Mord i provrummet, Woxlin Leif

Någon hade spikat igen dörren till provrummet och polisen fanns därför på plats. Polisassistent Ulla Sjölin berättade att personalen ringt och larmat strax före öppningsdags.
– Ska vi inte bryta oss in? frågade kriminalinspektör Ludde Markh.
Teknikern hade en tång i beredskap och han drog ur tvåtums-spiken, varvid dörren svängde upp. Hade det inte varit för ryggsäcken på golvet skulle blodet ha runnit ut, men nu var allting stelnat och stilla.
Sjölin ryggade tillbaka och gick åt sidan. Inte heller Ludde var riktigt förberedd och blev för ett ögonblick tvungen att blunda.

Recension: 2019-03-25

Leif Woxlin är författare, Logistik och IT konsult. Han har fått mycket uppmärksamhet för sina Hälsingedeckare som nu blivit tio stycken.
Han har aldrig varit inne i ett polishus, vet inte hur poliser arbetar i verkligheten.
Hans polisromaner är påhittade från första till sista sidan, har inga synopsis utan skriver efter hur texten kommer till honom. Han uppfinner sin egen sanning säger han vid en intervju.
Hans last är att jogga, varje dag eller kväll, spela fiol är en annan last och ett måste.
Hans motto; ”Har inget, är fullständigt befriad från principer”.
Ja, en väldigt speciell författare som dessutom hatar att bli fotograferad.

Alla Hudiksvallsbor måste älska hans böcker, igenkänningsfaktorn är stor, gator, byggnader, landskapet. Karaktärer är fiktiva men en och annan kan kanske kännas igen

Hans senaste bok då, Mord i provrummet
En man hittas skjuten till döds i en provhytt på Gallerian Guldsmeden i Hudiksvall. Det märkliga är att provhytten är reglad med en hasp från insidan, något som ger utredarna stort huvudbry. Kriminalpoliserna, Ludde Markh och Sofia Berger ska utreda brottet vilket inte visar bli så lätt, många inblandade, alla misstänkta, alla ljuger. Persongalleriet är som vanligt omfattande i Woxlins böcker, den ena knasigare än den andra. Alla sitter på mörka hemligheter som inte får komma upp till ytan, därför kniper man käft så länge man kan.
Utredningen blir rörig och stökig, inte minst när en gammal smått krasslig poliskommissarie gör entré och vill lägga sig i hur Ludde och Sofia sköter sig.
Det gäller att hänga med i handlingen. Men det Woxlin är så bra på är att knyta ihop alla lösa trådar som dräller i boken och får en förklaring när man läser de sista raderna
Min sammanfattning är, var det såhär det gick till, det hade jag aldrig kunnat lista mig till. Jag har nog läst minst fem av hans tio böcker. Mycket humor, tokiga infall, glimten i ögat och jag gillar skarpt Ludde och Sofia som funnits med i flera av hans böcker.
Sofia spelar också fiol, bland annat på spelmansstämmor i närområdet. Så, det har författaren och Sofia gemensamt.

Monica Gullman, ”Vängåvans Kulturtant”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *