Anders de la Motte, Måns Nilsson, Döden går på visning


Svek, girighet och mord bland slott, äppelträd och blommande rapsfält.

När stjärnmäklaren Jessie Anderson hittas mördad i samband med en husvisning på Österlen dras den fyrkantige och aningen bufflige kommissarien Peter Vinston in i utredningen, trots att han egentligen bara är på besök i trakten. Till sin hjälp får han den lokala polisassistenten Tove Esping, oerfaren men ambitiös och vaken. Kollegerna retar sig på varandra men formar en motvillig vänskap i jakten på sanningen. Bakom trädgårdshäckarna i de idylliska byarna på Skåneslätten lurar en mördare. Frågan är bara vem.

”Döden går på visning” är första delen i Anders de la Mottes och Måns Nilssons pusseldeckarserie ”Morden på Österlen” – där vackra miljöer och excentriska karaktärer möter ond bråd död.

Författarna

Anders de la Motte är före detta polis och säkerhetschef. För ”[geim]” tilldelades han Svenska Deckarakademins pris för årets bästa debut 2010. Den inledde en trilogi, som har översatts till närmare trettio språk och blivit en stor framgång. Våren 2014 kom thrillern ”MemoRandom”, som tillsammans med den fristående uppföljaren ”UltiMatum” (2015) ska bli amerikansk tv-serie producerad av filmbolaget 20th Century Fox. ”UltiMatum” tilldelades Svenska deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman 2015. Med ”Slutet på sommaren”, som nominerades till samma pris 2016, inledde de la Motte en ny spänningsserie på temat årstiderna. Även de två följande delarna, ”Höstdåd” (2017) och ”Vintereld” (2018), nominerades till Deckarakademins pris. Handlingen i serien utspelar sig på landsbygden i nordvästra Skåne, där de la Motte växte upp. Numera bor han i Lomma med sin familj.

Måns Nilsson är komiker, programledare och manusförfattare till barnböcker, teaterpjäser och filmmanus. Han har medverkat i ett stort antal radio- och teveproduktioner genom åren, och driver den populära podcasten Fråga Anders och Måns.

Recension

Anders Kapp har läst boken och utbrister ”Underbart lekfull retrothriller”.

Anders de la Motte startar sin fjärde serie, den här gången skriven tillsammans med Måns Nilsson, och det är något helt annat än han skrivit tidigare. Morden på Österlen beskriver de själva som en svensk version av omåttligt populära engelska serien Morden i Midsomer, ursprungligen skapad av författaren Caroline Grahams men i TV-seriens form utvecklad av många olika manusförfattare. Det moderna svenska deckarundret präglas en hel del av arven från Sjöwall/Wahlöö, Mankell och andra med en hög grad av realism och anknytning till samhällsfrågor, men den här boken är en del av en mottrend, en retrotrend med fokus på pusslet, gåtan som ska lösas på ett underhållande sätt; det centrala för många av genrens klassiker som Agatha Christie, Dorothy Sayers och, i Sverige, Maria Lang. I Döden går på visning flirtas det hejvilt med klassikerna. Det blir väldigt underhållande.

Österlen är en del av Sverige där jag tillbringat mycket tid genom livet så igenkänningsfaktorn i den här berättelsen är hög. Så hög att jag delar den lokala upprördheten inför bygget av Gislövsstrand, en sorts gated community med exklusiva hus som helt bryter mot traditionen på Österlen. Projektet är centralt i denna berättelse och har givit upphov till en motståndsrörelse där vi bland annat hittar det åldrande gayparet Jan-Eric Sjöholm, 72, pensionerad skådespelare som i alla sammanhang tar upp all plats i rummet, och hans make Alfredo Sjöholm, 61, som håller sig mer i bakgrunden men har en del oväntade förmågor. De är bara två exempel på den uppsjö av välskruvade karaktärer som den här berättelsen befolkats med.

Frontfigur för byggprojektet är kändismäklaren och TV-stjärnan Jessie Anderson som gjort mycket av sin karriär i USA, bland mycket annat medverkande i Svenska Hollywoodfruar, en stentuff kvinna som kan gå över vilka lik som helst för att nå sina mål, innerligt hatad av många men också beundrad av andra. Hon hittas död i samband med en husvisning i det nya lyxområdet, en död som är svårförklarlig och grotesk, men en död som småningom rubriceras som mord. Det är den gåta som berättelsen kretsar kring: vem mördade Jessie?

En av de återkommande huvudpersonerna är kriminalkommissarie Peter Winston, 49, lång, snygg och alltid överdrivet välklädd (Lord Peter Vimsig kallad av exfrun vilket ger ett av många skratt under läsningen). Han är en av landets absolut mest kända mordutredare men just nu sjukskriven och i inledningen på väg från Stockholm till Skåne, bland annat för att vara med på dottern Amandas sextonårskalas. Exfrun Christina är psykolog, flyttade till en forskartjänst i Lund i samband med separationen, träffade Poppe Löwenhjem, stormrik slottsherre på Gärsnäs slott, som hon också gifte sig med. På slottet bor också Amanda för det mesta, hon och pappa Peter träffas alltför sällan.

Den andra återkommande huvudpersonen är Tove Esping, 28, ny kriminalassistent på Simrishamnspolisen; hon är i princip hela kriminalavdelningen på den lilla stationen. Det hon saknar av erfarenhet uppvägs mycket av entusiasm, ambition och smartness. Hon är i eld och lågor över sitt första stora och egna fall, bara glad över att andra delar av polisen i Skåne har svårt att avvara mer erfarna utredare för att hjälpa till med mordet på Österlen. Hon blir allt annat än lycklig när chefen för Simrishamnspolisen, Lars-Göran ”L-G” Olofsson, mest engagerad i sina biodlingar, anlitar Peter som någon sorts informell konsult för att hjälpa Tove med fallet.

Från början är Peter och Tove mest irriterade på varandra, deras inbördes relation är en sidoberättelse i sig som är riktigt underhållande. Trots motsättningarna avslöjas successivt allt fler hemligheter samtidigt som vi rör oss i den vackra miljön, genom olika berättarperspektiv, i möten med många excentriska karaktärer, i en resa med växande spänning; en färd som också är pimpad med många hållplatser för skratt. Fantastisk välskrivet naturligtvis, konstigt vore annars med tanke på vilka som klickat på tangenterna, och den mest roande spänningsroman jag läst på länge.

På vägen hoppas jag intensivt på den klassiska upplösningen där alla de misstänkta finns samlade i salongen, där Hercule Poirot, förlåt, Lord Peter Wimsey, förlåt igen, Peter Vinston ska det naturligtvis vara, går igenom det komplicerade fallet och levererar den överraskande lösningen. Utan att avslöja för mycket kan ändå sägas att jag inte blev besviken. Tvärt om. Precis som du kommer att göra drabbades jag av ett överförtjust leende.

Ytterligare en klassiker som mer oväntat dyker upp är William Shakespeare med en hel del citat från Kung Lear.

Här finns även med ett gäng andra retrodetaljer som formgivningen av omslaget, kartan över Österlen med de för handlingen viktiga platserna, författarbilderna och inte minst det klassiska persongalleriet (mycket användbart) i inledningen. I handlingen finns en del välskriven inredningsdesign men än mer imponerande är den samlade konceptdesignen för den nya serien.

Även om konceptet i sig kanske inte är min absoluta favoritlouisvuitton är jag galet imponerad av genomförandet och är helt övertygad om att den nya serien kommer att glädja väldigt många läsare, inte bara i Sverige, under åren som kommer. Jag både hoppas och tror att jag får glädjas åt ny underhållning från Österlen vid den här tiden nästa år!

Anders Kapp, 2021-06-09
Text från bloggen Kapprakt