Elin Olofsson, Herravälde

Namn: Elin Olofsson
Bor: I Offerdal, i Jämtland.
Bästa platsen att skriva på: I mitt arbetsrum, med utsikt över trädgården.
Bästa platsen att läsa på: I fåtöljen framför kaminen.
Bästa maten: En hel skål med kokta gröna ärtor, med smör och salt på.
Bästa resmålet: West End/Soho i London.
Författarförebild: Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman, Monika Fagerholm, Elsie Johansson.
Dold talang: Att imitera olika dialekter och accenter.
Skulle aldrig: slå mig till ro. Jag behöver ständigt vara på väg för att vara lycklig.
En ”typisk Elin Olofsson-roman” med tre ord: Svärta, värme, längtan.

Copyright/fotograf: Anna Rex

Det är försommar 1921 när Alice måste kliva in som direktör i sin makes ställe. Efter hans slaganfall upptäcker hon att allt är ett luftslott. Ingen går att lita på – allra minst hon själv. Rollen hon fostrats till spricker sönder och lusten till Halvard, den man hon gav upp, vill bara inte dö. Så kommer Thomasine, som efter ett möte med mästermålaren Anders Zorn bestämt sig för att bli konstnär. Kan hennes tvivelaktiga förflutna vara Alice till hjälp? Samtidigt säljer pigan Brita uppgifter om sin arbetsgivare till tidningsmannen Gustaf. Deras relation påverkar till slut riksdagsvalet.

Det är året då kvinnor för första gången får rösta men männen fortfarande har makten över allt. Herravälde handlar om tre kvinnors kamp för frihet.

Det är Elin Olofssons femte bok.

Elin Olofsson bor i Östersund och Offerdal i Jämtland. Hon debuterade 2013 med romanen Då tänker jag på Sigrid och året därpå kom Till flickorna i sjön. I januari 2016 kom hennes tredje roman, Gånglåt,
där hon fortsätter att skriva om liv och villkor för kvinnor på
landsbygden. Elin Olofsson är också krönikör i Östersunds-Posten. Den fjärde romanen, Krokas, kom 2017.

Sagt om boken
Monica Gullman har läst Herravälde. Det här är hennes recension.

Elin Olofsson är författaren från Offerdal i Jämtland, som jag tycker passar i bokhyllan tillsammans med Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och Sara Lidman.

Herravälde är en historisk roman, som utspelas 1921. Huvudkaraktärerna är Alice, Thomasine och Brita. Alice växer upp på herrgården Silvernäs, gifter sig med Fredric, han har stora planer, brädgården, företaget de ska bygga upp, börja producera trädgårdsmöbler är det tänkt, skog finns det gott om så det räcker. Så får Fredric ett slaganfall, tappar talet och blir lam på ena sidan. Thomasine bor i Stockholm, hennes far Mäster är konstnär, hon växer upp, blir hans hjälpreda, han lär henne allt om att måla. Men det visar sig att hon är den bättre konstnären av dem båda. Hon målar, han tar åt sig äran, signerar tavlorna och porträtten med sin egen signatur. Hon träffar Lizzy, den frispråkiga och modiga. Henne blir hon förälskad i, de inleder ett förhållande. Lizzy försöker få Thomasine att bryta upp från slaveriet hos fadern, gå sin egen väg, och till slut tar hon steget. Drängen Halvard, som Alice älskat sedan hon var barn, försökte rädda älgen som fastnat i en isvak när alla andra bara stod och tittade på. Han blev bortkörd av hennes far från herrgården för han var inte fin nog för Alice. Men han kom tillbaka. Pigan Brita, som växt upp i fattigdom och elände, med en styvfar, Jussar, som förgripit sig på henne, en mor som dricker för att orka stå ut med sitt eländiga liv. Hon gifter sig med Torkel, han tar livet av sig på bröllopsnatten, Brita blir bortkörd från gården av sin svärmor och byprästen, han annullerar äktenskapet då det inte blev fullbordat.

Boken handlar om dessa tre kvinnor, som vill undkomma männens herravälde och bli fria. Alice upptäcker att deras bekväma liv på herrgården bara är ett luftslott, Fredrics storhetsvansinne har satt dem i knipa, han har gjort slut på hennes arv och satt sig i skuld på banken, det finns knappt pengar att betala ut de anställdas löner. Brita har ingenstans att ta vägen. Halvard, hennes bror, förbarmar sig över henne, hon får sova på golvet i hans uthus där han själv har sin bädd. Thomasine stjäl desperat ett målaruppdrag av sin far Mäster. Uppdraget är att måla porträtt av Alice och Fredric. Så hon reser till herrgården Silvernäs.

Elin Olofssons berättelse om dessa tre kvinnor och deras kamp för att få ett drägligt liv undan dessa män som vill styra deras liv är gripande och engagerande. När sista raderna är lästa gråter jag mig snorig.

Britas hämnd på mannen som utnyttjat henne nere vid lusthuset och lurat ur henne sånt som hon annars inte berättat. Alice som tappat allt men ändå vunnit det som betyder något, kärleken. Thomasine, som ser vägen utstakad för sig med tillförsikt och hopp.

Det här är Elin Olofssons bästa bok hittills, skitig och grym, som hon säger själv, och det kan jag hålla med om. Men jag älskar hennes böcker och hoppas innerligt att det kommer fler. Jag kommer att läsa dem alla.

Den får högsta betyg 5/5

Monica Gullman

Blogginlägg från Elin Olofsson

Det kan se glammig ut på Instagram har jag märkt, det där författarlivet.

Bubbel i glasen, eviga releasemingel, maratonlånga signeringsköer, blurriga selfies med människor kända från TV, mascara som aldrig kladdar.

De gråter väl aldrig, de där författarna.

Det är därför sminket inte smetar ut sig.

Och om de aldrig gråter behöver de heller aldrig komma hem efter en promenad och se sig i hallspegeln och upptäcka att de ser ut som om de nyss gått i en solidaritetsmarsch för världens kvarvarande jättepandor (den som någonsin fulgråtit i dåligt smink fattar …).

Ja, eller så ser författarlivet ut så här: upplysta halvgudar sitter på en scen med var sin fasttejpad mygga på kinden (mygga som i mikrofon, inte som i en sådan som suger blod … Även om det vore betydligt skojigare) och panelsamtalar fram sanningar om livet, kärleken och döden.

Det är fasen vad de vet, tänker jag ibland, de där författarna.

Så kloka och kunniga inom allting, stensäkra en del av dem.

Själv undrar jag mest.

Varför folk är som de är, gör som de gör.

Om det går att lämna sin älskade på berget och springa så fort man kan nerför backen hem och på så sätt vädra bort cigarrlukten ur klänningen och håret, ja vädra bort lusten till allt man lämnade där uppe, låta den dö. Och ljuga sin mor rakt i ansiktet efteråt, göra som man blivit tillsagd, leva hela livet så.

Jag funderar på vilket som är det allra grövsta brottet också, mot andra, mot sig själv, och hur det är att alltid vara dömd på förhand, att behöva tjäna, niga, tigga, stjäla när det krävs, och jag grunnar över kvinnorna, konsten, historierna (och om folk som säger att mästermålaren Anders Zorn ”var bra på vatten” verkligen menar allvar – så de ser vågskvalpet snarare än rumpor, sköten, bröst?).

Och har jag själv, efter all research jag gjort de senaste åren, numera tillräckliga kunskaper för att kunna bli en skicklig bedragare och allmän svinpäls?

Ja, det är för att jag undrar allt sådant här som jag skrivit Herravälde.

Och det har varit absolut inget av det glammiga författarlivet på Instagram, och ännu mindre av det allvetande på scenerna – det har varit ändlösa löprundor i lössnö där jag ritat om romanens avgörande scener i huvudet, det har varit tvivel och slit och bistra besked och tårar (det är så jag vet det där med fulgråten och sminket … Fast jag gillar ju jättepandor också och vill ha dem kvar, förstås!), ja, det har varit att äta grus och spotta blod.

Men nu finns den, boken om Alice, Brita och Thomasine, en sotsvart berättelse där heta stråk av kärlek trots allt sprängt sig in, en bladvändare om tre kvinnors kamp för frihet, och jag hoppas att du vill läsa den.

Elin Olofsson
Offerdal i september 2019

1 kommentar på “Elin Olofsson, Herravälde

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *