David Lagercrantz, Obscuritas

Startskottet på en ny deckarserie av David Lagercrantz!

”Jo, kanske. Gloria victis”, säger Hans Rekke. En av de två huvudpersonerna i David Lagercrantz nya bok Obscuritas. Hans Rekke är professor, världsledande inom förhörsteknik, men också en aristokrat och en man som tryfferar sitt språk med latinska ord och uttryck.

Gloria victis betyder ”ära åt de besegrade”, och Hans Rekke slänger sig med uttrycket när han pratar med med Micaela Vargas, en ung närpolis från Husby, och bokens andra huvudperson. Handlingen i boken kretsar kring detta omaka par och utredningen av mordet på en fotbollsdomare med ett förflutet i Afghanistan.

”Vad är det med dig och de där latinska fraserna?” frågar Vargas. Och Rekke svarar förstås på latin: ”Quidquid latine dictum sit, altum videtur.” På svenska betyder det ”Allt som sägs på latin låter djupsinnigt.”

Han snobbar med språk. Och det märks extra för att det är just latin. När Rekke talar latin är meningen att orden ska sticka ut och märkas. Det är inte olikt när man stoppar in ett engelskt ord för att ge extra boost åt något. Vi strösslar numera ofta med engelska ord, men också andra ord lånade från till exempel turkiska, italienska eller persiska. 

Hans Rekkes latinska egenhet är en del av hans karaktär. Det är som ett klädesplagg eller en bil. Den säger något om honom, att han är klassiskt skolad, att han är aristokrat. Men det är också ett sätt för honom att distansera sig. För till skillnad mot att använda engelska ord är det betydligt färre som fattar quidquid latine. 

Det stör förstås Micaela Vargas. Det är mycket i Hans Rekkes beteende som stör henne, men samtidigt finns det något som fascinerar. Och det är genom det samspelet som de kommer kunna närma sig gåtans lösning. Vem dödade fotbollsdomaren? Märkligt nog står då inte de tryfferade latinska orden längre i vägen, de är en självklar del av det överlägsna geniet. 


Det är sommaren 2003 och USA har just invaderat Irak. I Stockholm mördas en fotbollsdomare med ett förflutet i Afghanistan. Vildhjärnan och fotbollspappan Giuseppe Costa häktas för brottet och fallet ser solklart ut. Men Costa vägrar att erkänna mordet och polischefen beslutar att anlita professor Hans Rekke, världsledande expert på förhörstekniker. Finns det någon som kan knäcka Costa är det han.

Men ingenting blir som polisen förväntat sig. Rekke tar emot utredningsgruppen i sitt stora, flotta hus i Djursholm. Han sågar hela utredningen i en svindlande skarp uppvisning – och snart faller den ihop. Costa släpps på fri fot och polisen står plötsligt helt utan spår. Bara Micaela Vargas, den unga närpolisen från Husby, som mest på nåder tagits in i utredningen, vägrar släppa fallet. Hon försöker få tag på Rekke, som dock inte svarar på hennes kontaktförsök.

Men så möts Rekke och Vargas igen, under dramatiska omständigheter, och detta omaka par bestämmer sig för att lösa fallet som tycks alltmer gåtfullt. Det leder till CIA:s jakt på terrorister, och talibanernas krig mot musiken. Vem var fotbollsdomaren egentligen? Offer eller gärningsman?

Obscuritas är smart och spännande sträckläsning där ingenting riktigt är vad det ser ut att vara.

Författaren rekommenderar REKKEZOPAN 5 mg vid läsning av hans senaste bok, ”to keep the darkness away”, som han säger.

Författaren

David Lagercrantz inledde sin yrkesbana som kriminalreporter på Expressen. Han debuterade som författare 1997 med en historia om Göran Kropp, och fick sitt skönlitterära genombrott 2009 med Syndafall i Wilmslow, en roman om matematikern Alan Turing. Jag är Zlatan (2011) blev en läsarsuccé och är en av de mest sålda böckerna i Sverige. 2015 axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millenniumserien. Det som inte dödar oss kom ut samma år till ett enormt internationellt medieintresse och toppade New York Times, USA Todays och Barnes & Nobles bestsellerlistor. Tillsammans med de två ytterligare delarna i serien, Mannen som sökte sin skugga (2017) och Hon som måste dö (2019) är böckerna bland de mest sålda titlarna i Sverige och världen.

Fortsätt läsa mer om David Lagercrantz här.

Recension

Imponerande och innovativ förädling

Anders Kapp har läst och recenserar här.

Obscuritas av David Lagercrantz måste vara ett av årets mest hypade boksläpp, starten på en ny serie som redan på planeringsstadiet sålts till många länder. Den kom ut för en månad sedan, har läst den först nu, men det verkar ha varit relativt tyst om den nya boken. Jag var mest nyfiken på vad han skulle kunna hitta på med sin första helt egna spänningsserie; de tre delar han skrivit, med stor framgång, i Millenniumserien byggde ändå vidare på något som Stieg Larsson skapade. Men det visade sig att jag tänkt fel; den nya serien är en parafras på Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes och jag är inte på något sätt sorgsen över det, Lagercrantz är en lysande förädlare och han tillför tveklöst något innovativt och riktigt spännande inom Holmestraditionen. Här finns ett urstarkt grundtema, levande och intressanta karaktärer och en beundransvärd internationell intrig med många komponenter. Är inte så glad över en del språkliga detaljer, men ändå förtjust över några bra timmar med den nya boken.

Som barn älskade jag verkligen berättelserna om Sherlock Holmes. När jag hunnit bli tretton hade jag läst allt, kunde allt, och svarade blixtsnabbt rätt på alla frågor när Tiotusenkronorsfrågan det året hade just Sherlock Holmes som ett av sina ämnen; fick inga pengar för det men en hel del glädje över att vara bättre på ämnet än deltagarna i TV-rutan.

Conan Doyle skrev sina noveller och romaner om Sherlock Holmes mellan 1887 och 1927 (skrev en hel del annat också). Hans sextio berättelser har med åren blivit många fler när andra gjort sina versioner i form av böcker, filmer, TV-serier och annat. Och nu är det alltså David Lagercrantz tur att bygga på den listan.

Att göra nya versioner av tidigare originalverk behandlas olika inom olika sektorer. Inom populärmusiken är det sedan länge väletablerat; otaliga är de exempel på covers som blivit mycket bättre och större än originalversionerna och populariteten för TV-serien Så ska det låta talar sitt eget språk. Ändå är det nog så att ”coverband” har en lägre status än band som spelar egen originalmusik.

Inom teater, opera och klassisk musik är det något väldigt respekterat att skapa helt nya versioner av äldre original. Inom bildkonsten däremot skulle den som målade en bättre Mona Lisa knappast bli respekterad. Varför dessa skillnader? Jag vet inte.

Parafraser är bibliotekarieordet för covers inom litteraturen och det finns många välkända exempel från nobelpristagare och andra riktigt stora författare. Några exempel på parafraser på Homeros, Carl Jonas Love Almqvists och Hjalmar Söderberg finns här. Shakespeare är en vanlig källa; för några år sedan genomfördes ett internationellt projekt där sju välkända författare skrev sina versioner av hans verk. En sammanfattning av det projektet finns här. Resultatet blev rätt mediokert men däremot är ju Steve Sem-Sandbergs version av Shakespeares Stormen helt lysande.

Det är alltså en rik litterär tradition som Lagercrantz arbetar inom med sin nya parafras på Arthur Conan Doyles verk. Det förefaller också vara just förädling som är denna författares styrka; att utgå från något befintligt snarare än att börja med ett helt tomt ark papper att bygga sin helt egna fiktion på? Hans skönlitterära genombrott 2009 med Syndafall i Wilmslow baseras på matematikern Alan Turings liv, storsäljaren Jag är Zlatan från 2011 baseras självklart på fotbollsstjärna själv och den globala succén med Millenniumböckerna baseras på den värld som Stieg Larsson skapade.

Det hör på något sätt till att tycka att de tre första delarna av Millenniumserien, som Stieg Larsson skrev själv, är bättre än de följande tre delarna som Lagercrantz skrev, men jag håller inte med om den beskrivningen. Lagercrantz är en skicklig förädlare, hans tre delar är minst lika bra som de första. Möjligen finns det ändå någon sorts smärta i detta att inte skapa ”riktiga konstverk”? Det är naturligtvis spekulativt, jag kan ha helt fel, men det är i så fall en smärta som han skickligt använder till ett grundläggande tema för Obscuritas.

Det som ekar genom boken kan beskrivas i form av den tyska romantiken som i kontrast mot Upplysningen svala och rationella distansering ställer den passionerade handlingen, inte minst i olika konstnärliga uttryck, här främst i form av klassisk musik. Hur den kan betyda allt, precis allt, en desperat kärlek som balanserar på gränsen till ett lika våldsamt hat. Än en gång lär vi oss att kärlek och hat inte är motsatsord, de ligger nära varandra på långt avstånd för likgiltigheten. Den unge mannen som gör precis allt för att kunna bli den stora förstaviolinisten men som inte klarar det till skillnad mot henne, hon som han älskar med sitt brinnande hjärta, en kärlek på distans som lätt kan gå över till hat när han i stället förvisas till violans underordnade roll. Han som också drömmer om att bli den stora dirigenten framför en välkänd symfoniorkester och han är bra, han sliter med sina övningar i tusentals timmar, men han är inte tillräckligt bra och så småningom ”dirigerar” han i stället juniorer som fotbollsdomare. Det är så intelligent och skickligt genomfört, en skönlitterärt stark version av många andra analyser av hur romantikens våldsamma passion kan skapa den mest fantastiska skönhet men också kan förfalla i brutalt barbari.

”Jag tror att detta att vilja krossa det som är ouppnåeligt för det mesta bara är ett mörkt begär, som tickar i hemlighet i oss. Men ibland – som under kulturrevolutionen i Kina – skapas ett system som legitimerar den. Vår längtan att förstöra får en ideologisk överbyggnad och det är då det kan gå riktigt illa.”

Denna fotbollsdomare, flykting till Sverige från Afghanistan, har just dömt en match på Grimsta IP och det har inte gått så bra; efter matchen blir han våldsamt angripen av missnöjda föräldrar, framför allt fotbollspappan Giuseppe Costa beter sig riktigt illa. När domaren senare hittas död i ett skogsparti i närheten blir också Costa huvudmisstänkt. Närpolisen Micaela Vargas kommer själv från Husby och får på nåder vara med i utkanten av mordutredningen tack vare sin lokalkännedom. Alla är helt övertygade om Costas skuld och söker ingen annan förklaring; Vargas är skeptisk men ingen lyssnar på henne.

Polischefen Martin Falkegren beslutar att anlita professor Hans Rekke, världsledande expert på förhörstekniker, för att få fram ett erkännande från Costa. Rekke tar emot utredningsgruppen i sitt stora, flotta hus i Djursholm. Han sågar hela utredningen i en svindlande skarp uppvisning och Costa släpps fri.

Hans Rekke är Sherlock Holmes från Conan Doyles original och har fått med sig många av sin föregångares attribut. Precis som till exempel i TV-serien Elementary har Dr Watson blivit en kvinna, här i gestalt av Micaela Vargas, som dessutom får en starkare position än föregångaren. Detta karaktärspar fungerar fantastiskt bra; tydliga motpoler som ändå finner varandra, inte minst när Vargas mer eller mindre flyttar in hos Rekke för att motvilligt försöka rädda detta bipolära, missbrukande och självmordsbenägna geni.

Bokens nutid inleds sommaren 2003, bara två år efter ”nine-eleven”, kriget mot terrorn rasar för fullt och USA har just invaderat Irak; snart kommer avslöjandena om CIAs hemliga fängelser och de brutala förhörsmetoder som tillämpas där. Det hela växer ut till en internationell thriller med många komponenter och karaktärer som författaren utvecklar mycket skickligt och dirigerar mästerligt. Berättartekniken är elegant med rörelser mellan olika berättar- och tidsperspektiv.

Det finns mängder med detaljflirtar med originalet som roade mig mycket och det finns väldigt mycket att applådera i denna innovativa parafras på Conan Doyle. Men inte allt.

Författaren har en språklig egenhet som irriterar en hel del; ”grus i ögonen” kallade jag det för när jag skrev om den sjätte delen i Millenniumserien 2019. Det är hans stora fäbless för formen ”, och” som förekommer i enorma mängder och som undantagslöst borde bytas ut till ”och”, ”,”, ”.” eller ibland ”;”. Utvecklar det i texten om Hon som måste dö och ska inte upprepa det igen, men det har inte blivit bättre, snarare tvärt om. (Den sjätte delen kallades då för den sista, vilket jag inte trodde på då, och gläds åt jag hade rätt; ett annat förlag kommer att fortsätta serien med en annan författare.)

Det här borde vara en viktig utgivning för förlaget, den nya serien såldes till många länder redan på planeringsstadiet, och det förvånar att man inte kostat på texten en ordentlig granskningsprocess. ”De stannade med taxin och gick ut” är bara ett exempel på alltför många klumpiga meningar som aldrig borde nått fram till tryckningen.

Men de positiva sidorna överväger starkt och jag kommer absolut att läsa fortsättningen.

Anders Kapp, 2021-11-30
Text från bloggen Kapprakt