Den åldrande professorn snirklar in handen i skrivbordslådan som vilar mot låret, fingrar efter det nötta fotot. Fröet till hans biografi. Den fyraåriga nakna men leende pojken med blött hår står med ena armbågen tryckt mot kroppen. Den ena handen håller i något som är svårt att se vad det är. De långa benen reser sig ur en rostfri degbunke som döljer fötterna. Omkring honom syns kökshörnan i ett flerfamiljshus från sekelskiftet 1800/1900. När fotot togs visste inte pojken att familjen två år senare skulle flytta, att den skulle splittras och pappan försvinna ur hans vardag.

Mannen läser på fotots baksida: ”4 januari 1958”. Ögonen vätskar sig. Han drar ett pekfinger under dem, blinkar några gånger och börjar skriva.

Lillebror, som läkarna sa skulle leva i högst två år, levde i fyra. Eget rum och mörkerrädslan efter flytten. Lärare som skrek åt honom när han inte förstod. Slöjdläraren som spände en fil mellan sina händer och fjädrade den övre änden hårt in i pojkens bröstben. Föräldrarnas skilsmässa och systern som föddes under den. Den ensamstående mamman som knöt systern hårt till sig och lät den åtta år äldre pojken känslomässigt klara sig själv.

Ett illamående griper tag i mannen, vätan i ögonen kommer tillbaka. De skrivna orden blir suddiga. Återigen torkar han ögonen, sluter dem och låter minnena flöda fritt i stället för att skriva.

Han ser lekkamraterna bland gungorna på gården mellan femtiotalshusen. Där lekte de tafatt, indianer och cowboys, spelade landhockey och smög med tjejer i cykelförråden. De första åren var han yngst och fick inte vara med. Flera år senare ville han inte vara med.

Mannen öppnar ögonen och återvänder till skrivposen; händerna utsträckta med fingrarna hängande några centimeter ovanför tangenterna. Det kommer inga ord. Nedslagen uteblir. I stället griper en inre kraft tag i honom som skjuter tårflödet framför sig. Snyftande lägger han tillbaka det nu fuktiga fotot i lådan. Ingen mening med att fortsätta. Varken tankarna eller orden skärper sig. Vid varje ny tanketråd kommer tårarna, som i sin tur förlamar de nervtrådar som ska sätta fingertopparna i rörelse.

Det fanns så mycket fint i den unga pojken, som försvunnit på vägen. Spontaniteten och glädjen har med åren slipats ner och lämnat efter sig en tom undran om hur det var då. Funderingar som nu övergått i tvivel om livet verkligen var så idylliskt som han alltid trott. Själv minns han inte. Vad ligger bakom den ensamt stående pojken? Varför skrattar han; av glädje eller av inställsamhet? Fryser han? Varför har han ingen värmande handduk om sig?

Spänd i kroppen, med tunga och kärvande ögon funderar mannen på om han kommer att klara av morgondagens högläsning inför skrivargruppen. Han tittar sig omkring, som om han redan är där. Bestämmer sig för att säga pass och utan kommentar lämna över till nästa.

@ Gunnar Augustsson, mars 2025