Mariette Lindstein, Striden om Dimön

Copyright/fotograf: Adde Halmstad

Mariette Lindsteins verklighetsinspirerade böcker om sekten på Dimön har sålts i en halv miljon exemplar världen över. Striden om Dimön är den efterlängtade femte delen i serien.

Den unga journalisten Julia Frisk har precis återhämtat sig från ett dramatiskt jobbuppdrag på Dimön. Hon har lovat sig själv, och många andra, att aldrig träffa sektledaren Franz Oswald igen. Men så, på grund av ett olyckligt sammanträffade, får Julia och Franz en gemensam fiende. Samfundet kallar sig Ursprungsevangelisterna, ett religiöst brödraskap som använder ortodoxa, grymma metoder för att uppfostra sina döttrar.

När Julia börjar gräva i dess förflutna öppnar hon ett ormbo av besatthet, svek och outsäglig ondska, och blir deras måltavla. För att gå till botten med Ursprungsevangelisterna behöver hon någon som förstår hur de tänker, någon lika samvetslös som dem. Men vågar Julia riskera att än en gång dras in i Franz Oswalds nät?

Recension

Anders Kapp har läst och recenserat Mariette Lindsteins senaste bok, Striden om Dimön. Läs hans recension nedan.

Med tanke på temat har jag undvikit Mariette Lindsteins framgångsrika sektthrillers, men när hon nu kom ut med nya Striden om Dimön, bestämde jag mig för att göra ett försök. Läste också förra delen, Requiem på Dimön, för att komma in i serien och nu har jag lärt känna Franz, Julia och alla de andra karaktärerna väl liksom den speciella miljön på Dimön, en fiktiv plats på Västkusten. Författaren använder sina egna omfattande erfarenheter från Scientologerna för att skriva thrillers i sektmiljö och hon gör det väldigt väl. Det här är riktigt spännande läsning med en ovanlig tematik som känns extra aktuell i en tid när allt fler samlas i sektliknande sammanslutningar förenade av farliga lögner.

Med tanke på att jag inte sällan skriver om böcker som innehåller grovt fysiskt våld kan det låta konstigt att jag undviker just sekternas värld, men för mig är mentalt och personlighetsförändrande våld betydligt värre. Nu var det inte så farligt som jag fruktade, på gott och ont, men jag är tacksam för ett antal timmars fängslande och spännande läsning.

I bägge böckerna finns två huvudpersoner. Först har vi den karismatiske och narcissistiske sektledaren Franz Oswald, möjligen också psykopat. Han var ledare för sekten ViaTerra på Dimön men nu håller han på att hämta sig från en hjärnblödning i samband med ett svårt trauma som förändrat honom. Till hans stora överraskning, och obehag, drabbas han då och då av empati och andra känslor samtidigt som han plågas allt mer av det som han själv utsattes för som barn.

Från tiden med ViaTerra finns det med några andra karaktärer som till exempel Elvira som bara var 15 år när hon som sektmedlem fick tvillingar med Franz men senare rymde och övergav barnen. Här finns också Sofia som var en nära medarbetare till Franz men flydde sekten sedan hon våldtagits av honom och utsatts för en hel del annat. Numera ägnar hon sig nu mest åt att hjälpa människor att befria sig från sekter.

Den andra huvudpersonen är den engagerade unga journalisten Julia Frisk som är Sofias dotter och dessutom sambo med Thor, en av Franz och Elviras söner. Här finns alltså komplexa relationer mellan Franz och Julia (samt andra karaktärer), relationer som driver mycket av det mest intressanta i berättelserna. Till detta kommer att Franz är mer eller mindre besatt av den vackra och unga Julia. Julia i sin tur hatar Franz men kan inte låta bli att vara fascinerad av denna märkliga man som också en gång räddat hennes liv.

I Requiem på Dimön har det gått två år sedan Franz fick sin stroke. Rehabiliteringen har varit lång och mödosam men han är mycket målmedveten; Herrgården på Dimön ska restaureras till sin forna glans för ett helt nytt projekt. Nyfikenheten på den (ö)kände sektledaren är stor, men han vägrar att prata med media, han kan bara tänka sig att prata med en enda journalist. Det är naturligtvis Julia som trots att mamma Sofia, sambon Thor och alla andra varnar henne ställer upp, karriären är viktig för henne och intervjun kommer att ge henne uppmärksamhet som aldrig förr.

Det nya projektet handlar om att straffa/rädda några mycket kända och rika personer på grund av deras synder och det görs på extrema och spektakulära sätt i direktsändning; det blir bland mycket annat en underhållande drift med dokusåpans absurditeter.

I nya Striden om Dimön utvecklas de komplexa relationerna vidare samtidigt som det dyker upp en gemensam fiende. Franz älskar sin ö över allt annat men nu är det en annan sekt, Ursprungsevangelisterna, som vill etablera sig på Dimön och som har fått bygglov för en monstruös och märklig byggnad. I sitt grävande i rörelsens historia hittar Julia hemska saker, bland annat använder detta patriarkala brödraskap grymma metoder för att uppfostra sina döttrar. En del av rörelsens ursprung finns just på Dimön. När hon börjar publicera artiklar om dem blir hon också måltavla för den mäktiga organisationens vrede. Hon behöver hjälp och det erbjuder Franz mer än gärna.

Berättartekniken är i princip densamma i böckerna med kapitel som växlar mellan olika berättarröster, i huvudsak Franz och Julia. Det är en rätt vanlig och effektiv teknik men det som blir imponerande här är att de olika rösterna också har tydligt olika språk, något som är betydligt mer ovanligt. Franz kapitel skrivs i huvudsak i första person, presens och Julias kapitel skrivs i huvudsak i tredje person, imperfekt. Den förra är en starkare och mer direkt form som förmedlar Franz narcissism på ett bra sätt och den senare är en svagare och mer eftertänksam form som förmedlar karaktären Julia väl.

Något annat som imponerar är miljöskildringarna; det märks tydligt att det här är en författare som tillbringar mycket tid i naturen och verkligen älskar Västkusten.

Det som inte riktigt fungerar för mig i den nya boken är sekten Ursprungsevangelisterna som inte blir trovärdig. Det extrempatriarkala elementet baserat på bokstavstroende läsning av delar av Gamla testamentet fungerar väl, men varför skulle de också vara miljöskurkar? Brödraskapets olika företag ”står för tjugotvå procent av utsläppen bara i Sverige” sägs det i texten. Det framgår inte vilka utsläpp det skulle handla om men det vi idag diskuterar mest är växthusgaser och i Sverige svarar hela industrin för 32 procent av dessa utsläpp. Det är dessutom extremt få större industrier som ägs av privatpersoner. Och om det ändå skulle kunna vara så måste dessa personer vara otroligt rika vilket inte går ihop med de yngre männens white-trash-karaktärer, de hade fungerat bättre som obehagliga brats tycker jag.

Men det är en randanmärkning för det här är riktigt spännande läsning, ännu mer spännande i den nya boken än den förra faktiskt.

Hennes grundtema känns mer aktuellt än någonsin och om hon skulle tröttna på Dimön kanske det skulle vara intressant att gå över till den nya form av sekter som är mer nät- än platsbaserade och som samlar allt fler människor kring farliga lögner (till exempel QAnon). Den utmärkta TV-serien Agents of Chaos ger en del bakgrund kring hur vissa av dem orkestreras och känns som riktigt bra inspiration för en ny spänningsserie inom sektvärlden.

Författaren

Mariette Lindstein är född 1958 och uppväxt i Halmstad. Hon började skriva i unga år, inte minst spökhistorier i novellform som publicerades i ungdomstidningar, och siktade på en karriär som journalist. Men i 19-årsåldern fick hon kontakt med scientologikyrkan och blev kvar inom den rörelsen i mer än 20 år, verksam på alla nivåer, inte minst vid högkvarteret utanför Los Angeles i den högsta ledningen, direkt under kyrkans ledare David Miscavige. 2004 flydde hon under dramatiska former från den stora anläggningen som var fängelseliknande, muromgärdad och bevakad av vakter.

Sedan dess har hon ägnat mycket av sitt liv åt problematiken med sekter av olika slag. När hon återvände till Sverige började hon arbeta inom förskolan men lämnade det jobbet 2013 för att helt ägna sig åt sektfrågor vilket hon också gjort på många olika sätt.

Hon hade många samtal med den amerikanska författaren Lawrence Wright under hans arbete med boken Going Clear: Scientology, Hollywood & the Prison of Belief och i de samtalen föddes idén om att skriva en spänningsroman i sektmiljö. Tanken var att kunna nå en bredare publik med frågor om farorna med sekter, utgående från hennes egna erfarenheter, och lyckas med det genom att skriva en riktigt bra thriller.

Hon debuterade som författare 2015 med Sekten på Dimön, starten på en serie som med nya Striden om Dimön omfattar fem böcker. Serien har varit mycket framgångsrik, den första delen belönades med Crimetimes debutantpris, serien har sålts till 14 länder och en filmatisering är på väg. Hon har också skrivit en annan serie, Pilgrimsfalkens väktare, som omfattar två delar.

Hon bor i dag utanför Halmstad med sin man Dan, också han med tidigare erfarenheter från scientologerna, och deras tre hundar.

Text från bloggen Kapprakt