Mats Strandberg, Konferensen

En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens blir jagade av en hämndlysten mördare. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva.

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.

Konferensen är en blodig thriller om den värsta teambuildingen någonsin. Det handlar om de människor vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva: kollegorna. Genom Mats Strandbergs förmåga att krypa in under skinnet på sina romangestalter framträder också bilden av ett Sverige i förändring.


Författaren

Mats Strandberg är född 1976 i Västanfors, Fagersta kommun. Redan som barn älskade han skräck; bröderna Grim var bättre än Disney, och han var bara tio när han upptäckte Stephen King. Vid 16-årsåldern flyttade han till Stockholm med målet att bli journalist. Så blev det också och han har mycket erfarenhet från tidningar, tidskrifter, teve och de tidiga stegen för sociala media. Under perioden 2005-2013 skrev han krönikor i Aftonbladet varje vecka och har fått pris som Årets krönikör.

Han debuterade med romanen Jaktsäsong 2006 som bland annat kallades för ”årets chick-lit!” Efter två andra böcker kom det stora genombrottet 2011 med Cirkeln, skriven tillsammans med Sara Bergmark, starten på Engelsforstrilogin för unga vuxna, som Augustnominerades, såldes till många länder och har filmatiserats.

Han har skrivit för barn, ungdom och vuxna och om jag räknat rätt är nya Konferensen hans fjortonde bok. Han finns översatt till 25 språk och prisskåpet är välfyllt. Han bor i dag på Södermalm i Stockholm med sin man Johan Ehn.


Sagt om boken

Yukiko Duke har recenserat boken i sin video här, ”bladvändare”, säger hon.


Anders Kapp har läst och recenserat boken.

Två olika komponenter: En organisationsroman med skyhög igenkänningsfaktor; alla med någon som helst erfarenhet från en mindre enhet inom offentlig verksamhet kommer att skratta eller gråta över den träffsäkra och vassa ironin. Ett splatter-slasher-drama där vi som i en pingismatch på elitnivå snabbt kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Oförenliga delar? Inte om man heter Mats Strandberg! Han visar upp sin förmåga i nya Konferensen som är underhållning på högsta nivå men denna teambuilding från helvetet är mycket mer än så; läsningen gav mig bland annat tankar om vad de senaste decenniernas bestraffning av offentlig verksamhet gjort med de människor som finns där.

Den lilla trötta bergslagskommunen står inför sitt största projekt någonsin. På Kolarängen ska ett av Sveriges tjugo största köpcentra uppföras, jordbruksmark ska ersättas med 56 000 kvadratmeter glas och betong. Ett fantastiskt lyft för hela kommunen menar en del, bland annat den politiska majoriteten. En katastrof för miljön och på många andra sätt menar andra. Från kommunens sida finns exploateringsenheten i centrum. De är nu nära att gå i mål med detta jätteprojekt som de arbetat med under lång tid. Det är tisdag 3 september 2019 och solen lyser på minibussen i vilken enhetens nio medarbetare är samlade. De är på väg mot en kursgård för ett konferensdygn med en genomgång av projektet och teambuilding för att hantera en del motsättningar i gruppen. Vid lunch i morgon ska de vidare till ceremonin för byggstarten. Så blir det inte riktigt.

Berättelsens centrala menageri utgörs av dessa nio personer, arketyper för de karaktärer som man lätt kan finna i de flesta organisationer.

Här finns den rädda chefen Ingela som befordrats mer på grund av lång och trogen tjänst än för att hon skulle ha några ledaregenskaper. Det som upptar henne mest är att allt ska se bra ut för hennes chefer och för politikerna, problem sopas helst långt under mattan och skulle hon råka peka i någon riktning idag kan man vara säker på att hon pekar i någon helt annan riktning någon annan dag.

Amir är Ingelas chefsassistent som visst är en kompetent person men som sedan länge lärt sig att det är bekvämare att låta bli att använda sin förmåga till annat än att bekvämt flyta med för att i stället engagera sig för något helt annat på fritiden.

Jonas är den smidiga killen som redan i skolan var tuppen på gödselstacken. Vi har alla träffat honom som fylld av svada kan sälja vad som helst, som aldrig tillför något värde men som snabbt stjäl cred från andra, gärna ljuger, som ständigt misslyckas men varje gång befordras. Självklar ledare för det stora projektet och lika självklart älskad av sin chef.

Kaj var redan på skolgården Jonas lakej, den som solar sig i glansen från tuppen, det är det enda värde han har utöver sin fåfänga och som en vindflöjel roterar han snabbt för att anpassa sig till det som gäller för stunden.

Lina är en kompetent och lojal ingenjör som kämpar för att sköta sina åtaganden så bra som möjligt, men när Jonas blev projektledare, och hon måste ta över hans uppgifter också, blev det för mycket. Hon gick in i väggen, utbränd, och är just tillbaka från en lång sjukskrivning för att med osäkra steg arbetsträna.

Nadja är det senaste nytillskottet, en ung och smart jurist som med fräscha ögon ser det vansinne som pågår men inte riktigt vet vad hon ska göra åt det; det är allt annat än populärt att röra vid omsorgsfullt målade lögnkulisser.

Anettes främsta styrka är passiv aggressivitet, gruppens Ior som ständigt gnäller och ”lämnar en snöstorm av arga lappar bakom sig”.

Eva är näst äldst i gruppen, kan allt, vet allt och bryr sig inte längre om vem hon trampar på tårna, en rätt tuff tant som med uns av bitterhet kommer ihåg när de faktiskt gjorde något vettigt. Men med hjälp av måttliga (?) doser sprit då och då får hon ändå dagarna att gå.

Torbjörn är äldst, dagarna till pension är få, och han har aldrig lärt sig vad bokstäverna PK betyder. Med åren har han blivit riktigt tjock, flåsar lätt och de andra är så trötta på hans svada.

Man kan skratta åt denna gubbe men han har faktiskt rätt när det gäller en sak. På 70-talet var han stolt över sina dagar i kommunhuset, hans engagemang för uppgifterna, för att göra vad han kunde för gemenskapen, för medborgarnas väl, var smittande för den då funktionella grupp som stödde varandra och uträttade stordåd. De slet hårt, men ingen blev någonsin utbränd. Och skillnaderna handlar inte om hans ålder, det handlar om en annan tid innan Sverige under 80-talet började devalvera offentlig verksamhet till oigenkännlighet. Jag får lust att göra en utvikning om det ämnet, särskilt med fokus på vad förändringarna gjort med människorna inom dessa verksamheter, men känner att den kommer att bli alltför lång så jag försöker spara den lusten till en egen text; kanske kommer den att få rubriken: När kallet blev kallt.

Utöver dessa nio finns Wilma från byggherren, multinationella investmentbolaget SBFF, som står bakom det nya köpcentret. Hon ska komma på besök på kursgården på onsdag förmiddag för ett möte med exploateringsenheten innan de alla ska dra vidare till den stora ceremonin för byggstarten vid lunchtid.

Dessutom äkta paret Jenny och Roger som nyligen köpt Kolarsjöns stugby, Ursprungligen ett gästgiveri för flera hundra år sedan, nu en sliten anläggning som gått igenom många konkurser. De har lagt ner allt de har på köpet och en omfattande renovering men konferensgästerna har varit få och deras illusioner om en ny framtid har börjat blekna. Exploateringsenhetens bokning är viktig för dem.

Och slutligen en okänd person som från andra sidan sjön övervakar konferensen med sin kikare, slashern som inväntar mörkret …

Den dysfunktionella enhetens medarbetare, deras relationer, samtal och aktiviteter under den första dagen är en sanslöst träffsäker och underhållande ironi. Allt värre blir det på kvällen under inflytandet av alkoholen vid middagen och efterföljande badtunna. Alla som varit på likartade arrangemang, och vi är många, kommer en smula skamset att känna igen oss själva i Mats Strandbergs skruvade skrattspegel.

Men sedan lämnar berättelsen läsarnas egna erfarenheter när de nio successivt blir färre. Författaren har en oöverträffad förmåga när de gäller att fantisera fram makabra sätt att skada och döda. Det är inte i egentlig mening skräck tycker jag, den groteska blodighetsnivån passerar gränserna för det, men det är fantastiskt underhållande läsning. Skräck är det däremot för deltagarna när de inser att det finns någon därute vars mål är att döda dem alla. Anläggningen ligger isolerat, mobiltäckningen är borta och flyktmöjligheterna få. Kampen för överlevnad blir verklighet under natten och frågan är vem man egentligen kan lita på …

En träffsäker bonus för läsaren är de realistiska och insiktsfulla skildringarna av hur människor kan förändras, i olika riktningar, i extremt pressande situationer. Just när det gäller detta finns en del likheter med Flicka A, som jag skrev om igår, i övrigt en helt annan sorts bok.

Berättartekniken fungerar perfekt i snygga rörelser mellan de inblandade personernas perspektiv. Språk, dialoger, intrig, miljöer håller hög klass men det som imponerar allra mest på mig är galet intelligent och känsligt genomförda karaktärsbyggen. Författarens frustande skrivarlust tränger rakt genom bokstäverna till vårt läslyckliga hjärta.

Anders Kapp, 2021-05-04


Beställ boken!

Vi kan reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.
Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig. Då kan du också välja om du vill ha hemleverans eller hämta i butiken.