”Två saker har jag velat här i livet: skriva långa dikter och få ett litet barn. I ingetdera har jag ännu lyckats”
Anna Charlotta von Stapelmohr, gift Schröderheim, är kär väninna till Bellman och uppskattad vid hovet – eller var, tills hennes vassa tunga förpassade henne ut i kylan. Nu är det 1790 och hon tecknar ner sina minnen. Kvick, litterär och ironisk målar hon upp sitt liv med familj och vänner, kärlekar och fiender.
God natt Madame är en roande, sorglig och nästan sann roman om en kvinna, som inte lät sig begränsas.
Recension
En roman helt i min smak, med verklighetsbakgrund som utspelade sig under andra hälften av 1700-talet, från maj 1771 — december 1790. Baksidestexten börjar så här: Året är 1790. Utkastad från Gustaf III:s hov börjar Anna Charlotta von Stapelmohr, gift Schröderheim teckna ner sina minnen. Hon hade allt – och förlorade det. Kvick, litterär och ironisk gör hon upp med sina fiender och rannsakar sitt eget hjärta och sina kärlekar.
Ur baksidestexten: Anna Charlotta von Stapelmohr var nära vän till Bellman (läs Carina Burmans Bellman:biografin), gift med kungens gunstling Elis Schröderheim och själv en viktig kulturpersonlighet. Detta är en roande, sorglig och nästan sann roman om en kvinna som inte lät sig begränsas.
Exakt därför blir jag alltid så fascinerad och lycklig när jag läser historiska romaner, som lyfter fram och skildrar kvinnor, som haft mod och möjlighet att tillföra sitt liv och leverne det de själva önskade sig, trots de hårt manliga strukturer, som begränsat, förminskat och ”låst in” kvinnor i alla tider.
Inledning på sid 5: Hennes hus blev samlingsstället för det bästa sällskap, och en skola för den goda tonen, den sanna belevenheten, den anständiga glädjen. Man skockades omkring henne. Så beskrevs Anna Charlotta av en av sina väninnor, Elsa Fougt född 1744, död 1826, som var en svensk boktryckare. Hon var medlem i Stora Amaranterorden, inom vilken hon höll ett minnestal över Anna Charlotta von Stapelmohr.
Vi får följa den levnadsglada och frejdiga Anna Charlotta från 17 års ålder och 20 år framåt. Hennes poetiska ådra beskrivs och hennes starka längtan efter barn. Carina Burman skriver så tydligt fram denna jag-berättare, med Anna Charlottas egen ”röst”, där läsaren kan höra hennes skiftningar i humör och tonläge. Författaren har gjort grundlig research och väver skickligt ihop verklighet och dikt. Jag kan riktigt föreställa mig hur Anna Charlotta levde, hur det var för henne och hennes man, att vara gunstlingar i Gustav III:s hov. Men också hur utsatt och skör detta var kring den mycket nyckfulle och ombytlige monarken och hans manliga favoriter. Alla dessa teatraliska upptåg medan folket levde i armod.
Språket är fantastiskt, vackert, frejdigt, litterärt och poetiskt. Dessutom blandades svenskan lite kokett med många franska uttryck på den tiden, t.ex. s37) ”Minnet är en lustig filou” (filur :-). Trevligt med att varje kapitel inleder med poetiska strofer, av bl.a. Johan Henrik Kellgren, Catharina Charlotta Swedenmarck och Carl Michael Bellman.
Intressant: Två av Anna Charlottas övriga väninnor var Beata Théel och Hedvig Ulrica de Geer. De finns inte på wikipedia under eget namn, dock under sina mäns! På s38) Anna Charlotta läser en bok, som hon hoppades skulle lära henne något om sann höviskhet och kärlekens väsen – Princess de Cléve av Madame de la Fayette skriven 1678. Inget nytt under solen alltså! På samma sida står att hon vill spänna av sig ”pocherna” (styvunderkjolar) och ”rumpkudden” (ett slags turnyr). s233) Om sorgen att mista ett barn: Sorgen levde kvar längst in i hjärtat som en hård kärna, som inga oljor och parfymer kunde mjuka upp. Resten av mig förblev densamma. Jag var ännu Lotta! s271) I efterordet skriver Carina Burman: Detta är alltså en nästan sann skildring av en intelligent, vitter, frispråkig och kvick kvinna från1700-talet. Men det är en roman. Författaren använder ordet vitter=boklärd, varför jag länkar till Kungliga Vitterhets Akademien, instiftat år 1753 av drottning Lovisa Ulrika.
Möter berättelsen mitt liv: 2011 läste och diskuterade vi Prinsessan de Cléves i en läsecirkel. Frankrikes president Nicolas Sarkozy hade uttalat sig förklenande om boken och dess läsare. Bokläsare, som förbehöll sig friheten att själv välja sin läsning, protesterade. En knapp togs fram med texten ”Jag läser Prinsessan de Cléves”, ett motto för klassikerläsning. Och vi läste och tyckte? I mina noteringar står att vi diskuterade 15-1600-talens konventioner, passioner, skam och skuld för kvinnor, dock inte för män! Inget nytt under solen här heller!
Avslut: Som framgår är jag i hög grad road av att läsa historiska romaner med möjlighet att länka till mer upplysning. Att läsa vidgar perspektiven!
Eveline
Beställ/Reservera boken
Vi kan reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.
Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig. Då kan du också välja om du vill ha hemleverans eller hämta i butiken.
