Alex Schulman, Glöm mig

I sin mest självutlämnande roman någonsin berättar Alex Schulman om sökandet efter försoning med sin alkoholiserade mamma.

Det är sommar. Alex Schulman befinner sig på sin mammas lantställe för att övertala henne att skriva in sig på en avvänjningsklinik. Det räcker nu. Han vill ha sin mamma tillbaka. Den glada mamman han minns från barndomen. Vad var det egentligen som det gick fel mellan dem?

Genom Alex djuplodande och smärtsamma tillbakablickar till barndomen får läsaren följa det krackelerande förhållandet mellan mor och son, och, när sprickan dem emellan verkar vara som störst, följa det vuxna barnets desperata strävan efter att reparera relationen.

”Glöm mig” är en gripande och djupt personlig skildring av en problematisk relation mellan mor och son, om medberoende, längtan och det outtröttliga behovet av försoning.

Recension 2016-10-22

Alex Schulman har skrivit boken om sin pappa, Skynda att älska, en hyllningsbok till en far. Han har också skrivit boken, ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng” en hyllning och kärleksbok till sin fru Amanda.

Så kommer då boken, ”Glöm mig”, en bok om mamma Lisette och hennes 30 åriga drickande.

Första gången sönerna upptäckte att mamma drack var när de lekte kurragömma, Alex var då sju år. Han hade gömt sig i mammas klädgarderob, det klirrade till, 15-20 tomma vinflaskor rasade omkull. De tog med flaskorna till Systembolaget och av pantpengarna köpte de tuggummi.

Så följer 30 år av medberoende. Det märkliga är att ingen, sönerna eller maken konfronterar henne för hennes drickande som så klart blir värre och värre. Man tassar på tå, bevakar, lyssnar av, gläds åt de dagar mamma är nykter, men hon faller alltid tillbaka i sitt missbruk. Man skyddar, ljuger när jobbet ringer, säger att hon är sjuk, säng liggandes.

Detta är Alex berättelse om en familj i sönderfall. Hur han och hans bröder präglas av (hemligheten), en mamma som dricker.

Han berättar om episoder under uppväxten och som vuxen med egen familj. Kärleken till mamma Lisette löper som en röd tråd genom boken men också besvikelse både över henne och över sig själv att han inte tog konfrontationen innan det nästan var försent.

Så fint skrivet, jag blir djupt berörd av att läsa boken, den känns i hjärtat.

Monica Gullman



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *