Mikael Berglund: Ett föremåls berättelse om obesvär

Förr, då vildrenarna vandrade i mängd i skogarna, föddes en gång en flicka på fel plats. Den flickan hette Judit. När Judit slutat att vara barn rymde hon från sin by vid havet upp till fjället, dit hon hörde. Inte kan man veta varför en människa ibland inte hör hemma där hon fötts men så var det för Judit. Var gång hon mötte människor måste hon snart ge sig av och kom på så sätt snart att inte höra till någonstans. Hon förblev en främling, hon var människan som inte svarade.

Det är 1600-tal i Sverige. Kriget rasar i söder och det råder missväxt i hela riket. I norr finns vandrare och bofasta, havsfolk och fjällfolk och alla däremellan. Kronan finner silver i fjällen och skickar knektar för att utvinna det. En ensam ung kvinna ger sig iväg på jakt efter något beständigt, eller kanske på flykt undan något outtalat. Hon har en besynnerlig dragningskraft. Två män, en främling och en bekant, följer hennes rörelser – ibland på håll, ibland alldeles för nära. Förföljare eller beskyddare? Men ingen kommer henne inpå livet, inte ens hennes egna barn. Hon hör inte hur de ropar förrän de tystnat.

Mikael Berglunds säregna debut är skriven på ett språk lika vackert och kargt som landskapet hans huvudperson bebor.

Recensioner

Yukiko Duke recenserade boken i SvT Go’morron. Debutanten Mikael Berglund med sin roman Ett föremåls berättelse om besvär, får hela 5 av 5 i betyg!Se ett klipp från SvT Go’morron här.

”… en gåtfull och mörkt sugande debut …”
Jonas Thente, Dagens Nyheter

Det är 1600-tal i Sverige, i söder rasar krigen.
Den unga kvinnan Judit lämnar sin hemby, stjäl med sig en get och ger sig ut på en vandring från kusten till fjällvärlden genom årstiderna. Två män följer henne som skuggor under vandringen. En av dem kommer henne för nära vilket resulterar i att hon blir ”på det där viset”. Hon föder sitt barn på en bädd av mossa i skogen, stoppar barnet innanför kolten och fortsätter sin vandring.
Hon räds inte vilddjuren som dyker upp (de grå) som jagar i flock, gammelfarmor som yrvaket och uthungrad vaknar ur sin vintersömn och bär iväg med Judits barn mellan käftarna. Rasande följer hon efter, det blir en strid på liv och död och barnet får hon tillbaka.
När snön är som djupast och kylan isande gräver hon ner sig med barnet och äter kopiösa mängder snö för att överleva när hungern är som värst.
Språket är annorlunda och vackert, dialogen knapp. En debutbok som är så välskriven att man som läsare häpnar.
Jag ger den 5/5 i betyg och hoppas att alla bokälskare läser den och förundras.

Monica, Vängåvans kulturtant

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *