Jan Guillou, Den som dödade helvetets änglar

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Eveline Santner tar sig an uppdraget att läsa och recensera Jan Guillous senaste bok, Den som dödade helvetets änglar.

Att ge mig på att ”recensera” en bok av Jan Guillou känns nästan förmätet. Dock ska göra ett försök, på mitt sätt! Jag är ingen frekvent läsare av kriminalromaner och har inte läst något om Hamilton&Ponti, men påbörjat författarens Det stora århundradet, som innehåller igenkänning och är en storslagen serie. Där är jag väldigt förtjust i författarens språkbruk. Så vad tycker jag nu om denna inledande del av en ny serie med två välbekanta romanpersoner som huvudkaraktärer, välbekanta i alla falla för Guillous trogna läsare. Men hittills inte för mig!

Baksidestext: Det är inte vilka pensionärer som helst som hamnar i kampen mot extrem och ytterst välorganiserad brottslighet. Den ene är journalistveteranen Erik Ponti, den andre hans gamle vän från förr, den forne underrättelseofficeren Carl Hamilton. Till synes ett myckt omaka par, som det dock vore oklokt att underskatta. De hamnar snart i ett mycket händelserikt äventyr där inte bara livet står på spel. 

I inledningen raljerar och ironiserar författaren om sina egna tankar kring att avsluta ett långt författarskap. Hur göra det på bästa sätt? Genom Det stora århundradet i 10 volymer eller genom en ny Hamilton&Ponti-serie i 2 volymer? Han fortsätter sina tankar med att ge sin syn på författarkolleger, både jämngamla och unga författare, många mycket yngre än han själv. Ålder i sig är inget större bekymmer, däremot mängden av böcker av nya författare, som tillskriver sig yrket ”författare” efter att ha skrivit 1 roman, ofta med egen utgivning, lätta till både innehåll och textbearbetning. Romanerna skulle kanske vinna på en bearbetning av en erfaren lektör, menar Ponti/Guillou. Där finns en poäng, tycker jag, men vi som läsare har friheten att välja det vi läser!

Så kan detta nya äventyr med Carl Hamilton&Erik Ponti börja. Båda har nått pensionsåldern och fysiskt drabbats av ålderdomens krämpor, vilka stundom kräver krycka, käpp och operationer. Erik Pontis möte med Latifa (från Hamilton-serien) och hennes problem med ett motorcykelburet beskyddargäng, är upprinnelsen till kontakt med den mystiske El Husseini. Denne bor nära Latifa och drar in dem i nya problem med välorganiserad brottslighet, både utomlands och hemmavid. 

Författarens rappa, skarpa, raljerande och humoristiska skrivstil fängslar mig. Han ironiserar med finess. Som läsare luras jag till att tro att allt är på ”riktigt” genom namngivna bipersoner, både verkliga t.ex. Boris Jeltsin, Vladimir Putin samt fiktiva t.ex. Gilda Lauritzen (från redarfamiljen i Den andra dödssynden). Författarens verkliga liv och aktuella livsbetingelser, om att skriva för hand med en Mont Blanc rollerball, Corona-isolering, längtan till biblioteksframträdanden, Bokens dag, ryggoperation och den svenska vintern, blandas med fiktion i vad jag tror är gammal Hamilton-stil. Här finns trevliga mellanpartier, där Ponti beskriver självövervinnelsen att dagligen träna den åldrande kroppen, glädjen över livet på landet med fredagsmys och blomplockning till hustrun, god mat och goda viner (vintipsen är många och exklusiva) samt landskapet och det rika djurlivet utanför fönstren.

Jag njuter av Guillous språkbruk och tycker om den här lättlästa kriminalromanen med memoarinslag. Gåtan varvas med vardagligheter för både författaren och berättelsens huvudkaraktärer. Historien innehåller såklart dramatik, med nattliga och hemliga aktioner, i en ton som sig bör i en kriminalroman. Genom berättelsen löper parallella skeenden, som ska klaras ut. 

I bokens slut och i intervjuer säger författaren, att han har tankar och uppslag till fler uppdrag åt radarparet Hamilton&Ponti. Om det kommer en till i samma stil, läser jag den gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.