En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?
Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?
Efter sitt stora genombrott med romanen Testamente återkommer nu Nina Wähä med en hyllning till filmkonsten med alla dess hjältar och skurkar. Babetta är en roman som bäst kan beskrivas som Persona möter Mr Ripley.
Författaren
Nina Wähä är född 1979 i Stockholm där hon även är bosatt idag. Hon växte upp i en stor familj med en pappa med rötter i Bulgarien och en mamma med bakgrund i finska Tornedalen, erfarenheter som hon också använt i sitt författarskap.
Innan hon debuterade som författare har hunnit med en universitetsutbildning i Göteborg och en del jobb inom restaurangbranschen. Hon har varit verksam som skådespelare, hade bland annat en av huvudrollerna i Daniel Espinosas Babylonsjukan från 2004. Parallellt med författarskapet har hon också varit sångerska i indiepopbandet Lacrosse.
Hon debuterade som författare med romanen S som i syster, 2007. Efter ytterligare några böcker kom 2019 den mest uppmärksammade romanen hittills, Testamente, en släktkrönika från Tornedalen som Augustnominerades och som översatts till flera andra språk. Boken belönades med flera priser, bland annat Sveriges Radios romanpris och Samfundet De Nios Julpris.
Recensioner
Caroline har läst Babette, här är hennes recension.
Det låg liksom redan i korten att världen skulle tappa hakan över denna läsupplevelse. För mina läsögon hann inte längre än till fjärde radens tredje stavelse, sen var jag fast som i en glasbubbla. Och glasbubblan, ja den stavas Babetta.
Boom. Det är vänskap nära gränsen till dårskap och ett relationell djup som strandar till ett destruktivt (helvetes)gap. Skönhetens beständighet står som kontrast mot en mera obeständig flyktighet. Vänskapen kommer i portioner av sötma och ocker.
Oscargalastassen dansar i neonljus av narcissism, walk-in-closets och syntetiska ostbågar. Det som har hänt kommer aldrig åter och sanningen den uppmanas att vaktas, viktas och väljas med omsorg. Vad gör man inte för sina vänner? Vilka skuggor döljer sig i ljuset? Vad är sanning? Och slutet – Ja, DET gör mig nära knäsvag.
Sitter lika mållös som ett rådjur uppspärrad i granatchock. Det är i samma stund både ömsint och destruktivt. Hjärtligt offrande och märkbart roffande. Förödande och fragilt men ändå fascinerande och fängslar. Och ack så förunderligt!
Nuet pulvriseras, närheten bländar och jag vill gå i bitar. Författaren har en förmåga att göra känslor till verkliga impulser och kittla varje tänkande tvivel som vågar att knacka på. Säg, finns ens like till denna genomlysning av vänskapens skuggsida och filmvärldens skurkar?
Efter kärlek kommer alltid bekymmer, säger Wähä. Efter en sådan här mäktigt mångbottnad läsupplevelse kommer alltid en bokbakfylla – och denna är stor, närmare eXtra Large vill jag lova.
Babetta är en lovsång till det konstnärliga uttrycket med en slöja som skiftar av såväl filmiska nyanser som vänskapens alla färger. Det sprakar av hjältemod och gangsterdåd. Knastrar av illusioner och förrädiskt begär. Det är omfångsrikt, omskakande och omåttligt älskvärt.
Spoiler: Och jo, även jag förvinner ner och slukas av Wähäs författarfamn. Det är nämligen så bra att jag går upp i litterär extas.
Och jag skulle gå över hav för att göra det igen. Och igen. Det är omöjligt att låta bli.
@Carolinesbokhylla
Anders Kapp har läst och recenserar här Nina Wähäs bok, Babetta: ”Nya vägar mot nya priser”
Efter den stora framgången med Testamente är Nina Wähä tillbaka och hon har modet att skriva något helt annorlunda. Babetta, som kom ut för några dagar sedan, är på sätt och vis en feministisk #metoo-roman från kulturvärlden men så långt ifrån alla tänkbara plakat man kan komma. Det är en roman om två nära vänner, Katja och Lou, vars liv efter en helt gemensam gymnasietid i Stockholm tagit helt olika riktningar. Femton år efter gymnasiet tillbringar de i denna berättelse några gemensamma veckor på franska Rivieran. Mycket underhållande och samtidigt är det en allvarsam lek som intelligent utmanar föreställningar om gränser mellan verklighet och fiktion, om människor som avgränsade nomader eller som något som hänger samman, om den mänskliga existensen som vara eller bliva, som vara på en marknad eller som något större än så. Dags för en ny Augustnominering!
Berättarrösten i den här boken tillhör Katja. Hon är nu trettiofyra år gammal och har mer eller mindre givit upp sina skådespelardrömmar. I många år har hon försökt komma in på någon av scenskolorna, ofta gått vidare, varit nära, men aldrig kommit in och numera konstaterat att hon är i särklass äldst av de sökande och lagt ner de försöken. Hon har varit på hur många auditioner som helst och ofta varit nära men aldrig gått i mål. Hon har genom åren ändå varit på scen en hel del, inte minst som drivande kraft bakom en liten teatergrupp i en Stockholmsförort, men det är också slut nu, det har aldrig givit vare sig inkomster eller uppmärksamhet. Hon har tragglat på inom universitetet och har precis sökt en doktorandtjänst som förhoppningsvis kan leda till att hon från hösten kan forska kring genusfrågor inom filmvärlden med en liten men ändå lön. Hon bor i en liten etta på Söder och för att få ekonomin att gå ihop jobbar hon också på ett ekologiskt kafé.
Efter grundskolan fanns inget annat än skådespeleri i hennes huvud och hon var glad över att komma in på teaterlinjen på Södra Latin. Där lär hon känna Lou, de är nästan helt jämnåriga och de blir bästa vänner, jättebästa vänner, BFF i kubik och Lou är den andra huvudpersonen i berättelsen. Katja är då den mest begåvade, lär Lou mycket, men när Katja hela tiden faller på olika målsnören springer Lou rakt i mål varje gång. Hon lyckas med allt och redan i slutet av gymnasietiden, hon går aldrig färdigt, blir hon castad till en av de två huvudrollerna i den internationella storfilmen Babetta. Det blir en jättesuccé och Lou spås bli nästa svenska superstjärna efter sådana som Greta Garbo, Ingrid Bergman och Lena Olin. Louise Bergström som hon hette från början har blivit kändis som Lou Foucher, har genom åren gjort många roller i internationella filmer men ingen har slagit lika stort som Babetta.
Trots så olika liv har de två ändå fortsatt vara bästa vänner, men relationen existerar helt på Lous villkor, de hörs av när hon har tid och vid hennes fåtaliga besök i Sverige blir Katja ibland ”inkallad” till hennes svit på Grand. Det här är en väldigt bra grundkonstruktion för en roman med många intressanta spänningar som författaren utnyttjar skickligt.
I den nutid där berättelsen utspelar sig har Lous karriär delvis gått i stå, hon får inte riktigt de roller hon vill ha, hon får inte längre vara dukens skönhetsdrottning och sexsymbol, bland annat har hon nyss för första gången erbjudits en mammaroll som hon våndas över. Samtidigt lever hon i extrem lyx, inte så mycket baserat på egna pengar som på hennes sambo sedan flera år; Renaud Bertier, en legendar inom filmvärlden som arbetat med de allra största, som har flera Oscarsstatyetter i bokhyllan, trettiofem år äldre än Lou och riktigt rik.
Den här sommaren ska Lou för första gången ha en verklig semester i parets palats på franska Rivieran och hon bjuder ner sin bästa vän Katja. Det är under några heta sommarveckor där som berättelsen utspelar sig; veckor som blir ganska monotona när Renaud ofta är bortrest på möten på olika platser i världen och Lou upptagen med behandlingar, träning och konstant bantning för att vårda sin skönhet. Då och då kommer kändisar på besök och det blir också något större kändisparty. Katja känner sig rätt bortkommen och tillbringar mycket av sin tid med att läsa i skuggan vid poolen, ständigt uppassad av tjänstefolket.
Som en parallellhandling finns filmen Babetta som vi får följa scen för scen i återkommande kapitel. Det här med fiktion i flera plan blir väldigt intressant; vi har en fiktiv roman som inom sig härbärgerar en fiktiv film som in sin tur baserar sig en hel del på högst verkliga personer och händelser. Den utspelar sig på 1820-talet i Ungern, då en del av Österrike-Ungern. En av huvudpersonerna är den då unge greve István Széchenyi, en verklig historisk person som senare blir en mycket känd författare och politiker, en nationalhjälte i Ungern Efter hans död restes statyer över honom som fortfarande finns kvar. Den fiktiva filmen innehåller också många andra verkliga personer och verkliga händelser under denna tid.
Den andra huvudpersonen är den fiktiva unga tjänsteflickan Babetta, som spelas av den fiktiva Lou Foucher. Kärnan i filmen är en kärleksaffär mellan Babetta och den unge greven. Regissör är Sandor Vádász (fiktiv) och filmen bidrar till hans berömmelse, han blir en av världens mest efterfrågade regissörer.
För filmmusiken svarar den verklige ungerske kompositören Márk Rózsavölgy (1787-1848), en av fäderna till nationaldansen Csárdás, och jag har hans musik i bakgrunden under läsningen (omväxlande med Lacrosse-musik naturligtvis). Det finns även gott om andra verkliga ungerska referenser.
Filmen används en hel del i Katjas studier i filmvetenskap, inte minst med anledning av dess banbrytande tekniker med långa sammanhängande tagningar, föregångare till Dogma. Bakom dessa filtekniska innovationer står just Renaud Bertier, men det är först många år senare som han och Lou blir ett par.
Denna totala förvirring mellan fiktion och verklighet blir fantastiskt underhållande. Men detta är i sig också en berättelse som handlar om viktiga frågor. Vad är egentligen äkta och sant, finns det eller är allt fiktion? Är vi eller blir vi? Är språket en tillgång för ett äkta samtal eller är ”vårt språk i själva verket en rörelse bort från sanningen”?
När det kommer kändisbesök till dem på Rivieran visar Renaud gärna upp den Gaugain som han nyligen köpt och är mycket stolt över. Katja tänker: ”Nakna exotiska kvinnor fångade av en vit mans blick känns som en sorts konst som har ett bäst före-datum, men jag kan förstå att Renaud gillar det.”
Renaud Bertier känns som rätt nära släkt med den svenske kulturprofilen Jean-Claude Arnault men till skillnad mot den senare finns han inte i fängelse (där han borde vara). Tvärtom, när Sandor Vádász anklagas för många sexuella övergrepp skyndar Bertier till den gode vännens försvar.
Lou har från unga år lärt sig att kvinnlig skönhet är en valuta som kan öppna många dörrar. Hennes mamma var en gång i tiden Fröken Sverige och träffade många kända män, bland annat en dejt med kungen. Men om människor betraktar sig själva i marknadstermer så kan de naturligtvis också bli köpta, tagna av de som tycker sig ha naturlig rätt till det.
Halvvägs i läsningen växer nervositeten: hur ska författaren kunna avsluta den här berättelsen? Jag kan se några dåliga vägar men ingen riktigt bra. Tur då att hon är mycket smartare än jag och fixar slutskedet på ett sällsynt intelligent och originellt sätt (som jag inte ska spoila). Delvis kanske en smula överskruvad, men det köper jag utan problem.
Vi befinner oss i filmvärlden med mängder av filmreferenser som tillför mycket. Förlaget har även använt filmreferenser för att beskriva boken: ”Babetta är en roman som bäst kan beskrivas som Persona möter Mr Ripley”, och det fungerar rätt bra. I Bergmans Persona från 1966 är det sköterskan Alma som vårdar skådespelerskan Elisabet Vogler, två karaktärer där gränsen mellan dem utmanas, och i The Talented Mr. Ripley från 1999 (baserad på Patricia Highsmiths roman En man med många talanger från 1955) är det karaktärerna Thomas ”Tom” Ripley och Richard ”Dickie” Greenleaf som, på helt andra sätt, flyter samman. Ibland blir gränserna mellan Katja och Lou otydliga, Katja kan känna ”att jag är två personer samtidigt”.
För att fortsätta med filmreferenserna skulle kanske också Sliding Doors från 1998 kunna fungera med sina två helt olika parallella skeenden som är beroende av några sekunder som avgör om huvudpersonen hinner, eller inte hinner med ett tåg (inspirerad av en film av Krzysztof Kieślowski från 1987 med tre parallella scenarier). Små skillnader med stora konsekvenser är något som återkommer på flera sätt i den här berättelsen.
Nina Wähä lyckas med den svåra konsten att skapa underhållande läsning som samtidigt utmanar läsarens föreställningsvärld och ställer viktiga frågor. Det är imponerande, det är dags för ytterligare en Augustnominering.
Som så ofta svarar Sara Rapp Acedo för ett genomtänkt omslag.
Anders Kapp, 2022-02-02
Text från bloggen Kapprakt
