Christoffer Carlsson, Brinn mig en sol

I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

”Brinn mig en sol” är en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.

Se Bokhandlarns intervju med Christoffer Carlsson här.

Läs även ”Bokhandlarn möter Christoffer Carlsson” där Christoffer berättar om sina böcker och sina bokhyllor, här.

Recension

”…Det är en vacker, sorgsen berättelse om hur oerhört svårt det är försöka klarlägga vad som egentligen har hänt, och in i det sista tvivlar man som läsare: stämmer detta? Är det rätt mördare som pekas ut? Det är lysande realistiskt och hjärtskärande mänskligt.” Lotta Olsson i DN, 20 mars.

Anders Kapp har läst Brinn mig en sol och skriver ”Urstark och livsnödvändig berättelse”. Läs hans recension nedan.

På fredagsmorgonen 28 februari 1986 ser Hallandspolisen Sven Jörgensson årets första sädesärla innan han ska åka till jobbet. Det är alldeles för tidigt på året, dessutom ser han den framifrån, ser bröstfläcken tydligt och det är ett varsel om olycka och sorg. På kvällen, 23:21, skjuts Olof Palme till döds i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm. Nästan samtidigt våldtas och mördas 20-åriga Stina Franzén i en bil nära Tiarps gård utanför Halmstad och hon följs av fler offer. Exakt sex månader senare föds Christoffer Carlsson alldeles i närheten och i nya boken Brinn mig en sol berättar han om jakten på Tiarpsmördaren. Palmemordet har blivit en symbol för slutet på en tid och starten på en annan. Sven Jörgensson är sinnebilden just för folkhemmets tillitsfyllda samhälle, en klippa som vittrar till stoft i det mångåriga och fruktlösa sökandet efter ett svar. Det här är en helt fantastisk text, en berättelse som vibrerar av liv på flera olika plan, en bok som kommer att finnas med i topp när det blir dags att summera årets svenska spänning.
¨
I den här berättelsen rör vi oss mellan två tidsplan. Det ena startar då i slutet av februari 1986 och rör sig successivt framåt med utredningen, i den mångåriga jakten på Tiarpsmördaren. Den andra startar i bokens nutid 2019 när en författare återvänt och tagit över sitt barndomshem i närheten av Toftasjön utanför Halmstad. Han var en av få bland barndomskamraterna som lämnade trakten, flyttade till Stockholm för universitetsstudier, gjort karriär som hyggligt framgångsrik författare, men efter skilsmässan från Sara har han blivit en återvändare. Det går inte så bra; det blir ingenting skrivet, husets behov av omvårdnad orkar han inte med att ta tag i. Jag gissar att Christoffer Carlsson hämtat en del av sig själv för denna karaktär, men det är inte biografiskt, den här författaren är något äldre, har passerat 40 och har barndomsminnen från då, mitten av 80-talet.

Han kommer ihåg Sven Jörgensson, en polis som man såg upp till, en stöttepelare i det lokala samhället, liksom sonen Vidar, något äldre än han själv men ändå en beundrad vän, framgångsrik på olika plan. I nutid träffar han Evy Carlén, en åldrande kvinna som bor i närheten och som en gång i tiden var en av Svens kolleger inom polisen. Hon var också delaktig i utredningen om Tiarpsmördaren. De börjar prata en del om vad som egentligen hände då och han blir allt mer intresserad. Han söker information i olika källor och pratar med olika människor. Han återser Vidar som också blev polis, men har lämnat yrket för ett enkelt jobb på flygplatsen. Kanske är det denna utredning som ska bli utgångspunkten för hans nya bok?

Han tänker på barndomstiden: ”Det var inte så att vi ville vara som Sven. Det var den värld som kunde förnimmas i hans närhet, den illusion som var möjlig att skapa om oss själva, om Marbäck och Tofta och människorna och livet, som hade så stark dragningskraft. Att den var trygg och säker, att också våra små steg på jorden var fyllda med mening och betydelse, att vi kunde göra skillnad och att vi kunde lita på att aldrig bli utelämnade. Att någon alltid såg oss.”

I dåtid får vi följa Sven och hans familj, hustrun Bibbi och sonen Vidar, hans kolleger inom polisen och många andra som förekommer i utredningen. Den berättelsen skulle kunna vara alldeles tillräcklig för att göra detta till en bra bok; utredningen pågår i åratal, Sven slutar som polis 1990 och när han själv dör snart efter detta tror han sig ha nått fram till ett svar, ett svar som han håller hemligt, ett svar som kanske inte är sant.

I nutiden får vi följa författarens samlande av information, skapandet av en bild som hela tiden förändras, förändringar som påverkar många samtidsmänniskor starkt när gamla lögner spricker och för givet antagna sanningar faller. Den berättelsen hade också räckt till en riktigt bra bok, men nu får vi både och. Det är spännande, berörande och en riktigt välskriven text som håller läsaren fängslad.

Men det finns så mycket mer att älska med denna text. En del är den för genren ovanliga ömheten i berättandet. Den finns i skildringen av miljöerna, vandringen i författarens egen barndomsbygd är imponerande. Jag har själv mycket liten erfarenhet av just den delen av Sverige; Halmstad var ett rätt slumpmässigt val för en ensamsemester efter en trist skilsmässa i slutet av 80-talet vilken knappast gav mersmak, men i läsningen av denna text blir jag intresserad av att återvända.

Framför allt handlar denna ömhet om människorna; det här är en författare som verkligen bryr sig om sina karaktärer, här finns ingenting av de svart-vita förenklingar som kan vara ganska vanliga, alla karaktärer växer fram som komplexa människor, en blandning av olika sidor, med bevekelsegrunder som ibland kan skapa irrationella beteenden: hyggliga människor som ibland kan handla med ohyggliga konsekvenser. Här finns både människor som går under och människor som reser sig över det som kan förväntas av dem. Vi läsare får komma dessa människor riktigt nära, vi får möjlighet att förstå dem, bry oss om dem och det är få författare som uppnår den nivån i sitt skrivande. Här finns också en stark realism som sannolikt bottnar i författarens djupa kunskaper som framstående kriminolog; brott som oftast bottnar i något djupt personligt, erfarenheter som leder fram till något oavsiktligt katastrofalt snarare än några former av rationellt planerande.

Här finns en intelligent berättarteknik med en effektiv rörelse mellan olika perspektiv och en integration av verkliga och fiktiva personer och händelser. Utöver det högst verkliga Palmemordet får vi bland många andra möta Janne Andersson, blivande förbundskapten för svenska landslaget, när han spelar knattefotboll med en del fiktiva karaktärer i Atlets IK, en klubb som Andersson skulle bli trogen genom större delen av sin karriär. Ytterligare en högst reell person är poeten Elsa Grave som under 40 år, 1957-1997, bodde i samma område, Vapnödalen, från vilken både boktiteln och en del annan inspiration hämtats. Blandningen av realism och fiktion skapar riktigt hög trovärdighet i texten.

Det finns många plan i den här texten och det understa lagret är berättelsen om Sveriges moderna historia. Det kräver en liten omväg. Den svenska transformationen från 1800-talets bottenlösa fattigdom, som tvingade en fjärdedel av befolkningen på flykt, till ett av världens rikaste länder är extrem, har i stort sett ingen motsvarighet i världen. Den förklaring som de flesta samhällsvetenskapliga forskare är överens om är utvecklingen av skyhöga nivåer av tillit; vi litade på varandra, på gemensamma institutioner och klarade av att samverka för att bygga ett nytt sorts samhälle, ibland kallat folkhemmet. Och det var inte en tillit inom en sluten monokultur, tvärt om, den skapades i en öppenhet som också var extrem på många olika sätt; landet var en föregångare inom tryckfrihet, yttrandefrihet, frihandel, och öppna dörrar för influenser i form av idéer, kompetenser, människor, kapital och mycket annat.

Jag tror också de flesta forskare är överens om att denna framgångsrika kurs förändrades under 1980-talet. Sedan dess har den samhälleliga tilliten minskat, klyftorna har ökat och landets positioner i internationella rankingar har fallit. Utfallen ser vi av många olika slag: extrem segregation i skolsystemet, växande främlingsrädsla/hat, oförmågan att hantera välfärdens utmaningar, allt fler slutna enklaver av olika slag, en starkt växande extrem högerpopulism och mycket annat.

Det är väldigt många skönlitterära författare som på olika sätt skriver om detta och det gör också Christoffer Carlsson; som jag skrivit många gånger tidigare utgör dessa författare tillsammans en viktig motståndsrörelse som angriper illavarslande tendenser i samtiden. Han ger kursändringen ett specifikt datum: 28 februari 1986 när Olof Palme mördas. Det är nog svårt att samhällsvetenskapligt belägga, men det finns en stark kommunikationspoäng med detta.

Författarkollegan John Ajvide Lindqvist pekar ut 1985, på sitt alldeles speciella sätt, för kursändringen mot individualisering och självförverkligande i hans Augustnominerade Rörelsen Den andra platsen från 2015. Tillsammans med årets nya bok Vänligheten, som handlar om en nutid där tilliten och vänligheten försvinner, berättar de två böckerna ungefär detsamma som Christoffer Carlsson berättar i sin nya bok. I sin nya framtidsdystopi Paradis City berättar Jens Lapidus om vad som kommer att ske om vi envisas med att fortsätta på den kurs som pekades ut på 1980-talet. Exemplen kan mångfaldigas och man kan bara önska att politiker och andra opinionsbildare skulle läsa mer skönlitteratur.

Liksom Vänligheten är Brinn mig en sol på detta plan en sorts allegori där Sven Jörgensson är Sverige, folkhemssverige, tillitssverige, den klippa som vittrar bort under åren som följer den ödesdigra februaridagen 1986. Detta plan är i sig en stark berättelse och tillsammans med övriga skikt skapas en helhet som är en omistlig läsning. Passa på att redan nu läsa en bok som mot slutet av året kommer finns med i toppen på rankingarna av årets utgivning.

Författaren

Christoffer Carlsson är född 1986 och uppvuxen vid Toftasjön nära Marbäck drygt en mil utanför Halmstad. Han flyttade till Stockholm 2005 för att studera vid Stockholms universitet och blev våren 2014 filosofie doktor i kriminologi. Parallellt med studierna började han också skriva och debuterade 2010 med Fallet Vincent Franke. Sedan dess har han kontinuerligt kombinerat sin akademiska karriär inom kriminologi med det skönlitterära författandet inom samma ämne.

– Jag började skriva som barn, för att ha någonting att göra på landet. Sedan flyttade jag därifrån, reste långt och blev nästan någon annan. Det var så det kändes. Jag skrev sju böcker. Sedan skrev jag Järtecken, som behandlar våldet, sorgen, kärleken och livet i mina barndomstrakter. Det är aldrig långt borta. Jag har passerat trettio. Det är inte mycket, egentligen, men det är något. Och ju äldre jag blir, desto mer tänker jag tillbaka. Lustigt, det där.

2013 kom Den osynlige mannen från Salem som var den första boken i serien om Leo Junker vars fyra delar sålts till 20 länder, och filmrättigheterna är sålda till Lena Rehnbergs bolag StellaNova.

Han doktorerade 2014 med avhandlingen Continuities and Changes in Criminal Careers som behandlar frågan om varför människor slutar begå brott. Då hade han samtidigt kommit ut med tre skönlitterära böcker.

Utöver allt detta syns Carlsson mycket i medierna, främst i frågor som rör brott och straff. Bland frågorna kan nämnas så kallade ”terrorresor”, vägar ut ur våldsbejakande extremism och diskussioner kring olika förslag från de politiska partierna inom kriminalpolitiken. Kontinuerligt publicerar han också sin forskning om dessa frågor i vetenskapliga artiklar. Han har också blivit känd som expert i TV-programmet Veckans Brott.

– Jag föddes på dagen sex månader efter statsministermordet, 28 augusti 1986. Det är inget som följt mig direkt, men på 20-årsdagen av mordet var jag ändå på plats vid graven och lämnade ett kort brev. Jag skrev att min mamma hade jobbat den natten och att pappa grät när hon berättade.

– Jag försöker läsa mer romaner, färre kriminalromaner. Och jag har läst alldeles för många nya böcker, alltför få äldre. Jag försöker uppsöka klassiker och äldre litteratur nu. Stig Dagerman, Sara Lidman, Kerstin Ekmans äldre. Det finns en enkelhet i den modernistiska prosan som tilltalar mig.

I dag arbetar han som lektor och forskare i kriminologi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier och som mycket framgångsrik författare. Hans senaste bok är Brinn mig en sol.

Priser och utmärkelser

  • 2019 Järtecken nominerad till Årets bok.
  • 2019 Stockholms universitets pedagogiska pris för Årets Lärare.
  • 2017 Nominerad till Svenska Deckarakademins pris för Årets Bästa Svenska Kriminalroman för Den tunna blå linjen.
  • 2016 Svenska Deckarakademins pris Årets Bästa Svenska Barn- och Ungdomsdeckare för Oktober är den kallaste månaden.
  • 2013 Svenska Deckarakademins pris för Årets Bästa Svenska Kriminalroman för Den osynlige mannen från Salem.
  • 2012 European Society of Criminology’s Young Criminologist Award.

Utgivna böcker (skönlitteratur)

  • 2021 Brinn mig en sol.
  • 2019 Järtecken.
  • 2017 Den tunna blå linjen (Leo Junker 4).
  • 2016 Oktober är den kallaste månaden (ungdom).
  • 2015 Mästare, väktare, lögnare, vän (Leo Junker 3)
  • 2014 Den fallande detektiven (Leo Junker 2)
  • 2013 Den osynlige mannen från Salem (Leo Junker 1)
  • 2011 Den enögde kaninen.
  • 2010 Fallet Vincent Franke

Text från bloggen Kapprakt