Jag har en tumme som inte riktigt är som alla andras. Jag kan med muskelkraft få den övre leden att bilda en nästan 90 graders vinkel mot den nedre leden. Jag minns att min pappa hade en likadan. När han körde bil placerade han tummen på insidan av ratten där den passade utmärkt. En moster sa ”Det syns att du har kört mycket bil eftersom din tumme blivit sådan”.

Själv tycker jag att min tumme ser nöjd ut. Som om den äntligen får sträcka på sig efter en lång arbetsdag.

Det är först på senare tid jag har börjat fundera över varför den ser ut som den gör. Inte bara min tumme, utan tummar överhuvudtaget. Den där lilla utstickaren som sitter där vid sidan av handflatan, lite som en sidokaraktär i en film – tills man inser att det är den som driver hela handlingen.

Om man tittar på handen är fingrarna ganska lika varandra. De fyra står där i rad, som ett gäng syskon. Pekfingret är lite självsäkert, långfingret lite trotsigt, ringfingret lite anonymt och lillfingret… ja, lillfingret är mest glad att få hänga med.

Och så har vi tummen. Den har liksom vänt sig bort från de fyra syskonen, som om den redan från början bestämt sig för att “jag tänker göra min egen grej”. Och det är precis vad den gör. Den kan möta de andra fingrarna, trycka mot dem, samarbeta med dem – men på sina egna villkor.

För vad är egentligen en hand utan tumme.

Utan tummen kan du inte riktigt greppa. Du kan klappa, du kan vifta, du kan kanske försöka hålla något mellan handflatan och fingrarna – men du kan inte hålla i en kopp kaffe på ett hyfsat sätt.

Med tummen med i bilden, då kan du hålla i en hammare, skriva en hälsning på ett vykort eller hålla din älskade i handen.

Det finns något vackert i att evolutionen, denna långsamma trevande process, har lagt så mycket vikt vid just den här detaljen. Inte genom någon stor dramatisk förändring, utan genom små justeringar över flera miljoner år. Och plötsligt, efter kanske 100 000 generationer, sitter jag här och skriver en berättelse med en datormus i ett fast grepp i höger hand.

Vi tänker gärna att vår intelligens är något upphöjt, något som svävar ovanför kroppen. Som om våra tankar vore oberoende av det fysiska. Men handen, och i synnerhet tummen, säger något annat.

Den säger: “Du tänker inte bara med hjärnan. Du tänker med hela kroppen.”

När du lär dig skriva, rita, snickra, spela ett instrument – då är det inte bara huvudet som arbetar. Det är handen som utför tanken, bokstavligt talat. Tummen trycker, stabiliserar, justerar. Den gör idéer gripbara.

Det är svårt att vara filosofisk när man inte kan hålla i en penna.

Och så finns det förstås djuren.

Apor har också tummar i varierande grad vilket känns som en viktig påminnelse om att vi inte är så unika som vi ibland vill tro. Men deras tummar är ofta mindre precisa, mer anpassade för att klättra än för att skruva ihop en IKEA-möbel, vilket i och för sig är en färdighet många människor också saknar, trots fullt fungerande tummar.

Våra bästa vänner hundar och kattor saknar tummar. Katter också. Det är därför de ser så imponerade ut när vi håller deras mat mellan tummen och pekfingret.

Min egen tumme, den där bakåtböjda varianten, är egentligen bara en liten variation på temat rörlighet. Vissa människor kan böja sina tummar längre bak än andra, lite som att vissa kan röra vid tårna utan att böja knäna.

Frågan är vad det betyder.

Är det en fördel? Jag har dock inte stött på en situation där någon sagt: “Om bara någon här kunde böja tummen bakåt, skulle vi kunna lösa det här.” Men man vet ju aldrig. Kanske är det en latent superkraft som bara väntar på sitt ögonblick.

Eller så är det bara en påminnelse om att evolutionen inte bryr sig särskilt mycket om perfektion. Den nöjer sig med “tillräckligt bra” och låter resten vara lite… personligt.

Glömde nästan att vi har tummen som mått också.

Det är ingen slump att tummen också blev ett mått. Innan standardiserade längdenheter fanns använde människor kroppen som referens: fot, aln och tum, men den är en dålig standard. Kroppsdelar varierar mellan individer, ålder, kön och kroppsstorlek, vilket gör dem användbara i vardagligt hantverk men opålitliga som exakt mått. Det är också därför äldre kroppsmått så småningom ersattes av fasta definitioner; i dag är en tum officiellt 25,4 mm.

Det säger något fint om hur människor först löser praktiska problem och först senare formaliserar dem. Vi började med att mäta världen med det närmaste vi hade: vår kropp. Sedan kom matematiken och standardiseringen och gjorde måtten oberoende av den mänskliga kroppen. Men spåret finns kvar i språket t ex som “tumregel”.

Så vad säger tummen om oss?

En led som styrs av några muskler med en förmåga att möta ett annat finger. Det låter inte som mycket. Men utan den leden hade vår värld sett annorlunda ut. Eller kanske hade det inte funnits någon värld att tala om, åtminstone inte en som någon kunnat beskriva eller reflektera över.

Och kanske är det just därför tummen är så fascinerande: den är liten nog att underskattas, men viktig nog för att hålla ihop hela vår vardag. Den hjälper oss att greppa världen, mäta den och ibland ge den ett ganska bestämt tummen upp. Det är inte illa för en kroppsdel som mest ser ut att vilja luta sig tillbaka och ta det lugnt.

Jag böjer tummen bakåt en sista gång och tar ett nytt tag i datormusen för att stänga av datorn.