Gunder Hägg och James Dean känns som ett omaka par. Hur kan det komma sig att Christer Jonasson ser ett samband mellan dessa två?

Det är 70 år sedan skådespelaren James Dean omkom i en trafikolycka, 30 september 1955. Han var ung lovande och en kommande filmstjärna, och han dog endast 24 år. Han dog och blev därmed odödlig bland oerhört många unga filmentusiaster. Hans död gav honom legendstatus, definitivt bland oss som växte upp i slutet av 50 och början av 60-talet. Han hann bara göra tre filmer: Öster om Eden, Ung rebell och Jätten. Det sorgliga slutet och dessutom hans vemodiga uttryckssätt, fick oss att bygga på hans status som ikon.

Jag gjorde en dokumentär i P3 om James Dean som sändes den 30 september 1985. Det var ett entimmesprogram med hans livs historia mixad med musik från slutet av 50-talet. Det gjorde att jag till sist åkte upp till Albacken för att träffa Gunder Hägg, ledande medeldistanslöpare i början av 40-talet, med bland annat 16 världsrekord.

James Deans mamma dog när han var 9 år, vilket gjorde honom inåtvänd. Men när det gällde att i skolan prata inför klassen, hittade han sitt rätta jag.

På 40-talet fanns det i USA en tävling i skolorna där tonåringar tävlade om att bli den bästa talaren i landet. En representant för varje stat deltog. James vann i sin delstat Indiana och fick åka till Denver för att tävla om att bli bäst i landet. Han verkade inte ha så stora förhoppningar om att vinna – det stora var att få åka till Denver. Väl där hade han bestämt sig för att gå till stadens museum för att där titta på det – för hans del, den viktiga nationalsymbolen – Buffalo Bills handskar. 

Besvikelsen måste ha blivit stor. Där Buffalo Bills handskar en gång legat var det tomt.

Anledningen till det hittar vi år 1943, året innan Jimmy, som han kallades, var i Denver. Under kriget blev det inget OS och här hemma radade Gunder Hägg ständigt upp nya rekord. Det störde de ledande inom amerikansk friidrott. I USA ansåg man att de tider som Gunder gjorde inte stämde och menade att vi har ju den bäste medeldistansaren i världen. Han heter Greg Rice, och vi kan bevisa att han kan slå den där svensken i en duell. Det amerikanska förbundet lovade vinnaren 1000 dollar. För att verkligen visa hur stort och viktigt mötet var, skulle vinnaren få nationalsymbolen – Buffalo Bills handskar. Det var på förhand uppgjort att när Rice hade vunnit, skulle han bara lämna tillbaka handskarna till museet. Gunder vann samtliga åtta lopp, 1 000 dollar och handskarna blev hans. Jag kände mig givetvis tvingad att träffa Gunder för att fråga var han hade handskarna.

– De fick barnen, och sedan vet jag inte var de tagit vägen, sa han.

Jag kände att jag måste åka upp till Albacken, där jag även träffade hans lika legendariske kollega, Emil Zatopek från Tjeckoslovakien. Gunder kunde alltså inte komma ihåg vad som hände med det fina och värdefulla pris han fått. Däremot kom han ihåg att han under båtfärden till USA hade med sig ett plomberat brev från svenska UD, som han skulle lämna till de militära myndigheterna i USA.

– Det brevet var jag rädd om och det hade jag under sängen ombord på båten och det var jag noga med att inte röra.

Hans ord har jag inspelat på band och det brukar jag spela upp vid föreläsningar.

Till sist: Om du vet var Buffalo Bills handskar finns, hör gärna av dig.

Christer Jonasson

Christer Jonasson: Har varit radioaktiv under snart 50 år. Ca 3400 matcher i hockey, fotboll och bandy för Radiosporten har även inneburit lika många korvar i pauserna. Dokumentärer om Elvis, James Dean, Marilyn Monroe och gamla Bild-Journalen tyder på en slagsida åt nostalgi. Inte minst i detta sammanhang. Sedan flera år återkommande ordvitsar publicerade i DN, skriver krönikor i Sundsvalls Tidning och är medarbetare i VeckoMAGAZINET. Hörs även i sportradion då och då.