BOKHANDELSMINNEN (1936)

När jag arbetade i en antikvariatsbokhandel – så lätt att föreställa sig, om man inte själv jobbar i en, som ett slags paradis där charmiga gamla gentlemän för evigt strövar omkring bland skinnband – var det som främst slog mig hur sällsynta verkligt bokälskande människor var. Vår butik hade ett ovanligt intressant sortiment, men jag tvivlar på att tio procent av våra kunder kunde skilja en bra bok från en dålig. Förstaupplagesnobbar var betydligt vanligare än litteraturälskare, men utländska studenter som prutade på billiga läroböcker var vanligare ändå, och mest av allt fanns det vimsiga kvinnor som letade efter födelsedagspresenter till sina syskonbarn.

Många av de som kom in var av den sort som är en plåga var de än dyker upp, men som får särskilda möjligheter i en bokhandel. Till exempel den rara gamla damen som “vill ha en bok åt en sjukling” (ett mycket vanligt önskemål), och den andra rara gamla damen som läste en så trevlig bok år 1897 och undrar om man kan hitta ett exemplar. Tyvärr minns hon varken titel, författare eller vad boken handlade om, men hon minns att den hade ett rött omslag. Förutom dessa fanns det två välkända typer av plågoandar som hemsöker varje antikvariat. Den ena är den fallna personen som luktar gammalt och kommer varje dag, ibland flera gånger om dagen, för att försöka sälja sina värdelösa böcker. Den andra är den som beställer stora mängder böcker utan minsta avsikt att betala. I vår butik sålde vi inget på kredit, men vi lade undan böcker, eller beställde dem vid behov, åt personer som lovat att hämta dem senare. Knappast hälften av dessa människor kom någonsin tillbaka. I början förbryllade det mig. Varför gjorde de så? De kunde komma in och kräva en sällsynt och dyr bok, få oss att lova gång på gång att hålla den åt dem, och sedan försvinna för alltid. Många av dem var förstås uppenbara paranoiker. De brukade tala storslaget om sig själva och dra till med de mest uppfinningsrika historier för att förklara hur det kom sig att de råkat gå hemifrån utan pengar – historier som jag är säker på att de själva ofta trodde på. I en stad som London finns det alltid gott om människor som inte är så sjuka att de tas in på mentalsjukhus, men som driver runt på gatorna, och de dras gärna till bokhandlar, eftersom det är en av få platser där man kan dröja sig kvar länge utan att spendera pengar. Till slut lär man sig känna igen dem på direkten. Trots sitt stora prat finns det något malätet och planlöst över dem. Ofta, när vi hade att göra med en uppenbar paranoiker, lade vi undan böckerna han ville ha – och satte tillbaka dem på hyllan så fort han gått. Ingen av dem försökte ta böcker utan att betala; det räckte tydligen att beställa dem – det gav dem, antar jag, illusionen av att de spenderade riktiga pengar.

Liksom de flesta antikvariat hade vi annat till salu också. Vi sålde till exempel begagnade skrivmaskiner, och även frimärken – använda sådana, alltså. Frimärkssamlare är en underlig, tystlåten, fiskliknande sorts människor, i alla åldrar men uteslutande av manligt kön; kvinnor verkar inte se den särskilda tjusningen i att klistra in små färgade papperslappar i album. Vi sålde också horoskop, sammanställda av någon som påstod sig ha förutspått jordbävningen i Japan. De låg i förseglade kuvert och jag öppnade aldrig något själv, men de som köpte dem kom ofta tillbaka och berättade hur “sanna” deras horoskop hade varit. (Tveklöst verkar alla horoskop “sanna” om de säger att du är mycket attraktiv för det motsatta könet och att din värsta egenskap är generositet.) Vi gjorde också en hel del affärer med barnböcker, främst “restupplagor”. Moderna barnböcker är rätt hemska saker, särskilt när man ser dem i mängd. Personligen skulle jag hellre ge ett barn ett exemplar av Petronius Arbiter än Peter Pan, men även Barrie framstår som manlig och sund jämfört med några av sina senare efterföljare. Vid juletid hade vi stökiga dagar av julkort och kalendrar – tröttsamma saker att sälja, men god affär medan säsongen varar. Jag fann det intressant att se den brutala cynism med vilken den kristna känslan exploateras. Julkortsförsäljarna kom med sina kataloger redan i juni. En fras från en av deras fakturor har etsat sig fast i mitt minne: “Två dussin Jesusbarn med kaniner”.

Men vår viktigaste sidolinje var ett lånebibliotek – det vanliga “två pence utan-deposition”-biblioteket med fem eller sex hundra volymer, allihop skönlitteratur. Som boktjuvar måste de älska sådana bibliotek! Det är världens enklaste brott att låna en bok på ett ställe för två pence, ta bort etiketten och sälja den i en annan butik för en shilling. Ändå finner bokhandlare i allmänhet att det är lönsammare att få några böcker stulna (vi förlorade omkring ett dussin i månaden) än att skrämma bort kunder genom att kräva deposition.

Vår butik låg precis på gränsen mellan Hampstead och Camden Town, och vi hade alla slags kunder – från baroneter till busschaufförer. Troligen var våra lånebibliotekskunder ett rättvist tvärsnitt av Londons läsande allmänhet. Det är därför värt att notera att den författare som lånades mest i vårt bibliotek inte var Priestley, Hemingway, Walpole eller Wodehouse, utan – Ethel M. Dell, med Warwick Deeping som god tvåa och Jeffrey Farnol, skulle jag säga, som trea. Dells romaner läses förstås enbart av kvinnor, men av kvinnor i alla åldrar och av alla slag, och inte bara, som man skulle kunna tro, av längtansfulla ungmör och feta tobakshandlarfruar. Det är inte sant att män inte läser romaner, men det är sant att det finns hela delar av skönlitteraturen som de undviker. Grovt sett kan man säga att den genomsnittliga romanen – det ordinära, medelmåttiga “Galsworthy-light”-stoff som är normen för den engelska romanen – tycks finnas till enbart för kvinnor. Män läser antingen romaner man kan respektera, eller detektivromaner. Och deras konsumtion av detektivromaner är enorm. En av våra prenumeranter läste, så vitt jag vet, fyra eller fem detektivromaner i veckan under mer än ett år, utöver andra han lånade från ett annat bibliotek. Vad som främst förvånade mig var att han aldrig läste samma bok två gånger. Tydligen lagrades hela denna fruktansvärda flod av skräp (de sidor han läste varje år skulle, räknade jag ut, täcka nästan tre fjärdedels tunnland) för alltid i hans minne. Han brydde sig inte om titlar eller författarnamn, men han kunde avgöra med en blick om han “haft den redan”.

I ett lånebibliotek ser man folks verkliga smak, inte den de låtsas ha, och en sak som slår en är hur fullständigt de “klassiska” engelska romanförfattarna fallit i glömska. Det är helt meningslöst att ställa in Dickens, Thackeray, Jane Austen, Trollope och så vidare i ett vanligt lånebibliotek; ingen lånar dem. Vid blotta åsynen av en 1800-talsroman säger folk: “Åh, men den är gammal!” och backar genast. Ändå är det alltid ganska lätt att sälja Dickens, precis som det alltid är lätt att sälja Shakespeare. Dickens är en av de författare folk “alltid menar att” läsa, och som, likt Bibeln, är välkänd på omvägar. Folk vet genom hörsägen att Bill Sikes var en inbrottstjuv och att Mr Micawber var skallig, på samma sätt som de vet att Moses hittades i en korg av vass och såg Herrens “bakdelar”. En annan sak som är märkbar är den växande impopulariteten för amerikanska böcker. Och ytterligare en – som förläggarna blir upprörda över vartannat eller vart tredje år – är impopulariteten för noveller. Den som ber bibliotekarien välja en bok åt sig börjar nästan alltid med att säga: “Jag vill inte ha noveller”, eller “Jag önskar inte små historier”, som en tysk kund brukade uttrycka det. Frågar man varför, förklarar de ibland att det är för jobbigt att vänja sig vid nya karaktärer för varje berättelse; de vill “komma in i” en roman som inte kräver något mer tänkande efter första kapitlet. Jag tror dock att felet ligger mer hos författarna än hos läsarna. De flesta moderna noveller, engelska och amerikanska, är fullständigt livlösa och värdelösa, långt mer än de flesta romaner. De noveller som faktiskt är berättelser är tillräckligt populära – se på D. H. Lawrence, vars noveller är lika populära som hans romaner.

Skulle jag vilja vara bokhandlare till yrket? På det hela taget – trots min arbetsgivares vänlighet och några lyckliga dagar i butiken – nej.

Med ett bra läge och lagom kapital borde varje bildad person kunna försörja sig hyggligt på en bokhandel. Om man inte satsar på “sällsynta” böcker är det inget svårt yrke att lära sig, och man har en stor fördel om man vet något om böckers innehåll. (De flesta bokhandlare gör inte det). Dessutom är det ett mänskligt yrke som inte kan vulgariseras bortom en viss gräns. Stormarknaderna kan aldrig pressa ut den lilla oberoende bokhandlaren på samma sätt som de pressat ut handlaren och mjölkbudet. Men arbetstimmarna är mycket långa – jag var bara deltidsanställd, men min arbetsgivare jobbade 70-timmarsveckor, utöver ständiga extraturer för att köpa böcker – och det är ett ohälsosamt liv. En bokhandel är oftast fruktansvärt kall på vintern, eftersom om den är för varm blir fönstren immiga, och en bokhandlare lever på sina skyltfönster. Och böcker avger mer och värre damm än någon annan sorts föremål som uppfunnits, och ovanpå böcker är den plats där varje fluga helst vill dö.

Men den verkliga orsaken till att jag inte skulle vilja stanna i bokbranschen livet ut är att jag, medan jag var där, förlorade min kärlek till böcker. En bokhandlare måste ljuga om böcker, och det ger honom en avsmak för dem; ännu värre är att han ständigt dammar dem och flyttar runt dem. Det fanns en tid då jag verkligen älskade böcker – älskade deras utseende, doft och känsla, åtminstone om de var femtio år gamla eller mer. Inget gladde mig lika mycket som att köpa en blandad hög för en shilling på en landsortsauktion. Det finns en särskild charm hos de slitna och oväntade böcker man hittar i sådana samlingar: mindre 1700-talspoeter, föråldrade uppslagsverk, enstaka volymer av bortglömda romaner, inbundna årgångar av damtidningar från 1860-talet. För lättsamt läsande – i badet, sent på kvällen när man är för trött för att gå och lägga sig, eller i den där kvarten före lunchen – finns inget som slår ett gammalt nummer av Girl’s Own Paper. Men så snart jag började jobba i bokhandeln slutade jag köpa böcker. Sedda i massor, fem eller tiotusen åt gången, var de tråkiga och till och med lite motbjudande. Numera köper jag någon enstaka bok ibland, men bara om det är en jag vill läsa och inte kan låna, och jag köper aldrig skräp. Den söta doften av förmultnande papper tilltalar mig inte längre. Den är alltför starkt förknippad med paranoida kunder och döda flugor.

BOOKSHOP MEMORIES (1936) Originalversion

When I worked in a second-hand bookshop—so easily pictured, if you don’t work in one, as a kind of paradise where charming old gentlemen browse eternally among calf-bound folios—the thing that chiefly struck me was the rarity of really bookish people. Our shop had an exceptionally interesting stock, yet I doubt whether ten per cent of our customers knew a good book from a bad one. First edition snobs were much commoner than lovers of literature, but oriental students haggling over cheap textbooks were commoner still, and vague-minded women looking for birthday presents for their nephews were commonest of all.

Many of the people who came to us were of the kind who would be a nuisance anywhere but have special opportunities in a bookshop. For example, the dear old lady who ‘wants a book for an invalid’ (a very common demand, that), and the other dear old lady who read such a nice book in 1897 and wonders whether you can find her a copy. Unfortunately she doesn’t remember the title or the author’s name or what the book was about, but she does remember that it had a red cover. But apart from these there are two well-known types of pest by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old bread-crusts who comes every day, sometimes several times a day, and tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying. In our shop we sold nothing on credit, but we would put books aside, or order them if necessary, for people who arranged to fetch them away later. Scarcely half the people who ordered books from us ever came back. It used to puzzle me at first. What made them do it? They would come in and demand some rare and expensive book, would make us promise over and over again to keep it for them, and then would vanish never to return. But many of them, of course, were unmistakable paranoiacs. They used to talk in a grandiose manner about themselves and tell the most ingenious stories to explain how they had happened to come out of doors without any money—stories which, in many cases, I am sure they themselves believed. In a town like London there are always plenty of not quite certifiable lunatics walking the streets, and they tend to gravitate towards bookshops, because a bookshop is one of the few places where you can hang about for a long time without spending any money. In the end one gets to know these people almost at a glance. For all their big talk there is something moth-eaten and aimless about them. Very often, when we were dealing with an obvious paranoiac, we would put aside the books he asked for and then put them back on the shelves the moment he had gone. None of them, I noticed, ever attempted to take books away without paying for them; merely to order them was enough—it gave them, I suppose, the illusion that they were spending real money.

Like most second-hand bookshops we had various sidelines. We sold second-hand typewriters, for instance, and also stamps—used stamps, I mean. Stamp-collectors are a strange, silent, fish-like breed, of all ages, but only of the male sex; women, apparently, fail to see the peculiar charm of gumming bits of coloured paper into albums. We also sold sixpenny horoscopes compiled by somebody who claimed to have foretold the Japanese earthquake. They were in sealed envelopes and I never opened one of them myself, but the people who bought them often came back and told us how ‘true’ their horoscopes had been. (Doubtless any horoscope seems ‘true’ if it tells you that you are highly attractive to the opposite sex and your worst fault is generosity.) We did a good deal of business in children’s books, chiefly ‘remainders’. Modern books for children are rather horrible things, especially when you see them in the mass. Personally I would sooner give a child a copy of Petronius Arbiter than Peter Pan, but even Barrie seems manly and wholesome compared with some of his later imitators. At Christmas time we spent a feverish ten days struggling with Christmas cards and calendars, which are tiresome things to sell but good business while the season lasts. It used to interest me to see the brutal cynicism with which Christian sentiment is exploited. The touts from the Christmas card firms used to come round with their catalogues as early as June. A phrase from one of their invoices sticks in my memory. It was: ‘2 doz. Infant Jesus with rabbits’.

But our principal sideline was a lending library—the usual ‘twopenny no-deposit’ library of five or six hundred volumes, all fiction. How the book thieves must love those libraries! It is the easiest crime in the world to borrow a book at one shop for twopence, remove the label and sell it at another shop for a shilling. Nevertheless booksellers generally find that it pays them better to have a certain number of books stolen (we used to lose about a dozen a month) than to frighten customers away by demanding a deposit.

Our shop stood exactly on the frontier between Hampstead and Camden Town, and we were frequented by all types from baronets to bus-conductors. Probably our library subscribers were a fair cross-section of London’s reading public. It is therefore worth noting that of all the authors in our library the one who ‘went out’ the best was—Priestley? Hemingway? Walpole? Wodehouse? No, Ethel M. Dell, with Warwick Deeping a good second and Jeffrey Farnol, I should say, third. Dell’s novels, of course, are read solely by women, but by women of all kinds and ages and not, as one might expect, merely by wistful spinsters and the fat wives of tobacconists. It is not true that men don’t read novels, but it is true that there are whole branches of fiction that they avoid. Roughly speaking, what one might call the average novel—the ordinary, good-bad, Galsworthy-and-water stuff which is the norm of the English novel—seems to exist only for women. Men read either the novels it is possible to respect, or detective stories. But their consumption of detective stories is terrific. One of our subscribers to my knowledge read four or five detective stories every week for over a year, besides others which he got from another library. What chiefly surprised me was that he never read the same book twice. Apparently the whole of that frightful torrent of trash (the pages read every year would, I calculated, cover nearly three quarters of an acre) was stored for ever in his memory. He took no notice of titles or author’s names, but he could tell by merely glancing into a book whether be had ‘had it already’.

In a lending library you see people’s real tastes, not their pretended ones, and one thing that strikes you is how completely the ‘classical’ English novelists have dropped out of favour. It is simply useless to put Dickens, Thackeray, Jane Austen, Trollope, etc. into the ordinary lending library; nobody takes them out. At the mere sight of a nineteenth-century novel people say, ‘Oh, but that’s old!‘ and shy away immediately. Yet it is always fairly easy to sell Dickens, just as it is always easy to sell Shakespeare. Dickens is one of those authors whom people are ‘always meaning to’ read, and, like the Bible, he is widely known at second hand. People know by hearsay that Bill Sikes was a burglar and that Mr Micawber had a bald head, just as they know by hearsay that Moses was found in a basket of bulrushes and saw the ‘back parts’ of the Lord. Another thing that is very noticeable is the growing unpopularity of American books. And another—the publishers get into a stew about this every two or three years—is the unpopularity of short stories. The kind of person who asks the librarian to choose a book for him nearly always starts by saying ‘I don’t want short stories’, or ‘I do not desire little stories’, as a German customer of ours used to put it. If you ask them why, they sometimes explain that it is too much fag to get used to a new set of characters with every story; they like to ‘get into’ a novel which demands no further thought after the first chapter. I believe, though, that the writers are more to blame here than the readers. Most modern short stories, English and American, are utterly lifeless and worthless, far more so than most novels. The short stories which are stories are popular enough, vide D. H. Lawrence, whose short stories are as popular as his novels.

Would I like to be a bookseller de métier? On the whole—in spite of my employer’s kindness to me, and some happy days I spent in the shop—no.

Given a good pitch and the right amount of capital, any educated person ought to be able to make a small secure living out of a bookshop. Unless one goes in for ‘rare’ books it is not a difficult trade to learn, and you start at a great advantage if you know anything about the insides of books. (Most booksellers don’t. You can get their measure by having a look at the trade papers where they advertise their wants. If you don’t see an ad. for Boswell’s Decline and Fall you are pretty sure to see one for The Mill on the Floss by T. S. Eliot.) Also it is a humane trade which is not capable of being vulgarized beyond a certain point. The combines can never squeeze the small independent bookseller out of existence as they have squeezed the grocer and the milkman. But the hours of work are very long—I was only a part-time employee, but my employer put in a seventy-hour week, apart from constant expeditions out of hours to buy books—and it is an unhealthy life. As a rule a bookshop is horribly cold in winter, because if it is too warm the windows get misted over, and a bookseller lives on his windows. And books give off more and nastier dust than any other class of objects yet invented, and the top of a book is the place where every bluebottle prefers to die.

But the real reason why I should not like to be in the book trade for life is that while I was in it I lost my love of books. A bookseller has to tell lies about books, and that gives him a distaste for them; still worse is the fact that he is constantly dusting them and hauling them to and fro. There was a time when I really did love books—loved the sight and smell and feel of them, I mean, at least if they were fifty or more years old. Nothing pleased me quite so much as to buy a job lot of them for a shilling at a country auction. There is a peculiar flavour about the battered unexpected books you pick up in that kind of collection: minor eighteenth-century poets, out-of-date gazeteers, odd volumes of forgotten novels, bound numbers of ladies’ magazines of the sixties. For casual reading—in your bath, for instance, or late at night when you are too tired to go to bed, or in the odd quarter of an hour before lunch—there is nothing to touch a back number of the Girl’s Own Paper. But as soon as I went to work in the bookshop I stopped buying books. Seen in the mass, five or ten thousand at a time, books were boring and even slightly sickening. Nowadays I do buy one occasionally, but only if it is a book that I want to read and can’t borrow, and I never buy junk. The sweet smell of decaying paper appeals to me no longer. It is too closely associated in my mind with paranoiac customers and dead bluebottles.