Gina Dirawi, Paradiset ligger under mammas fötter

foto: Daniel Stigefelt

Gina Dirawis debutbok är en knivskarp, frispråkig roman om frigörelse, vänskap och världens orättvisor.

 

Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter – det är konst som visar sanningen.

Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara?

Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut – en sliten stadsdel som styrs av en grupp korrupta män. På skönhetssalongen samlas kvinnorna varje dag för att avhandla det senaste skvallret och hemligheterna som kan förstöra människors liv.

Hur fuck ska en kvinna kunna skina när livet bara dumpar khara på en? Det enda som återstår är att ta världen på sina egna axlar och rensa upp i orättvisan – och nånstans börja hitta sig själv på vägen. Men vad brukar världen göra mot kvinnor som vill ha mer än det som serveras?

Gina Dirawi, född 1990 i Sundsvall, är prisbelönt programledare, komiker, skådespelare och artist. Paradiset ligger under mammas fötter är hennes debut som författare.

Sagt om boken

Gina, berättar hos Fredrik Skavlan: ”Detta är det värsta jag gjort, jag låg på golvet och skrek, jag fixar inte det här, vad har jag ställt till med?” Så, vad driver en människa att skriva en bok? Men en bok blev det, Paradiset ligger under mammas fötter. (En bok jag velat läsa själv när jag växte upp, säger hon.)

Efter 50 sidor tänkte jag ge upp, men samtidigt drev nyfikenheten mig vidare. Vad vill Gina Diravi med den här boken? Stundvis är den väldigt grym = otäck, inte grym = häftig.

Hennes karaktärer, Mona och Mila har varit vänner sedan småskolan. De skyler sitt hår med sjalar, de är palestinier. Går plikttroget till koranskolan där Mona driver prästen Moustafa till vansinne med sitt ifrågasättande över den religion de tillhör. Han har en planka som han slår barnen med när de inte lyssnar ordentligt och tar till sig det han talar om.

Mona bär på en väldig ilska, hennes mor ligger för döden på sjukhus, hennes pappa vägrar följa med och besöka henne, han har stängt in sig i sitt sovrum och kedjeröker febrilt. Mona får utlopp för sin ilska med att klottra alla orättvisor hon förmår, det är konst säger hon, inte klotter.

Mila är duktig i skolan men moderns press på henne ställer till det, hon säger till alla sina väninnor att Mila ska plugga till läkare efter gymnasiet, hon har A i alla ämnen.
När Milla får sitt studentbetyg har hon fått B i två ämnen, då brister det för henne, hon tar moderns bil och drar iväg, kraschar. Hon vaknar upp på psyket, för andra gången i sitt 19-åriga liv.

Monas mors sista önskan är att hon ska bli begravd hos sin familj i Libanon (Beirut). Mona organiserar resan dit med kista och allt, fadern är inte till någon hjälp.

Där får hon veta att hon inte får vara med på sin mors begravning, endast män får delta, så är traditionen. Mona blir förtvivlad och hennes ilska växer. Hon får hjälp av Nour den tredje karaktären i boken. De följer begravningen på avstånd borta från männens blickar.

Mila vill ut från psyket, men hon är inte redo. Hon träffar flickan Eva som bara har en enda önskan, att ta sitt liv. Mila behandlar henne illa, med kränkningar och elakheter. Tillslut förstår hon att hon inte får bete sig så illa, försöker istället bli vän med Eva. Hon kryper ner i Evas säng, tar hennes hand och kramar den. Lägger sin svarta sjal emellan dem, så somnar de. Nästa morgon är Eva död, hon har hängt sig i Milas sjal, äntligen fick hon ta sitt liv.

Mila har ätstörningar, hon plågar sig med hjälp av sin tandborste djupt ner i svalget att kräkas upp allt hon äter. Mona och Mila träffas så småningom av olika skäl i lägret i Beirut.

De sista sidorna i boken blir dramatiska, Monas, Mila och Nours kamp för ett bättre liv, inte bara för kvinnorna och barnen i lägret där drogerna , det smutsiga saltvattnet som ger dem sår på kroppen när de duschar, soporna, råttorna, kackerlackorna och männen som bestämmer och hela tiden bär med sig vapen, utan också världen över.

En dramatisk bok, men svår att lägga åt sidan, vill gärna läsa om hur det går för dessa tre unga kvinnor, det är mycket jag inte fick svar på.

Men det kanske kommer en till bok nu när Gina kan räkna sig som författare.

Monica Gullman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *