Horace Engdahl, De obekymrade


”En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad.”I ”De obekymrade” skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.

Sagt om boken

Ingalill Eriksson har läst ”De obekymrade” av Horace Engdahl

Slutet i Horace Engdahls senaste bok är lyckligt, om än lite melankoliskt. När han språkligt lägger ut texten kring tacksamhet, andas det harmoni och lugn livsvisdom. Jag rekommenderar en läsning av den lilla boken. Den är fylld av aforismer, korta stycken med privata och filosofiskt lärda uttryck, ofta med relationen mellan man och kvinna som utgångspunkt. Formen öppnar upp för eftertankar, där jag hummande håller med eller går i opposition. Det är väl så bra litteratur skall vara, att läsaren inte bara sväljer allt med hull och hår, men finner vissa delar mitt i prick.

Horace Engdahl drömmer sig iväg till ett ideal för kärlekens början, flirten. Kvinnan har gjort sig vacker, sminkat och putsat sig. Mannen uppmärksammar henne och gör en subtil invit. Hon svarar med att låta honom förstå att hon uppfattat hans ögonkast och kroppsliga signalers finstilta bjudning. Att hon på så sätt svarar, blir till stor tillfredställelse för honom och flirten kan få kärleken att spira genom hans fortsatta erövring av henne. Kvinnor skall vara den typen av återhållsamma varelser, hellre obekymrade än med en rynka i pannan och ivriga i sina verk, med en ständigt närvarande aura av stridslystnad kring sig.

Mina associationer går åt ett oväntat håll, till ”Arga snickaren”, Anders Öfvergård. Han är i sina TV-program bekymrad, mycket bekymrad. Det är också männen och kvinnorna han möter, som fastnat i sina husbyggen eller renoveringar. Byggen stannar upp och tycks aldrig bli färdiga. Mannen har blivit lat och obekymrad i dess sämsta mening. Kvinnan är förtvivlad över sin mans overksamhet. Så höjer arga snickaren sin röst och säger åt kvinnan att ta på sig blåstället och succesivt lära sig hantera såg, hammare och andra verktyg. De måste tillsammans ordna upp den olidliga situationen, med lite hjälp och assistans. TV-programmen får ett slut, där könsrollerna ändrats och huset står färdigt. Man anar att kärleken och den sexuella lusten åter väcks till liv i parförhållandet.

Detta är långt från Horace Engdahls drömmar. Blåställ är det sista han vill ikläda en kvinna. Och han är antagligen helt blind för att Anders Öfvergård anses som mycket attraktiv i kvinnors ögon. Attraktionen finns inte bara i utseendet. Lockelsen ligger i att han blir bekymrad över sakernas tillstånd och vill förändra.

Arga snickaren är ingen mobbare, långt därifrån. Som jag ser det är den största förtjänsten i Horace Engdahls senaste bok att författaren så bra kan gestalta fenomenet mobbning. När en människa blir mobbad kan det rulla på och utvecklas till hemska och oanade konsekvenser. Avslutningsvis några citat från boken (sid 90-92):

”Det är någonting härligt med att kasta sig in i förföljandet av en stackars sate som man har flockens medgivande att förnedra och slita sönder.”

”Den utpekade förlorar sina mänskliga drag, blir ett kräk, och förföljarna sluter ringen. Kollektivet återupplever sin födelsetimma.”

”Alla ”vet”. Så länge hetsen varar. När det hela är över, återstår en skamsen obehagskänsla. Gick vi inte litet för hårt fram? Men den där människan var ju vedervärdig! Det var alla överens om.”

Sundsvall, den 8 juni 2019

Ingalill Eriksson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *