Mikael Persbrandt och Carl-Johan Vallgren, Så som jag minns det

Mikael Persbrandt har brottats i ett helt liv. Och nu har författaren Carl-Johan Vallgren gått en rejäl omgång med samma liv.

Måndag, en svit på Berns hotell i Stockholm, klockan
är nio på morgonen. Carl-Johan Vallgren är redan på plats. Så också
kontakten från bokförlaget, en agent och en makeup-artist. Fotografen
riggar på en intilliggande teater, standby finns hotellpersonal som ska
parkera bilen. Ja, det är på den nivån, med konfidentiella manus som har
budats i förväg, förhållningsorder och allmänt hemlighetsmakeri. Mikael
Persbrandt är lite sen, men både chevaleresk och tillgänglig när han
kliver in.

– Var är journalisten? Jaså, det är du? Förlåt, jag förstod inte det. Var ska vi sitta?

Jag är den första som intervjuar dem inför släppet av Så som jag minns det,
skådespelaren Mikael Persbrandts memoarer nedtecknade av författaren
Carl-Johan Vallgren. De båda herrarna, som det senaste året har träffats
flera dagar i veckan på hemmaplan samt rest till Tel Aviv och Mallorca
för att skriva, stämmer av i rummet intill

– är det något vi inte borde säga?

Jag lovar dem att få ta tillbaka, ångra, jag är inte ute efter snaskigheterna.

– Såna har du ändå gott om i boken, skrattar Mikael Persbrandt.

Och så sätter vi oss i soffmöbeln i svitens salong, så förtroligt det
nu kan bli med ett helt entourage strax intill. De är båda
tillmötesgående och på gott, nästan uppsluppet, humör. Jag har i förväg
läst de 430 sidor som rullar i tryckpressarna i samma stund som vi
sitter där i soffan, och berörts av ett kaotiskt liv som gång på gång
hängts ut i offentligheten. Jag har läst om en man vars hela tillvaro
periodvis gått ut på mörka saker, gömma undan sanningen för sig själv
och andra. Hans nu brutalt ärliga berättelse är stark läsning.

Ni skriver i boken att fröet till den såddes i ”nödvändigheten
att minnas mitt liv”. Kändes det nödvändigt att ge ut den här alltigenom
nakna berättelsen?

– Det kommer att ta lite tid med mina svar i dag, för det är första
intervjun och jag har inga färdiga sägningar, säger Mikael. Förutom en.
Och den tar jag först. Det handlar om att äga sin historia. Min historia
är utkavlad i media sedan 20-25 år tillbaka. Jag tyckte att det fanns
något intressant i att själv nedteckna den och, en gång för alla, äga
den.

Var det självklart att Carl-Johan skulle hjälpa dig?
– Nej, men jag bad förlaget att få träffa någon som kunde ta hand om min
väldigt explicita och råa berättelse utan att vare sig bli chockad,
försköna eller tycka att den var för ball. Carl-Johan hade några fina
ögonkast under första kaffet, och det höll i sig. Jag gillar honom
väldigt mycket.
– Jag bodde utomlands i många år och hade inte särskilt stor koll på vem
människan var när jag kom tillbaka till Sverige, han var en snubbe jag
zappade förbi i Beck på tv, förklarar Carl-Johan. Jag är inte särskilt
teaterintresserad och faktiskt ingen stor cineast heller, så jag hade
aldrig sett Micke vare sig på scen eller film. Eftersom jag inte heller
är intresserad av löpsedelskarusellen, var jag förhållandevis neutral,
vilket var en fördel. Innan vi började skriva gjorde jag massor med
research, läste på, såg alla filmer.

På så vis väckte ni minnen till liv?
– Tänk dig att vi börjar prata om din barndom och jag och Carl-Johan har några stolpar, som är fakta. Då väcks något inom dig.
– Micke har väldigt bra minne när man väl kan leverera kronologin, men i
omgångar var det som om vi hade tappat en vas i golvet, stod och
plockade upp olika skärvor och undrade hur de hörde ihop. Det har
funnits kaotiska perioder i hans liv. De senaste tolv åren är ganska
lätta att kartlägga för då kan man fråga Sanna (Lundell, Mikaels sambo,
reds anm). Däremot fanns det perioder som man av naturliga skäl inte
kunde fråga Maria Bonnevie (Mikaels f d sambo, reds anm) om. Men som tur
är dök en tysk fan page upp, som hade järnkoll på hans professionella
liv.

Hur mycket har ni samarbetat kring texten?
– Micke är en utmärkt läsare, med en grym känsla för text, troligen
beroende på att han så länge har umgåtts med de bästa texterna i
teaterhistorien. Han har varit med mycket i textarbetet.

Har det funnits tvivel?
– Jag känner motstånd till vilket projekt jag än ska gå in i, men det
lossnade för mig när jag gjorde min riktiga bipolärutredning, säger
Mikael. Lusten att berätta kom när jag var klar med det man skulle kunna
kalla kaoset, eller brist på kontroll. Nu kan jag gå vidare, och då kan
jag också se tillbaka. Det kändes som ett uppdrag, till och med en
slags skyldighet.

Mot vem?
– Jag vet inte, det är ännu oklart… Kanske mot dig själv?
– Ja, mot mig själv och kanske mot folk som fortfarande irrar runt i
tillvaron. Jag hoppas att den här boken kan vara god läsning för alla,
men i synnerhet för folk med en liknande problematik. Den förhoppningen
gjorde det möjligt för mig att tänka den genanta tanken fullt ut att jag
ska ge ut mina memoarer. Det är rätt pinigt på något vis, vad fan ska
jag berätta?
– Jag var grymt imponerad av Mikaels ärlighet från början. Allt skulle
ut i ljuset. Sedan är jag lite skadad som romanförfattare, så jag kunde
inte låta bli att skriva det här som en utvecklingsroman, med den stora
skillnaden att jag fick handlingen, huvudpersonen samt bifigurerna
levererade. Dessutom fick jag en litterär ton via Mickes väldigt tydliga
röst, som är en slags korsning av kåkfarare och akademiker. Hans celler
är byggda på Shakespeare, Ibsen och Strindberg, så språket är på många
sätt litterärt, men det är också mycket slang. Vid sidan om trassliga
relationer och missbruk är boken en ingående djupdykning i en
skådespelares arbete.

Hur har ni tänkt kring avvägningen?
– Det där blir jag asglad att höra, säger Mikael. Du är den första
utanför förlaget som vi pratar om boken med, så det är roligt att du
hittat något som inte bara är vildsint snaskeri. Det vore tjänstefel av
Carl-Johan och minnesfel av mig att inte ta med dysset som jag kallar
det, men jag har varit orolig att det ska ta överhanden. Mitt liv
innehåller ju så mycket mer. Jag hade inte kunnat göra 75 filmer och
alla pjäser om det hade varit en konstant i mitt liv.

Titeln Så som jag minns det är ödmjuk, är det en blinkning till Bergman och hans film Såsom i en spegel?
– Det är möjligt, jag har hela teaterhistorien i mig. Men framför allt
var det viktigt att påpeka att det här är mina minnen. Mamma och en del
vänner kommer säkert opponera sig. Men det här är så som jag minns det,
det är ingen absolut sanning.

Ni är snudd på jämngamla. Har ni kunnat spegla er i varandra?
– Det viktiga var att känna att det fanns en mottagare som kunde ta hand
om det jag berättade utan att ställa sig frågande. Jag har känt mig
trygg med att Carl-Johan har fötter i rocken, musiken och
konstnärskapet. Men mest för att han är en person med integritet och
empati.
– Som jag ser det är boken inte bara en historia om Micke Persbrandt
utan också om en epok, från miljonprogrammen i Jakobsberg till nu. Jag
växte också upp mina första år i ett miljonprogram, fast i Falkenberg,
och kan känna igen mig mycket i stämningen från 60- och 70-talet. Även
om våra liv har gestaltats väldigt olika har vi någon slags gemensam
resonansbotten som gjorde att det här gick förhållandevis lätt.

Har ni haft konflikter?
– Jag har haft konflikter, men de har varit med mig själv, säger Mikael.
Ibland har jag berättat något väldigt rakt och efteråt drabbats av
tanken att jag aldrig borde ha gjort det.
– Den känslan har jag märkt humörmässigt hos Micke, men det kan jag
fatta, för det här är ju extremt smärtsamma saker. Annars har vi haft
jävligt roligt och garvat mycket. Micke har mycket humor och självironi,
och det kommer fram väldigt tydligt i texten, säger Carl-Johan.

Mikael, boken är tillägnad dina och Sanna Lundells barn, Olga, Igor och Lo?
–De kanske skulle önska att den var outgiven. Men nu ger jag ut den och
det känns bra på det stora hela. Jag har ibland undrat om jag skulle
hålla käften, men då tänker jag på Eric Clapton, som kunde hållit käften
om sitt liv med missbruk och sonens fasansfulla död, men ändå valde att
skriva ned sina memoarer (Eric Clapton: The Autobiography, reds anm).
Jag tyckte att han blev större som människa efter det. Det har jag haft
som en liten tröst när jag känt att det här borde jag skita i.

TEXT: ANNA HEDELIUS
FOTO: PETER KNUTSON

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *