TILLDELAD AUGUSTPRISET 2025 – ÅRETS SVENSKA SKÖNLITTERÄRA BOK

“Liken vi begravde” är berättelsen om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster: författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats. Resultatet är en hårresande roman om mod och hopp, om det närapå obesudlade ljus som kan växa ut ur mörkret.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hon slog igenom 2016 med romanen De polyglotta älskarna, som belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Lina Wolff är också verksam som översättare.

“En roman att hänföras, förbluffas och skrämmas av.” /SvD

“…en episodisk, dråpligt irrande kriminalhistoria med spår av såväl Roberto Bolaños ‘2666’ som Kerstin Ekmans ‘Grand final i skojarbranschen’ [—] Själv gläder jag mig särskilt åt hur Wolff lyckas skapa sådan rörelse i prosan. Den går så snabbt, så lätt! Hur gör hon?” /DN

“med ”Liken vi begravde” har Lina Wolff återigen skrivit en övertygande roman.” /GP

”Liken vi begravde” är […] riktig litteratur. Det vill säga en text där läsaren får genomleva förbjudna tankar, där genuint moraliska frågor får förbli levande. Den är mörk som svartsoppa och idyllisk. Vacker och perverterad. Mest imponerande av allt är att ”Liken vi begravde” till sist också måste läsas som en lovsång till Hörby.” /Sydsvenskan

Recension

En text att älska

Lina Wolff har släppt sin senaste bok, Liken vi begravde. Och vad är det för sorts bok? De två mest centrala kategorierna för att beskriva någonting är tid och rum så låt oss börja där. Vi rör oss en del i tiden men de mest centrala delarna förefaller utspela sig på senare delen av nittonhundrasjuttiotalet. Platsen är Skåne, mer bestämt en by vid väg tretton i närheten av Hörby där författaren tillbringade viktiga delar av sin uppväxt. Dit flyttade också Victoria Benedictsson 1871; för att komma bort från föräldrahemmet på Söderslätt gifte hon sig med den tjugoåtta år äldre postmästaren i Hörby. Hon trodde att hos skulle bli friare som gift kvinna men så blev det kanske inte riktigt, hon skulle senare i sitt författarskap jämföra äktenskapet med prostitution. Och vad har det med Lina Wolffs nya bok att göra? En hel del faktiskt; inte så att detta skulle vara en biografi om Benedictsson, det är det till och med ännu mindre än vad Eva-Marie Liffners underbara Vem kan segla skulle vara en biografi om Fredric Henric af Chapman, men hon förekommer en hel del i denna berättelse, både explicit och implicit, kallas i texten bara författarinnan. Och vad är det mer? En text värd att älska!

Läs hela recensionen här.

Anders Kapp, 2025-08-13
Kapprakt