”Inte visste hon att vem som helst kan bli ett ödehus. Över en dag kunde det gå, att bli något nödtorftigt uppstagat, något som höll på att falla samman.

Den dagen.

Jag förlorar orden när jag går tillbaka till den dagen. Det blir inga kvar.”

När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Inte är hon förmögen att älska någon nu?

”Alla måste söderut” är en varm och vemodig roman om kärlek och sorg, och om den identitetskris som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv. Om längtan hem – var eller vad det nu är.

Författaren

Marie Lundström, född 1967 i Gällivare, är journalist på Sveriges Radio och leder Lundströms Bokradio i P1. Hösten 2020 debuterade hon med romanen Sanningens kalas, en dråplig och drabbande bok om livsval och kärlek, om det svåra i att vara kvinna, mamma och dotter. Våren 2022 utkommer hennes andra roman Alla måste söderut, en varm och vemodig roman om kärlek och sorg, och om den identitetskris som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv. 

Recension

Caroline Nilsson har läst Alla måste söderut av Marie Lundström och skriver i sin recension följande.

Korsdrag i mitt hjärta! 

Pendlar mellan att fnittra hysteriskt till en omisskännlig nyans av illröd, skruva mig fram och tillbaka i öronlappsfåtöljen och däremellan utbrista både å, o-oh och näeh. Det är så rart, så stiligt, så fint att det skaver nära vemod – och därför alldeles, alldeles underbart.   

Nåväl, vars börjar vi? Vi möter en Eva på trettioåtta vårar, högutbildad i snöfrågan som inte säger e utan är och aldrig kunnat tro att vem som helst kan bli ett ödehus. När Evas pappa dör går tillvaron itu och kvalen frodas. Vem är hon och hos vem, eller var, hör hon hemma? Hemlängtan och vindar i norr möter minnesbärare i tid och ting. Rå sorg möter döden som ett Ingenting och kärleken som potential att bli ett allting. Det är Packat och klart, sorgkanter och arbetsförmedlingspedagogiska rösten. Det finns taffliga kramar och stela övertrevligheter intill kvadratmeter av tvivel och känslor som borrar. Och här finns uppbrottet vi bär med oss, stjärnkvällar som svindlar och makalösa skämt. Om boken kommer ta dig med storm? Absorlut!  

Berättelsen möter mig på tvären, fyller mig till bredden och nockar mig rakt framifrån. Alltid med ord som sätter sig i hela systemet, aldrig utan att själva själens fundament fladdrar till. Min beundran är lika uppenbar som blåbärsfläcken på finduken, orden lika stumma som bara efter något särdeles bra.  

Å-hå! 

Alla måste söderut är en lika delar varm och hejdundrande roman, utsökt och underbar. I den ordningen. Språket bottnar och har en precision som bär både skärpa och djup. Lundström låter orden dansa från allvar till vemod till humor på sätt som klistrar mig fast förundrad och förbluffad.  Romanen är mer en berättelse väl värd att läsa; det är en portalroman för alla som någon gång känt kärlek, nött självtvivel eller burit en hemlängtan. 

Och. 

Det finns böcker. Sen så finns det romaner som sätter sig i kroppen, språk som tar takten över nuet och får hela systemet att stanna upp. Och vet ni vad? Kalendern visar förvisso bara februari, men jag tror minsann att redan upplevt en av årets bästa svenska romaner.    

Omistlig och onödigt oemotståndlig. På det viset! 

Caroline
@carolinesbokhylla