Göran Lambertz, Quickologi

I Quickologi skildrar Göran Lambertz fallet Thomas Quick ur sitt eget perspektiv. Han diskuterar hur svenska samhället hanterat ett av de mest häpnadsväckande rättsfallen i landets historia och visar på faran i att allt färre journalister vågar ställa de svåra frågorna eller gå emot den rådande opinionen. Hur kunde Sture Bergwall dömas för 8 mord och sedan frikännas utan domstolsprövning? Har rättsväsendet svikit sitt uppdrag?

Göran Lambertz blev 2001 justitiekansler och kvarblev i befattningen till 2009, då han  efterträddes av Anna Skarhed. 2009 utsågs Lambertz till justitieråd.

Broms i Quickdebatten
av Göran Lambertz
(Publicerad på expressen.se den 26 maj 2015)

Det har gått en månad sedan min bok Quickologi publicerades. Den som läser kapitlen om bevisningen ordentligt kan enligt min uppfattning inte dra någon annan slutsats än att Quickmålen inte är något exempel på röta i det svenska rättsväsendet.

Den som dessutom läser Christer van der Kwasts redovisning av hans och polisens arbete i boken Bortom rimligt tvivel får ytterligare möjligheter att förstå rättsprocessen utifrån fakta snarare än mediedramaturgi. Några manipulationer eller falsarier förekom inte. Inga bluffar, inga lögner. Sannolikt kommer Bergwallkommissionen i nästa vecka att kritisera brottsutredningen på en del punkter. Men det var ett hederligt och i huvudsak mycket gott polis- och åklagararbete som gjordes.

Nu har jag tills vidare gjort mitt i Quickdebatten. Det var viktigt att så långt möjligt klargöra de rätta förhållandena och få bort den självlysande rättsskandalstämpeln. Allt fler tycks glädjande nog förstå att det inte var fråga om någon rättsskandal. Förutom från de personer som driver tesen hör man numera sällan de självklara ropen om lögner och röta.

Och då kan det räcka. Det finns ingen anledning, i varje fall för mig, att delta i en fortsatt debatt som mer eller mindre uttryckligen handlar om skuldfrågan. Alltså frågan om Sture Bergwall är skyldig till morden eller inte. Jag har hela tiden varit medveten om det problematiska med att jag som domare har misstänkliggjort en person fastän han är frikänd. Jag har gjort det för att jag tycker att sanningsintresset och intresset av upprättelse för de felaktigt anklagade personerna väger tyngre i det här fallet än oskuldspresumtionen. Men priset för debatten är högt. Och någon gång bör den få ett slut, åtminstone för mig.

Jag lägger alltså från och med nu ner det offensiva debatterandet av Quickärendet. Blir jag angripen på ett sätt som gör det nödvändigt att svara, kommer jag att göra det. Och återkommer de numera ganska ovanliga påståendena om en rättsskandal på ett oroande sätt, kommer jag sannolikt på nytt att ge mig in i diskussionen. Men annars får det som sagt vara nu.

På tal om ordet rättsskandal: Det har ifrågasatts varför jag och några andra lägger sådan vikt vid just detta ord. Därför finns det anledning att betona att det jag för min del lägger i ordet är något mycket allvarligt. Om en person döms oskyldig för åtta mord, eller döms på helt otillräcklig bevisning, då är det en rättsskandal. Om bevisningen räcker är det med mitt sätt att se det inte någon skandal, inte heller om personen faktiskt har begått brotten.

Jag är starkt kritisk till mediebevakningen av Quickärendet. Men samtidigt finns det anledning att notera att denna bevakning har förbättrats på senare tid. De senaste veckorna är det bara Aftonbladet som har fallit helt ur ramen.

På måndagskvällen (25.5) debatterade Publicistklubben under rubriken ”Medierna och fallet Quick”. Det var en debatt som arrangörerna har heder av. Motrösterna fick komma fram. Rimliga frågor ställdes, inget togs för självklart. Det var upplyftande att se. Den debatten har underlättat mitt beslut att dra mig tillbaka.

Nu hoppas jag att alla kan se på Quickärendet som på andra rättsärenden där rättsväsendet har sagt sitt men där man vet att man inte för den skull nödvändigtvis har fått svaret på hur det verkligen var. Vi har åtskilliga exempel på sådant, som Palmemordet och mordet på Catrine da Costa. Hade inte de högljudda självsäkra ropen om en rättsskandal i Quickärendet kommit, hade de senare årens enormt polariserade debatt aldrig behövt föras. Då hade Quickärendet direkt kunnat läggas in i historiens osäkerhetsbok.

Till sist finns det anledning att påminna om att det bakom den debatt som har varit, och bakom alla hårda ord, gömmer sig omätbara tragedier. Föräldrar har förlorat sina barn på det hemskaste av alla sätt. I det perspektivet förlorar debatten det mesta av sin betydelse.

Göran Lambertz, justitieråd

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *