Tallarna runt de slitna gårdarna i Roslagens djupa skogar står tysta, medan mörkret och kylan kryper in genom sprickorna i väggarna. Här lever Sven, en ensamvarg som söker tröst i naturen och sin älskade hund Lukas. Men nätterna fylls av märkliga ljud – ett rasslande, gnagande i väggarna – och vännen Börje, traktens råttutrotare, kommer till hjälp.

Det är dock inte bara råttorna som stör friden. När grannen Viola plötsligt försvinner spårlöst, börjar byns invånare viska. Rykten florerar, och misstankar riktas mot Börje.

Maria Eks debut är en suggestiv och tät berättelse som utspelar sig i ett landskap där tiden tycks ha stannat och djuren bär på sina egna hemligheter. En roman om ensamhet, samhörighet och de skuggor från det förflutna som aldrig helt försvinner.

“En författare med något helt eget, ett språk som levandegör miljöer och människor, gränslös på flera olika sätt, definitivt läsvärdefylld.” /Kapprakt

Maria Ek

Maria Ek arbetar med organisations- och ledarskapsutveckling och är utbildad etnolog. Hon bor med sin familj i Roslagen, där naturen är en stor del av hennes liv. På fritiden vistas hon gärna i skogen tillsammans med sin hund Tudor. Råttpojken är hennes debut.

Recensioner

Råttpojken av Maria Ek är ett landsbygdsdrama om livets maningar och utmaningar. En annorlunda berättelse, spännande och mystisk men ändå vardagligt nära och gripande.

”På diskbänken stod en halvfull kopp med ljummet kaffe, den tog han och satte sig så att han kunde se ut genom fönstret. Han såg bort mot ladan. En tanke fladdrade till inom honom: Om man skulle ta och gå och hänga sig?”

I Roslagens djupa skogar ligger Herräng och drygt halvmilen därifrån bor Sven Larsson. en ensam man som söker sin tröst i naturen, sin hund och i alkoholen. Hans barndom var kantad av våld, sprit och otrygghet. Hans mor dog tidigt och systern Britt lämnade hemmet för ett arbete i Stockholm. Lillebror Sven blev ensam kvar med sin pappa och farföräldrarna. Åren gick och den lille pojken växte upp, han gifte sig aldrig och nu börjar krafterna och livslusten sina.

Börje Hedman är byns allmänne hjälpreda. En ungkarl som jagar råttor och stöttar kvinnor som saknar hjälp i vardagens livspussel. En hård barndom kommer också i fatt Börje ibland, men hans arbete med råttsanering och de återkommande pratstunderna vid bybornas köksbord, gör dagarna värda att leva.

Viola Wiklund är en av de kvinnor som ofta ringer Börje Hedman. Hennes mening i livet är den älskade hunden Gittan. Viola Wiklund har inte problem med råttor, däremot med paddor, hennes trädgård översvämmas av paddor, stora svarta feta och provokativa paddor. En dag försvinner Viola och även hennes hund. Dörren står öppen och huset är tomt. Byborna går skallgång och rykten cirkulerar.

När Svens pappa dör orkar han inte gå på begravningen. Systern Britt blir orolig och tar bussen från Stockholm till Herräng för att se om sin bror. Även Britt har varit fast i spritens bojor men med hjälp av AA och samtalsstöd har hon lyckats mota det värsta suget och gå vidare i nykterhet. Det är inte första gången hon besöker brodern, det har hon gjort tidigare och då som nu möter hon Svens hjälpreda Börje. Hon är inte lika förtjust i honom som brodern och inte lika beroende av hans hjälp som Sven, Viola och de andra kvinnorna i byn. Hon vänder sakta Svens syn på sin granne och han blir mer och mer osäker. Är Börje är den barmhärtige samarit han utger sig för att vara?

Livet i Herräng, blandat med råttor och ett ständigt gnagande i bybornas väggar är grunden till en annorlunda och intressant debut. Språket är riktigt bra och handlingen rör sig smidigt mellan barndomens dolda händelser och samtidens vardag. Maria Ek bygger på ett skickligt sätt upp spänningen mer och mer mot bokens avslut.

Att råttor är ett släkte i underfamiljen möss med cirka 70 arter är säkert något som råttfångaren Börje Hedman kände till. Han visste också vad man gjorde med dem och med ett gammalt hus i inlandet och en stuga vid havet är jag inte heller helt ställd när det gäller jakt på råttor. Däremot är jag riktigt imponerad av Maria Ek som med hjälp av råttor och även hundar i fokus, kan skriva en bok som fångar mitt läsintresse från början till slut. I vissa delar av handlingen får djuren en egen berättarröst, vilket också det gör boken lite speciell.

Boken Råttpojken får mig att tänka på William Älgebrinks debutbok Huset vid pärlälvens slut, som är en sorglig och allvarlig berättelse skrivet med ett vackert språk. Eks och Älgebrinks debutromaner är båda speciella, mörka och skrämmande, men ändå vardagliga. Jag kommer att följa Maria Eks författarskap med stort intresse.

Maud Granholm
Juli 2025