kvinna tvingas göra för att infria löftet.

Recension

Boken handlar om Helena som fått sparken från sitt jobb, henns chef säger att hon inte kämpat tillräckligt.  Hennes man Tomas lämnar henne. Han har tröttnat, henns maniska skrivande, de små lapparna som ligger och dräller överallt var droppen. Helena får jobb som städerska på stadens sjukhus.Hennes arbetskamrater är den burdusa och ilskna Evelina och den snälla blyga Aileen. En dag finner hon sin kusin Andreas, (blåpojken) i en säng på sjukhuset när hon städar. Han har hittats medvetslös på gatan, drogpåverkad, överdos sägs det. Det var honom hon mötte på vägen den där dagen när det hemska hände.

Så försvinner Andreas från sjukhuset, Helena inser att hon måste åka tillbaka till sin barndomsby Gärningsberg. Hon måste leta efter Andreas och också ta itu med det förflutna. Göra upp, hitta sig själv, få kraft att lämna det svåra och gå vidare.

Boken pendlar mellan då och nu, från början har jag svårt att hålla isär, men efter några kapitel flyter det på. Jag backar tillbaka och läser om, jag förundras och imponeras av Elins sätt att skriva, det är vackert och proffsigt.

Detta är hennes andra bok, hon är redan på väg att etablera sig som en av våra stora Norrlandsförfattare. Jag rekommenderar också hennes debutbok, Då tänker jag på Sigrid.

Flickorna i Sjön får 4 av 5 i betyg.

/Monica Gullman

Boken är med i vår läsecirkel 2014/2015 som startar 1 september. En bra anledning att bli medlem. Elin Olofsson är gäst på Höstfestivalen i butiken den 6 september kl 12.40.

Läs ett reportage om Elin Olofsson i ÖP, här.

1 kommentar på “Elin Olofsson, Till flickorna i sjön

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *