Mr. Waterhouses minnen, novell av Annie Westin

Minutvisaren tickar trött över på sjuan som kulminationen av sekundvisarens ivriga jagande. Detta jagande nådde sin ultimata klimax för sju minuter sedan, när den oberörda timvisaren gjorde sin efterlängtade resa från åttan till nian. En helt ny timme med sextio nya jakter framför sig hade börjat.

Klockan var alltså sju minuter över nio och soluppgången hade sedan länge kastat in handduken och kapitulerat till molnens överväldigande grådaskighet. Jag satt i väntrummet och rensade naglarna från smuts som sedan länge hamnat på förrumsgolvet. Receptionisten gav mig ett ursäktande leende. Ett sådant som förefaller sig naturligt när man inte kan göra något åt sin chefs aversion till punktlighet.

När det nästan blivit på sin plats för receptionisten att yttra ett beklagande “han kommer snart” sköts dubbeldörrarna upp av doktor McCullers.

“Ni får ursäkta att jag låtit dig vänta, herr Waterhouse. Ni vet hur jag är”. Nog visste jag väl om att Irv McCullers var en kronisk tidsoptimist, som under mina tjugo år som patient hos honom, aldrig kommit i tid.

Mina läkarbesök har blivit något mer regelbundna i takt med åren, men både jag och doktor McCullers skulle anse mig vara av god hälsa för en man i min ålder. Irv skummar igenom journalen innan han apatiskt lät den falla tillbaka ned på mahognyskrivbordet.

“Både du och jag vet varför du är här Paul, och jag måste säga att det var på tiden” konstaterade han och fångade de guldbågade glasögonen i näsans nedförsbacke.

Nu har jag stretat emot i nästan tio år, vid en viss punkt får man ge vika. Men fundamentalt är jag fortfarande emot denna förkastliga teknologi, så tänk inte att jag veknat i moralerna nu på ålderns höst sa jag resolut.

“Ingen skulle missta dig för en vekling” skrockade Irv.

En timme senare ligger jag på det operationsbord som jag sedan tvåtusen sextiotvå undvikit som pesten. De fluorescerande lamporna avlägsnar sig från hornhinnan under medvetandes uttåg och tillslut är jag helt nedsövd.

Händelseförloppet som ägde rum under anestesins timmar kan jag inte redogöra för. Min omedvetenhet ligger delvis till grund för detta, men om jag ska vara helt ärlig skulle min skildring av det hela inte bli mycket bättre om jag hade varit vaken. Hur som helst behöver man inte veta mer än detta: alla minnen jag haft och kommer att ha i framtiden sparas numera på ett microchip.

När denna teknik kom annonserades den bland annat som “Den bästa gåvan man kan ge sina framtida generationer ”. Jag blev därmed en usel presentgivare. Detta var tio år sedan och som med den mesta teknologi har minneschip sakta men säkert infiltrerat samhällsklasserna sen dess. Det började, som ny teknik ofta gör, med miljardärerna. Dessa titaner av industri med liv som bara behövdes bevaras var naturligtvis först ut. Sedan kom de nyrika, vars minnen bara kom att intressera andra nyrika och dess aspiranter. Medelklassen var inte heller speciellt svår att knäcka, marknadsföringen bet extra hårt på egocentriska ungdomar med grandiosa framtidsförhoppningar, och deras föräldrar som fick ta notan.

Dessa olika typer av människor har dessa två saker gemensamt, de besitter ett minneschip och de har förmodligen behövt debattera detta ämne med folk som mig. Jag har sedan chipens uppkomst lagt ned många timmar på att samtala med dess innehavare. Under åren har jag aldrig mints exakt vad som sades vid dessa palavrer, till skillnad från mina chiputrustade motståndare. Men nu när jag själv blivit en av dem känner jag inget större behov av att återbesöka våra dialoger, även om möjligheten nu presenterat sig.

Detta tar mig till frågan som både jag, och många i min närhet grubblat länge över: varför är jag så emot minneschipen? Svaret är med sin enkelhet tämligen otillfredsställande: jag kan inte tänka mig att någon människa kan vara så intressant att dennes tankar är värda att spara i all evighet. Jag är av den uppfattningen att vi har ett inbyggt filter av lathet som dikterar våra tankar och  handlingar. Om en idé mot förmodan både tar sig igenom filtrets mentala och fysiska hinder är den nog värd att dela med sig av. Naturligtvis finns det avvikelser och saker utan något som helst värde faller genom sprickorna, men i grunden står jag fast vid min teori. Denna teori har under åren blivit missförstådd flertalet gånger. Man har bland annat klandrat mig för att vara apatisk gentemot människosläktet, och andra anklagelser vars barskhet långt överskrider ämnets allvar. Sanningen är att detta härrör ifrån min djupa uppskattning av mänsklig spontanitet, som bäst åtnjutes i stunden. För vad är en uppspelning av ett minne, jämfört med upplevelsen själv?

Nå, det är ingen mening att diskutera detta vidare, speciellt inte när min trovärdighet som motståndare gått förlorad i operationens vaka. Gjort är gjort. Jag har max tjugo år kvar, men mina minnen har lika länge som jorden. Hur långt detta är vet ingen. Domedagen har varit nära länge nu, och nära ska den länge förbli.

Slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.