Hur ser mamma ut? Trettio år äldre än sist, när var det?

Johanna lämnade Norge och klippte banden med sin familj. Hon har bott utomlands i tre decennier och kom inte ens hem till sin fars begravning. När hennes man plötsligt dör beslutar hon sig för att flytta tillbaka hem. Hon är nu en välkänd konstnär och har blivit erbjuden möjligheten att göra en stor retrospektiv utställning. Men vad finns kvar av relationerna hon lämnade för så länge sedan?

Är mor död skildrar Johannas försök att förstå och närma sig sin mor och rannsakar hennes egna livsval. Vigdis Hjorth skärskådar i sin nya roman relationen mellan mor och dotter.

Recensioner

”Jag går i litterär dvala”, säger Caroline Nilsson efter att ha läst boken. Läs hennes recension så förstår du varför.

”Tiden upphävs bakom mig, jag står rotfäst i ett tillstånd av stillestånd.” Det är Hjorth, det är magi.

Vi möter helheter och får närmas detaljer, traskar i norska skogar med hjortronkart och känna förtröstan inför att både vilja och våga det man måste. Vi får följa barndomsförtvivlan, vrede och frustration. Vi ser förståelse, anar det underförstådda och tänker på det som har missförståtts. Frågas om det sårbara, komplicerade och ambivalenta. Känner smärtcirklar, förpliktelser och ett dotters längtan efter bekräftelse, svar och en moders kärlek. Det är lusekoftor, krokiga tankar som lyser bleka i duggregn om det önskvärda, saknade och svårt såriga från barndom. Kan man väcka en död relation till liv?

Bokens styrka syns i karaktärernas inneboende dubbelhet som skildras ärligt, bildligt och nyanserat. Berättelsen ropar i motvind, lapar solkatter i skuggan och greppar varje försök att förstå, försonas och förlåta. Sällan har en mor-dotter-relation kommit i sådan knivskarp koncentration. 

Det är nära, komplext och bottendjupt. Livets avgrund möter skam och skuld som filtreras genom vardagens lager av nyanser.

Hjorth har en form för sitt skrivande som tilltalar mig. Hon hittar sin ton för berättelsen snarare än söker en berättelse för sin ton. Det är trovärdigt, tänkvärt och ytterst trugande för känslor inuti.

Jag förundras. Över pennans melodi, den språkliga formen och anslaget som punkterar stämningen. Över den träffsäkra skildringen av relationen mellan mor och dotter. Liv och längtan angränsar till verklig råhet. Det är Hjorths signum, och det är inte bara skickligt bra – det är med en Hjortlig briljans!

Det både sticker och blir tomt i hjärtat. Sticker av skav och rå ärlighet. Tomt av de mellanrum som uppstår då författarens ord liksom slår hål på tid och rum.

Jag imponeras av hur helheten utmejslas genom detaljer, att nutidens stämningar bärs av dåtidens handlingar. Av förmågan att sätta ord på den oklara periferin. Här är en författarpenna med krona.

Hjorth har gjort det, igen – ett stycke mästerlighet till eder tjänst.

Caroline Nilsson

Monica Gullman har läst boken och skriver så här om den.

Johanna är tillbaka i Norge efter 30 år utomlands. Hon är tillbaka för att försonas med sin mor. Hon lämnade familjen, lägenheten fadern köpte åt henne, sitt äktenskap, hoppade av utbildningen till jurist, för att äntligen få förverkliga sina drömmar. Gå konstutbildningen, bli konstnär. Hon blir en stor sådan med utställningar världen över. Hon blir också blixtförälskad i sin lärare, de flyttar utomlands, gifter sig så småningom, de får en son. Nu är mannen död, sonen vuxen och har ett eget liv. Nu är tiden mogen att försonas med sin mor. Det visar sig inte bli så lätt med försoningen. Modern svarar inte när hon ringer, inte på de mejl hon skickar eller sms. Systern skriver, sluta kontakta vår mor, hon vill inte ha med dig att göra, någonsin.

Kapitlen i boken berättar en historia. Om utanförskap, att inte duga, sveken. Barndomens minnen poppar  upp, längtan efter bekräftelse och kramar. En mor som inte orkar, äktenskapet som skaver. Johanna förstår att hon är för sent ute för försoning, men vill ändå hoppas.

Vigdis Hjort är så skicklig på att skriva romaner som gnager sig in i själ och hjärta. Jag slukar boken och hoppas hoppas att de ska försonas, prata ut om allt som gått fel, innan det är försent?

Monica Gullman

”Vigdis Hjorth är helt fenomenal”, säger Yukiko Duke i sin recension. Se den här.