I “Hjärnans akilleshälar” visar psykiatern Anders Hansen hur hjärnan kan leda oss fel. Samma organ som gett oss kärnfysik, DNA-teknik, konst och musik får oss att överskatta oss själva, styras av fördomar eller sitta klistrade vid mobilen i timmar. Det är de grå cellerna som gör att vi aldrig kan få nog, äter skräpmat, minns fel, ljuger för oss själva, känner tomhet efter framgång, blir avundsjuka på vänner, alltför snabbt delar in oss i ett vi och dem – och blir orimligt arga på medtrafikanter.
Inget av detta gör hjärnan av illvilja – tvärtom. Det som i dag kan upplevas som brister är i själva verket smarta funktioner som hjälpt våra förfäder att överleva. I den här boken tar succéförfattaren Anders Hansen med dig på en fascinerande resa in i hjärnans innersta. Han delar med sig av spännande forskning, egna erfarenheter från patientmöten och handfasta råd om hur man kan förhålla sig till en hjärna som är lika primitiv som fantastisk. Ju mer vi förstår hjärnans akilleshälar, desto bättre kan vi navigera runt dem. Det här är en bok som förklarar både dig, och vår samtid – utan pekpinnar.
Recension
Susanne Holmlund har läst och detta är hennes recension.
Anders Hansen är en av få populärvetenskapliga författare som fått stort genomslag under senare år. Med böcker som ”Hjärnstark” och inte minst ”Skärmhjärnan”, där vi fick lära oss vad dopaminkickar är, folkbildade han oss kring att även om vår hjärna är ett fantastiskt organ fungerar den i grunden likadant som för tiotusen år sedan. Och när uråldriga instinkter ska navigera i ett modernt samhälle blir det problem.
”Skärmhjärnan” innehöll måhända fler nyheter, men här får vi en intressant och välstrukturerad lista över situationer när hjärnans stenåldersdesign – dess uppgift är att få dig att överleva, inget annat – för oss vilse, och varför den agerarr som den gör. Det är till exempel för att överflöd inte existerade på stenåldern som hjärnan får oss att ständigt vilja ha mer, och resultatet blir överkonsumtion, fetma och missbruk. Hjärnan älskar berättelser, eftersom de låter oss riskfritt ”träna” på livssituationer utan att själva råka illa ut, men den är inte lika bra på att hantera fakta. Följden är att vi kan föredra desinformation framför vetenskap, bara den är medryckande framställd.
Vi får veta varför vi hellre ljuger än riskerar att komma på kant med vår grupp, och varför det är så viktigt att värna gruppen. Samt att sociala medier polariserar samtalet för att folk inte träffas och upptäcker att de, trots åsiktsskillnader, har saker gemensamt.
Vissa frågor förblir obesvarade. Att oro varit ändamålsenlig förstår man; att ständigt se faror gör en försiktig. Men vilken överlevnadsfördel har depression, som till och med kan få människor att ta sina liv? Eller nedstämdhet, som inte hjälper oss agera utan gör oss passiva? Vilken överlevnadsfördel som finns i avhumanisering – som startar med att andra framställs som äckliga och som vi bör vara extra vaksamma på – går boken inte heller in på. Men det kan vi ju gissa.
Ett budskap är: Du fungerar normalt. Ett annat är: Det är viktigt att lära känna sig själv. Vi människor är ju inte utlämnade åt våra instinkter om vi lär oss identifiera dem – och de krafter i samhället som vill exploatera dem.
Kunskap, inlärning, utbildning och medvetenhet – det är så civilisationer byggs. Där är vår hjärna också ett dugligt verktyg och kanske har det aldrig varit viktigare att vi använder den också för att genomskåda sig själv.
Susanne Holmlund
