Elena Ferrante, Det förlorade barnet (bok 4)

I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.

Monica Gullman har läst boken

Som jag har väntat och längtat, äntligen kom då del fyra och avslutande boken i Neapelkvartetten om Elina och Lila.

Det är Elena som är den som berättar handlingen, boken börjar i slutet av 70-talet och avslutas 2005. Vänskaper kommer och går, Elena har gett ut flera kritikerrosade böcker, Lila är en framgångsrik företagare i databranschen. Privatlivet är svårare att hantera, Elina bryter upp från sitt äktenskap och inleder ett förhållande med Nino, sin ungdomskärlek. Han är gift och har två barn, hon är bara älskarinnan något hon lider mycket av, men hon kan inte avstå Nino utan får nöja sig med den tid han kan ge henne. Lila lever ihop med Enzo. Lila har också haft ett förhållande med Nino och hon blir rasande när Elena berättar att hon har ett förhållande med honom. Elena flyttar tillbaka till kvarteret i Neapel för att komma närmare Nino, Elena och Lila blir grannar i samma hus. De får båda ett till barn. Livet i fattigkvarteret är hårt, någonstans i Camorrans periferi lyder total omertá, alla vet men ingen tjallar, en överlevnadsstrategi för alla. Ovänskapen, avundsjukan, grälen de hårda orden men också den grundläggande vänskapen från barndomen mellan Elena och Lila genomsyrar alla fyra böckerna. Åren går och förändringens vindar blåser även i det Italienska samhället.

Neapelsviten, en fysisk läsupplevelse skriver Johanna Frändén i Aftonbladet, jag kan inte annat än hålla med.

// Monica

Elena Ferrante är en pseudonym som används av en italiensk författare
som valt att vara anonym. Ferrante debuterade 1992, och har sedan dess
skrivit ett 10-tal böcker, som har översatts till många olika språk. Hon
fick ett internationellt genombrott med Min fantastiska väninna, som följdes av Hennes nya namn och Den som stannar, den som går.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *