Året är 1965 när Eskil, nyutbildad präst med höga ambitioner, kommer till byn Bisterliden i Västerbottens inland. Han får ett varmt mottagande, särskilt av mjölkbonden Georg som tar ut nyprästen på sjön för att lägga nät och fiska. Sjön är central för livet i byn och blir det även för Eskil. Sjön ser och vet mer än de alla anar – den har mött människorna i sorg och glädje i alla tider.
Kapellet är precis färdigbyggt och doftar av nytt trä när Eskil gör sin första predikan. Det är då han möter Märta. Liksom byns alla kvinnor kommer hon till syjuntan, där även Eskil har sin givna plats. Men Eskil förstår sig varken på Märta eller känslorna hon väcker i honom.
Det sjön ser är Susanne Hugossons finstämda debutroman om livet i en norrländsk by mitt i samhällsomvandlingen, om manlig vänskap, rådiga kvinnor och om en sjö som aldrig slutar vaka över människorna vid dess strand.
Om författaren
Susanne Hugosson är uppvuxen i Västerbottens inland och bor i dag i Ånäset i Robertsfors kommun. Hon har under större delen av sitt liv arbetat som bonde och SO-lärare. Efter tjugofem år i skolans värld väcktes skrivlusten under en skrivarkurs på biblioteket.
Hon har en stark förankring i landsbygden och dess människor, och tillbringar gärna sin ledighet i inlandet eller fjällen. Djur ligger henne varmt om hjärtat – särskilt kor och hästar – och familjen håller henne både sysselsatt och inspirerad.
Recension
I dubbel bemärkelse är detta en rofylld debutroman, som skrivits av Susanne Hugosson. Om jag förvandlar bokens text till en film, så består många scener av en liten båt, en eka. Det är kvinnor som ror. Det är män som ror. Och ibland är det en kvinna och en man i båten. En av dem ror, medan den andra bybon lägger ut nät. Man hoppas på att några abborrar fastnar i nätet, så att kvällsmaten dagen efter är räddad, när näten vittjas.
För det mesta är det Georg och nyprästen Eskil som är ute på sjön i ekan. Hugosson har förmågan att på ett fint sätt skildra vänskapen dem emellan. Eskil har kommit söderifrån, uppvuxen vid en annan sjö, som nästan är lika stor som ett hav, nämligen Vänern. Nu har han hamnat vid en liten sjö i en norrländsk by. Georg och de andra tar väl hand om honom och han blir populär även bland kvinnorna.
Persongalleriet är stort. Vi lär känna både Eskil, Ellinor, Märta, Samuel, Georg, Gunhild, Emil. Frida, Alicia, Sigrid, Anton, Edvin och Elin med flera i byn. Personerna presenteras i en lista i början av boken, så att vi inte tappar bort oss. Här kommer vi till den andra betydelsen av att boken är rofylld. Det är många dramatiska händelser som skildras i historien från 1960-talet tills idag. Samhälleliga omvandlingar inom jordbruket till exempel. Vi får ta del av sexuella möten mellan man och kvinna i olika åldrar och kanske främst, dödsfall. Det är många som dör under tidens lopp. Prästen Eskil har mycket att göra med alla begravningar. Och kvinnorna bakar bröd, kakor och bullar till begravningskaffet. Centralt i byns kulturella liv är syjuntan, där kvinnor träffas, men där också Eskil spelar en stor roll. En bok kommer till kring byns historia. Men trots dramatiken i det historiska skeendet, så har författaren en förmåga att föra in läsaren i en slags ro och tillförsikt. Psalmer sjungs och presenteras. En slags existentiell botten finns i texten.
Ett skönlitterärt grepp som författaren använde sig av är att besjäla naturen. Bokens titel är ju ”Det sjön ser”. I varje avsnitt får vi veta vad sjön upplever och ser. Människorna inte bara ror och fiskar. De badar och har sex vid stranden. En olycklig människa, som är på väg att dränka sig i sjön, räddas av några andra bybor. Årstidernas skiftningar blir extra fint skildrade genom sjön som subjekt. Skogen är också besjälad.
För mig har författaren lyckats kombinera fakta med fiktion och jag som läsare slår igen boken med en beundran och ro i kroppen.
Ingalill Eriksson,
Sundsvall den 17 februari 2026
