Partnern, novell av Gunnar Augustsson

Även fast det ösregnar denna fredag lyser solen i kriminalinspektör Nora Jenséns ögon. Kroppen bubblar av upprymdhet. Dagen till ära har hon representationsuniformen på sig. Hon har också varit hos frissan och putsat till sin blonda pagefrisyr. Det var egentligen onödigt eftersom frisyren inte är stilren utan en aning tilltufsad. Hon brukar kamma håret, blanda i lite mousse för att sedan rufsa till det. Resultatet blir inte riktigt som kalufsen hos Storbritanniens förre premiärminister Boris Johnson, men bra nära.

I förra veckan löste hon sitt tredje fall inom grova brott med beröm godkänt från sina överordnade. Alla frågor om gärningen besvarades. Fallet utfördes med teamkänslan i behåll utan något allvarligt gnöl från kollegorna. Idag ska hon uppvaktas av chefer och kollegor för att ta steget från polisinspektör till kriminalinspektör med särskild tjänsteställning. Det betyder ytterligare ett streck mellan kransen och kronan på uniformens axelklaffar. Hon betraktar det som en personlig seger eftersom det sedan hon sökte polisutbildningen funnits vissa tveksamheter till om hon med sin späda och korta kropp skulle kunna hävda sig mot gärningspersoner och burdusa kollegor.

Paradoxalt nog har hennes kroppsliga förutsättningar hjälpt henne att tänka före och handla sedan, i stället för tvärtom. Misstag som flera av hennes kollegor behövt göra har hon förutsett innan hon begått dem. Kroppsliga begränsningar har uppenbarligen ett intellektuellt värde. De har framför allt skärpt hennes analytiska förmåga.

Det tredje fallet har hon löst genom att till punkt och pricka följa den vedertagna förhörsmodellen PEACE. Något som särskilt uppmärksammats av cheferna. Dubbel jackpot med andra ord. De två föregående fallen löstes också med ett tillfredsställande resultat, men mer på grund av tur än professionalitet.

Den här arbetsdagen blir inte som andra. Det är många som vill ta henne i hand. En del dunkar henne i ryggen så om hon haft löständer skulle de ramlat ut under dagens första timme. Flera frågar henne med ett leende på läpparna om hon är glad nu när gärningspersonen är häktad. Men hennes svar får de flestas leenden att stelna. Nora har svårt att glädjas åt att gärningspersonen får sitt straff. Däremot kan hon känna en enorm tillfredsställelse över att gåtan omkring brottet nystats upp och att alla frågor om gärningen fått sina svar. Detta gör att hon sällan följer upp hur det går med gärningspersonen. Hade hon gjort det om sitt första fall skulle hon vetat att han blev knivmördad av en intern från ett konkurrerande gäng, strax efter att han anlänt till fängelset för att avtjäna sina fyra år och sex månader. Arbetsuppgifterna går ju faktiskt ut på att lösa grova brott, inte att bekymra sig för hur det går för personer som begått dem. Där går gränsen. Omsorgsarbete ingår inte i Noras huvudsakliga arbetsuppgifter. I alla fall inte gentemot gärningspersoner.

Efter det första fallet har Nora fått tre hotbrev om olika bestraffningar. Breven har kommit till hennes privata adress. Först skulle hon misshandlas, därefter brännmärkas och sist mördas. Det sista brevet kom för ett år sedan. Vid det här laget har minnet av det suddats ut. När brevet kom visade hon det för sin vän Marika, som hon hängt ihop sedan gymnasiet. De träffas fortfarande regelbundet. Tidigare minst en gång i veckan, men nu alltmer sällan.

Nora har behållit en aktivitet från ungdomen och det är att simma i badhusets utebassäng varje fredag eftermiddag. Så denna fredag stannar hon kvar på arbetsplatsen och går hem som om hon ska till badhuset. Innan Marika fick sitt tredje barn för några månader dök hon ofta upp hemma hos Nora för att följa med till badhuset. Nu går inte det eftersom tre barn är för mycket att ta hand om på egen hand för barnens pappa. Framför allt eftersom ett av dem är relativt nyfött.

Nora har fortsatt att simma samma tid som hon gjorde med Marika. Det har faktiskt hänt att Marika dykt upp hemma hos Nora inför fredagssimmet, men mycket sporadiskt. Det är inget som Nora numera ens hoppas på. De första veckorna efter att Marika fött sitt tredje barn var Nora besviken. Efter ett tag började hon förstå att ett tredje barn inte enbart är ett barn till. Det rör också om ordentligt i de rutiner som behövs i en barnfamilj med en någorlunda jämställd uppdelning av hushållsarbetet och föräldraskapet.

I jobbet är det viktigt för Nora att vara professionell genom att fokusera uppgiften med att lösa de gåtor som följer med en brottslig handling. Ibland händer det att jobbet tar över hennes vakna timmar. I takt med framgångarna i jobbet så har ett intresse för ett liv utanför jobbet stärkt sin närvaro i henne. Inte bara ett liv, om man ska vara ärlig, utan ett familjeliv. Därmed finns det åtminstone ett omsorgsarbete som hon gärna skulle ta sig an.

För knappt ett halvår sedan, efter en fikastund på stan med Marika då hon var höggravid, passerade Nora ett skyltfönster med barnvagnar. Av någon underlig anledning vände hon om efter ett par meter och gick in i butiken. Det var ett slags varuhus för barnalstrare likt de som finns för husbyggare och bilägare. Vid den tidpunkten var hon ensamstående utan regelbunden kontakt med någon person.

Efter sitt femte besök på badhuset utan Marika fick Nora kontakt med en man. Han skulle kunna vara den ”rätte”, men hon har svårt att bestämma sig för hur hon ska benämna honom. Pojkvän låter lite töntigt för en trettiosjuåring. Särbo antyder att något är på gång, men där är de inte ännu. Det får bli partner, helt enkelt. Ordet känns tillgjort, men faktiskt ändå passande.

Efter att ha simmat tillsammans en tid och övernattat tillsammans några gånger har Noras biologiska klocka börjat ticka allt ljudligare. Hon får ofta besök av tankar om egna barn. Bröstmjölkstjocka ben som hon kan klämma på. Små lintottar vars hår hon kan sätta upp i hästsvans eller kamma luggen på. Hon längtar efter att en dag komma hem från jobbet, släppa allt hon har i händerna innanför ytterdörren och kasta sig ner i soffan för att se ett barnprogram tillsammans med lintotten. Samtidigt som det skramlar och doftar aptitretande från köket.

Eftersom Nora inte reflekterar över hotbreven har hon berättat för partnern om de tre fall som idag uppmärksammas. Hon har dock inte sagt något om hoten. Det finns ingen anledning att skrämma upp honom. Vem vill vara tillsammans med någon som lever under dödshot… Enligt kollegorna är det dock oerhört ovanligt att poliser angrips i hemmet.

Idag blir det inget badhusbesök. I stället har partnern lovat henne en överraskning när hon kommer hem. Även om Nora är ytterst nyfiken och har lust att skynda sig har hon bestämt sig för att komma hem i vanlig tid. Hon hoppas på att mötas av kulinariska dofter från köket.

Då hon kommer in i trapphuset doftar det inget. Märkligt. En undran börjar att gro i henne. Hon känner heller ingen doft av mat när hon öppnar lägenhetsdörren. Polisen i henne aktiveras. Den professionella vaksamheten går upp på högvarv. Intuitivt för hon handen mot höften, men tjänstepistolen är inlåst på jobbet.

Men så lägrar sig ett löjets skimmer över henne. Varför skulle det ha hänt något? Och just idag? Världen går väl inte under för att det inte doftar mat i lägenheten.

Oron infinner sig på nytt. Tänk om partnern råkat ut för något? Som egentligen riktats mot henne? Han kanske är allvarligt skadad? Hon ställer ner väskan på golvet under kapphyllan. Tar av sig kavajen och hänger upp den. Därefter går hon med mjuka långsamma steg längre in i lägenheten. Hennes steg hörs inte. Hon tittar först försiktigt runt dörrkarmar, för att därefter ta ett steg fram. Börjar i köket. Sedan vardagsrummet. Därefter sovrummet som ligger längst bort från ytterdörren. Spänningen i henne lättar och hon släpper ut lite luft från en smal springa mellan läpparna. Det verkar inte finnas något att oroa sig för. Ingen hemma.

När hon vänder sig bort från sovrummet kommer partnern ut från toaletten precis framför henne. Hon reser sig från den lätt framåtböjda spända och spejande kroppshållningen. Ett leende smyger fram och breder ut sig längs mungipan. Hon granskar honom förnöjt uppifrån och ned.

När ögonen kommer till hans händer fastnar anletsdragen. Det knyter sig i magen. Ett kraftfullt extra hjärtslag följs av en hjärtklappning som borde höras in till grannen. Han håller en kniv i den vänstra handen. Det långa knivbladet är uppåtriktat.

”Vad håller du på med?”, säger Nora. ”Det här är inte roligt!”

”Det är ditt fel att brorsan hamnade i fängelse”, säger han. Ansiktsdragen är bestämda och ögonen stirrar på henne i ett försök att förinta henne med blicken.

”Jag vet inte vem du pratar om”, säger Nora med korta hårt bokstaverade ord.

”Ditt första fall fattar du väl”, säger han med stark betoning på varje ’f’.

”Han förtjänar att sitta i fängelse”, säger Nora med ett tonfall som om hon skulle be en kassörska om att få köpa fyra frimärken.

”Men han förtjänar inte att vara död”, säger han med samma betoning som tidigare.

”Det är inget som jag känner till”, säger Nora som om någon frågat henne i järnvägsstationens väntsal om vem som spottat på golvet.

”Nej, men nu vet du”, säger han och gör ett kraftfullt uppåtriktat utfall med kniven.

Nora tar ett steg bakåt. Kniven passerar några centimeter framför hennes byst. Han följer efter lätt framåtböjd. Rätar på sig och gör ett nytt utfall. Denna gång betydligt lägre. Mot hennes buk. Nora hoppar bakåt. Viker ihop sig för att inte bli träffad.

Han rätar på ryggen. Pendlar med kniven från den ena handen till den andra. Hon klarar inte av att avvärja ett attack rakt framifrån. Inte mot hans tyngd, styrka och längd. Hon backar mot ytterdörren. Bannar sig för att hon stängde den. Svårt att öppna en dörr bakom ryggen med händer upptagna med att skydda sig från en knivattack framifrån. Även om dörren är upplåst.

Plötsligt gör han en ny attack med kniven i höger hand. Hon parerar och låter den passera i luften mellan arm och midja. Hon gör som hon lärt sig på självförsvarsträningen. I en mjuk snabb rörelse tar hon ett kort steg mot honom och vänder ryggen in mot hans bröst, vinklar armbågen och fixerar den i rät vinkel, vrider sig blixtsnabbt med ett snärtigt ryck ett kvarts varv bakåt med uppåtriktad armbåge. Den träffar hans käke. Klockrent. Hon följer med vändningen ett halvt varv. Tar ett kort steg tillbaka. Nu har han ryggen mot dörren. Han skakar på huvudet. Tar sig för käken som om han kontrollerar att den sitter kvar.

Båda överraskas av att lägenhetsdörren öppnas och Marika gör sig redo att kliva in. Hon tvärstannar inför kampen som utspelar sig framför hennes ögon.

Han blir distraherad och gör ett impulsivt utfall och missar höftkammen med någon centimeter. Nora blir orolig för att han efter nästa miss ska vända sig mot Marika. Hon tar tag i knivhandens handled underifrån så att handleden ligger i hennes handflata. Hon nyper till så hårt hon kan med tumme och fingrar över handleden. På samma gång vrider hon sig åt mot hans motsatta armhåla så att hennes armar sträcks ut samtidigt som kroppen kommer bort från knivbladet. Hon håller så hårt hon kan i handleden. Läget är låst men han är betydligt starkare än henne. Om några sekunder kommer han att få övertaget. Hon känner hans djuriska svettlukt från armhålan. Det är inte den doft som hon snusade på i morse.

Marika stirrar paralyserad på dem med öppen mun och uppspärrade ögon.

När Nora stampar med sina kraftiga skor på hans ena vrist sjunker hans överkropp ihop något mot golvet. Hon håller fortfarande ett fast grepp om handleden. Aldrig att hon kommer att ge sig. Han försöker föra hennes kropp mot kniven. Men hon är för kort för att han ska få ett ordentligt tag om henne. Hans arm glider över axlarna och upp mot nacken. Hon hukar sig och förflyttar sig så långt bakåt hon kan för att undvika undersidan av hans arm. Bort från knivbladet. Knivhanden följer med i rörelsen. Knivbladet närmar sig nu hans mage.

Hon hinner tänka att knivbladet kommer att skära upp hennes underarm. Hon bryr sig inte. Hon känner inget i underarmen. Om kniven är vass kanske inte kroppen registrerar någon smärta. Ännu. Nu får det bära eller brista. Hon tar hjälp av den andra handen och använder all kraft i båda händerna för att vinkla knivbladet nedåt och inåt mot hans buk. Hon känner att rörelsen stannar upp. Tänk om knivspetsen vilar mot skärpet… Skit samma! Hon rycker kraftfullt till samtidigt som hon tar ett, med hennes mått mätt, långt steg bakåt. Det långa smala knivbladet går djupt in i buken.

Marika har fått tillbaka fattningen och ringer SOS alarm.

Efter några sekunder slutar han att kämpa. Innan ambulansen kommer har han förlorat medvetandet. Kniven orsakar en kraftig blödning och blodet breder ut sig på mattan. Blodförlusten leder till döden.

Det är första gången som Nora dödar en gärningsman i nödvärn. Det är också den första gången som hon dödar en partner. Förhoppningsvis även den sista.

Copyright 2022 Gunnar Augustsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.