Damon Galgut, Löftet

Eveline Santner har läst Löftet, en bok som ingår i Låna&Läs biblioteket 2022/23.

I bokens inledning finns ett citat av Federico Fellini: I morse träffade jag en kvinna med guldnäsa. Hon kom åkande i en Caddilac och hade en apa i famnen. Hennes chaufför stannade och hon frågade mig: ”Är det du som är Fellini?” Och med sin metalliska röst fortsatte hon: ”Hur kommer det sig att det inte finns en enda normal människa i dina filmer?”

bokomslag Löftet
Damon Galgut

Citatet fångade mitt intresse, då jag av bokens baksidestext inte kopplade ihop citatet med innehållet. Jag brukar fundera på hur författaren tänker när de väljer citat. När jag läst klart romanen, är frågan helt relevant, för vad är egentligen en ”normal” människa?

Baksidestext:”Det börjar med en älskad moders död. Året är 1986 och apartheidregimen går mot sitt slut. Familjen Swart dras isär och de efterlevande återser varandra bara vid nya begravningar. Världen förändras, det enda som består är familjegården – och yngsta dotterns envisa kamp för att infria ett löfte, ingen annan vill kännas vid.”

En familjekrönika om det moderna Sydafrika, som skildrar en vit sydafrikansk familjs förfall mot bakgrund av det sydafrikanska samhällets förvandling från 1986 till 2018. Damien Galgut belönades med Bookerpriset 2021, den tredje sydafrikanen att ta emot litteraturpriset efter Nadine Gordimer (1974) och J.M. Coetzee (1983 och 1999).

Romanen är en stark läsupplevelse, den rymmer ironi, värme och en sorgsen känsla över allt som är fel och går fel, i landet och i familjen Swart. Karaktärerna beskrivs med satir, bitskhet, smärta, övertydlighet men också klarsyn. Den ger mig som läsare inblick i ett förlegat samhällssystem med religiösa inslag samt tron på  tecken, förebud och onda omen (s138).

Den ”allvetande berättaren” låter oss följa vardagslivet för fyra av fem familjemedlemmar. Föräldrarna MA och PA, samt barnen Astrid och Anton är ledande i var sitt kapitel. Amor, den yngsta dottern, har inget eget kapitel, men det är hon som sammanbinder berättelsen. Att hon saknar eget kapitel förstärker Amors egen tanke på sig själv, vilket är tydligt på s73: Amor beundrar sin bror och tänker; ”Det måse vara underbart att vara man”. Hon är van vid att bli behandlad som en suddig fläck i utkanten av allas synfält. Efter moderns död och upp i vuxen ålder, lever Amor sitt liv i en självvald periferi, långt ifrån den övriga familjen. Hon kommer hem endast när familjen drabbas av sorg, för att delta i begravningarna, men också för att fortsätta sin kamp framåt, kampen om ett löfte som hon anser måste infrias. 

Omslagsbilden gav mig intrycket att handlingen rör ett barn och ja, Amor är barnet, tänker jag.

Titeln: Löftethandlar om något som gick emot apartheidreglerna, att svarta inte får äga hus eller mark. När löftet ges är Amor för liten för att känna till de regler, som gör att fadern inte kan låta deras hemhjälp Salome få äga huset där hon bor. Under tiden som romanen fortskrider färändras samhället och lagarna. Det gamla vittrar sönder och det nya byggs upp, dock inte alltid med framgång. 

När Amor äntligen kan uppfylla moderns löfte till Salome, är det kanske för sent. Mark som kolonisatörer i en annan tid, med andra lagar, tagit från ursprungsbefolkningen, kan inte ”ges” tillbaka. Det som rättmätigt tillhört folket, kan inte ges som en gåva. 

Språket: Lättläst med ett bra flöde. Vackert, bildrikt och kraftfullt. Författaren använder en annorlunda och fascinerande struktur. 

Översättare: Niclas Hval, som 2021 tilldelades Stiftelsen Natur&Kulturs översättarpris

Meningar jag särskilt fäste mig vid: s248) Om minnet: Märkligt hur slumpmässiga individer dröjer sig kvar i minnet, som en dov meningsbärande puls i ens tankar…s252) Stjärnorna spirar i mörkret som blommor i sin djupa, svarta bädd. s258) Om solen och jorden: Hur står du ut du uråldriga gamla hagga, med att ge exakt samma föreställning om och om igen…? dag för dag!

Möter berättelsen mitt liv: Här vill jag citera författaren Göran Tunström: När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Eveline
Evelines-lasecirkel.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *