Karin Tidbeck, Minnesteatern

Karin Tidbeck | Volante - En klokare & roligare värld
bokomslag Minnesteatern

En roman i ”fantastikgenren” lockade mig denna gång. Titeln Minnesteatern och omslagsbilden med ”guldäppelträden” i förgrunden och en ”glänta” ut i det varma, okända och mystiska samt urtavlan triggade min nyfikenhet. Något ovisst och frestande gömmer sig bortom tid och rum. Känslor tycks välla fram som i vågor. 

Karin Tidbäck är en svensk fantastikförfattare, som skriver främst på engelska. Hon har rönt stora framgångar på den internationella fantasyhimlen med novellsamlingen Jagannath, nominerad till World Fantasy Award.  Romanen The memory theater omämndes av New York Times som en av 2021 års bästa fantasy- och science fictionböcker. Läs här en intervju med författaren om hur romanen växte fram. 

Översättare: Andreas Vesterlund  Ett intressant grepp av författaren, att låta någon annan översätta romanen till svenska, det egna modersmålet! Att Tidbeck skriver på engelska, sägs bero på en ljummen uppmärksamhet från svenska förlag. 

Minnesteatern är en saga, en mörk och grym saga. Vi befinner oss i ett land mellan andra länder i ett annat universum, i en annan dimension. 

Omslagstexten-citat: För härskarklassen är Trädgården ett dekadent paradis, där tiden står stilla och festen aldrig tar slut. För de stulna barnen – deras tjänare och slavar – är det en utdragen skärseld, där lekarna blir tortyr och kannibaliska jakter. Härskardottern Dora och barnslaven Tistel är i hemlighet som syskon. Och nu måste de fly innan Tistels mognad förråder dem. Någonstans bortom vägskälet vid universums mitt, ska det finnas ett teatersällskap, Minnesteatern, som kan ha nyckeln till barnens frihet. 

Härskarklassen lever i ett ständigt dekadent rus. De lever bara några timmar under kvällen, då samma mat, dans, bestraffningar av tjänarna och andra groteska upptåg upprepas kväll efter kväll. Barnen, som härskarklassen kidnappar, får inte bli vuxna. Härskarna ristar in en växt/blomma i barnens kroppar. Då mönstret är färdigt anses de som vuxna. Då kallas det till jakt! I en för härskarklassen lekfull tävling, jagas barnet med klot och klubba. Den som härskarna träffar med sina klot/klubbor, dödar de och äter upp! 

Alltså, vad är det jag läser! tänker jag, vill sluta men fortsätter. Romanen är full av tyranni men har också inslag av tillhörighet, förlust och framför allt minnets betydelse för våra liv. Dora och Tistel möter så småningom Minnesteatersällskapet, som reser mellan olika världar – inklusive vår egen – och gestaltar skeenden som annars kunde falla i glömska. 

Karaktärerna: Det myllrar av olika slags figurer, med egenskaper av mångskiftande slag. Karaktärerna Dora och Tistel samt Minnesteaterns skådespelare tilltalar mig mest. De står ju för det goda. Även den rättfärdiga Ghorbi, som är vänlig mot de utsatta och skoningslös mot de ondskefulla, berör. 

Språket: lättläst, med bra kapitelindelning och variation av text och dialoger. Författaren använder ett trevligt anslag i språket, trots de många avskyvärda händelseförloppen. Här finns ingen verklighetsförankring, vilket jag helst läser, men berättelsen har ändå hållit mitt intresse vid liv – att läsa och följa Doras och Tistels vägar till slutet. 

Jag rekommenderar den, särskilt till den som vill få en god introduktion i fantasygenren!  För det är en saga! Liksom jag med förtjusning lyssnar på maratonuppläsningen av Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf på SVTplay  Vad är det om inte en ”fantasy-saga”, dock med mindre våldsamheter och tyranniska mått mätt – men en saga!

Ett TV-minne från 1980-talet om utomjordingar V=Visitors, vilka såg ut precis som ”vanliga” människor och var trevliga och vänliga. Men utomjordingarna hade en konstgjord mask och bakom den var de ödlor, som åt levande föda, till exempel människor som de kidnappade. 

//Eveline
Läs mer: https://www.evelines-lasecirkel.com/news/minnesteatern-av-karin-tidbeck/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *