På Karlavägen bor en fotograf som undrar varför hon inte är tillfreds med sina välbetalda lägenhetsfotograferingar och onsdagskurser för tonåringar. I våningen mittemot konstaterar en vinsamlare att champagnen är det enda skälet att fortsätta fylla år – men hur ska han hinna dricka upp sina hundratals flaskor? På Valhallavägen har Matvej äntligen funnit orden som ska ställa allt till rätta med Matilda, men när han ska skriva till henne tappar han dem igen. Hos herrfriseringen vid de gamla artillerikasernerna sitter tre äldre män och väntar på sin tur. Och vid den tömda fontänen på Karlaplan har människorna just överlevt ännu en vinter.

Vardagens små ritualer möter livets stora frågor i “Karlaplanspraktikan” – ett porträtt av en stadsdel och dess invånare, en kollektivroman som vet allt om Östermalm.

Måns Wadensjö

Måns Wadensjö, född 1988, debuterade 2009 med romanen Förlossningen, en roman som skildrar arbetet på en förlossningsavdelning. Sedan dess har han gett ut tre böcker: ABC-staden, som handlar om Vällingbys framväxt; Människor i Solna, en uppväxtskildring och kollektivroman som utspelar sig i Stockholmsförorten Solna under några år på nittiotalet; Monopolet, där återigen arbetsplatsen står i fokus med Systembolaget som scen.Måns

Recension

Ingalill Eriksson har läst Karlaplanspraktikan. Det här är hennes recension.

När jag kommit till slutet av denna roman, läser jag allt långsammare, sida för sida. Anledningen är att jag inte vill att boken skall ta slut, eftersom den är så bra. Måns Wadensjö har lyckats invagga mig i ett behagligt sinnestillstånd, när han beskriver händelser, årstidsväxlingar och människoöden. Skall jag jämföra med en annan äldre och mer känd författare, så är det Slas, Stig Claesson. Men nu handlar det inte om landsbygd och nostalgi i glesbygdsmiljö. Med Wadensjös hjälp förflyttar vi oss till kvarteren kring Karlaplan i Stockholm. Valhallavägen och Fältöversten, Gärdet och näraliggande adresser återkommer i miljön, liksom rulltrappor och bullret och tjutet från tunnelbanevagnarna i underjorden. Men jag vill påstå att romanen ändå inte är så stockholmsk som titeln antyder. Wadensjös nya roman är allmänmänsklig och jag njuter av läsningen även om jag bara bott i Stockholm några år och vistats där tillfälligt, kanske som så många andra siktat på en promenad ut på Djurgården.

I boken får vi också möta turisterna som vimsar runt och är frågande. De är där på sommaren och undrar var alla människor är, varför det inte finns någon offentlig toalett och varför det inte finns vin och sprit i livsmedelsaffären. Det finns många stora hus vid Karlaplan, både gamla och nyare. På somrarna är många av invånarna på flykt från staden, till sina sommarhus eller bara någon annanstans, kanske ut på sjön eller utomlands. Efter vårens alla fester på Gärdet, finns det bara skräp kvar. De solande halvnakna männen och kvinnorna syns inte till, då det är som varmast, mer på våren, då den första solbrännan skall sätta sig. Men visst finns det människor kvar, både inne och ute.

Wadensjö skildrar med ömsint blick både gubbarna och killarna med sina rutiner kring Systembolaget, deras vänskap men också deras bråk och polisen som kommer och hä..mtar.  Fyllan som slår till och till och med orsakar död. Det blir dramatik och inte bara lugn och ro i romanen. Tragikomiskt kan det också te sig med paret som har så mycket blommor och växter i de stora fönstren att de inte kan se ut över park, fontäner och människor. Det blir som en barrikad mitt i storstans kvarter. Och vi kan följa ett par som blir osams där bakom de ståtliga kulisserna. Bråket slutar med att kvinnan slänger den dyra vigselringen i toaletten och spolar ner. Kvinnan och mannen sluter fred, blir vänner igen och han köper henne en ny ring, om än inte lika dyr. Så åker de till reningsverket och där kan personalen tala om att händelsen inte är unik. Från de illaluktande bassängerna med avloppsvatten får de hjälp att vaska fram ringen.

Boken är som sagt inte så ”stockholmsk” som det kan verka. Den är allmänmänsklig och kan mycket väl gillas av läsare i Sundsvall och övriga delar av landet. Men låt mig nämna något som är utpräglat för den här miljön. Vi är vana att se enskilda hundägare som rastar enskilda hundar. De finns överallt. Men här vid Karlaplan med sina gröna områden, dyker det dagligen upp personer som har tio hundar i olika storlekar och olika band. Det är hunddagisets kollektiva matte, som är ute på promenad. Och så kommer förskolebarnen på led i sina gula västar under ledning av några förskolelärare. Det är ju inte så ovanligt och vi berörs av den kollektiva fostran av ett nytt släkte. Ett lite udda inslag i vardagen vid Karlaplan är hästparaderna och vi får ta del av både lukt och ståtliga hästar och ryttare i uniform.

På bokens omslag finns en stor hund med en råtta i munnen. Det finns råttor som kilar förbi, på jakt efter matrester från pausande invånare eller tillfälliga matgäster vid fontänen eller bredvid en bänk på gräsmattan. Kända original bland invånarna plockar med van hand upp pantburkar och flaskor. Men de plockar inte skräp. Det hör inte till deras Karlaplanspraktik.

Läs denna roman och få en lugn men också engagerande stund med mycket kunskap om mänskligt liv.

Sundsvall den 8 april 2026
Ingalill Eriksson

Övriga omnämnanden

“En fullfjädrad kollektivroman … Wadensjö hade nog kunnat ta vilken stadsdel eller stad som helst att vemodigt förtrolla, men Karlaplan var ett utmärkt val.” /Dagens Nyheter

”Husen runt Karlaplan blir till levande dockhus där Måns Wadensjö har tagit bort fasaderna. /…/ Det är därtill skönt att få omslutas av något så här välskrivet om okända människor, i stället för att behöva fundera på om det är författarens eget upplevda liv, få andas fri fiktiv luft.” /Svenska Dagbladet

“Vindpinade existenser, träffsäkert skildrade med kärlek.” /Upsala Nya Tidning

“Det är lätt att tycka om den här boken, eftersom dess allvetande berättare tycker om platsen och människorna. Han ser bemedlade som medellösa längta bort, komma till fantastiska insikter som sedan vittrar bort, och gå i små cirklar.” /Aftonbladet