Läderpåsen hade en tyngd i botten, det syntes på formen när den dinglade framför Johanssons ansikte. Det tjöt och gnisslade av järn mot järn när lokföraren slog till bromsarna. Handen med läderpåsen höjdes.

Jag sa ju att du skulle sätta dig. Varför lyssnar du inte?

När blixtarna sköt genom skallen hann Johansson förväxla dem med huvudvärken. Sedan förlorade armarna som höll kappsäcken all kraft och han föll bakåt, in i mörkret.

***

Polisen lyckas inte lösa rånmordet i järnvägskupén. Den ökände ficktjuven Ehrenfrid Westermark-Rosen åtalas men frikänns i brist på bevis.

Många år senare tar redaktör Axelsson upp fallet. Han avslöjar mördaren och vad som hände med rånbytet. För att lyckas tvingas han göra upp med sitt eget tvivelaktiga agerande i mordets efterspel och den bittra eftersmaken av sitt förhållande med mordoffrets hemlighetsfulla hustru Carolina.

Recensioner

Liksom i sina två tidigare böcker tar Thomas Svensson sin utgångspunkt i verkliga historiska händelser för sin fiktiva skönlitteratur. I inledningen av nya boken Den stora elden är det artonde januari 1895, vi befinner oss på ett norrgående tåg och möter trävaruhandlare Olof Johansson från Sundsvall. Han har ett speciellt ärende och håller kappsäcken hårt i handen. De är i Hednoret, någon timma kvar till Boden; det är natt, mörkt på tåget och han mår riktigt dåligt, har en blixtrande huvudvärk, är härjad av nervositet. Han är ensam i kupén men får sällskap när en mörk gestalt öppnar dörren. Johanssonska mordet kommer det att kallas i pressen, ett högst verkligt rånmord, innan avresan från Sundsvall hade han tagit ut en stor summa men nu hittas inte en enda sedel i kappsäcken. Det är fantastiskt kul att följa utvecklingskurvan för det här författarskapet som bara blir bättre. Boken kommer ut i handeln nu på torsdag och nästa torsdag, sjunde september, har författaren en releaseaktivitet på Vängåvans bokhandel i Sundsvall.

Läs hela recensionen här.

Anders Kapp
@kapprakt

I Den stora elden är jag tillbaka till 1800-talets Sundsvall och jag möter än en gång fiskefolket från Slädaviken, den plats på Alnö utanför Sundsvall som på den tiden befolkades av kustsamerna. Thomas Svenssons böcker är helt fristående men här finns flera igenkänningsfaktorer från hans tidigare böcker Blodsgärning och Vattendoktorn. Fiskaren Fjellner, redaktör Axelsson på Sundsvallsposten, glädjeflickorna på Wahlgrenska krogen och de pengastinna patronerna på Knaust salonger ger mig en inblick i dåtidens Sundsvall. Utifrån miljöbeskrivningarna kan jag se mina äldre släktingar röra sig på de centrala gatorna de gånger de lämnade landsbygden och besökte den stora staden.

Johansson höll hårt i kappsäcken när tåget till Boden bromsade in i Hednoret. Varför skulle någon kliva av där? Jonsson svor tyst för sig själv. I kappsäcken hade han Strindbergs I havsbandet, mannen han väntade på skulle bära Röda rummet.

””I havsbandet är verkligen inte Strindbergs bästa bok”” sa han till mannen som kom i i kupén, men svaret han väntade på uteblev.”

Året är 1995 och det här är upptakten till en historia som visar sig vara mycket mer komplicerad än poliskåren i Sundsvall någonsin kan ana. En historia som tar sin början strax efter den stora branden 1888.

Sommaren är varm i Sundsvall och Johan Fjellner har lämnat föräldrahemmet i Slädaviken på Alnö och begett sig in till stan. Han är en tjugo år gammal halvsame och fiskarson som inte längre lockas av havet och strömmingarna. Av en ren tillfällighet hamnar han mitt i stadsbranden och förses med polisuniform. I tjänsten skickas han sedan ut bland brandhärjade husgrunder och husvilla stadsbor som drar omkring och rotar i eldens dyningar efter tillhörigheter. När han hittar samen Klemens Jonsson död nere i Wahlgrenska krogen får hans polisarbete en annan innebörd än att röja upp efter ficktjuvar och stadens drägg. Fjellner minns hur föräldrarna bjöd Jonsson på brännvin och söta kakor när han hälsade på dem i Slädaviken, precis som om de varit skyldiga honom något.

Fjellner visar sig vara en riktigt logisk polis som försöker lösa mordfall med en fiskares tänkande. ”Det uppenbara fanns där, dolt under ytan, som ett stim strömmingar. Det var osynligt för ögat men en skicklig fiskare kunde räkna ut var fisken fanns. Det gällde bara att läsa tecknen rätt”. Ändå saknade han flera pusselbitar i den här mordutredningen och tillsammans med kollegan Olsson hamnar de båda på villovägar. Det de inte visste då var att Klemens död bara var början på flera tragiska händelser av ond bråd död.

När virkeshandlaren J. O. Johansson hittas död där på tåget 1995 så anar änkan Carolina att det inte står rätt till. Allt pekar på att gentlemannatjuven Westermark-Rosen är med på tåget, men bevis saknas. Rosens kompanjon Hallin blir också inblandad men utredningen lägg ner. Carolina Johansson behöver stöd och vänder sig till redaktör Gustaf Axelsson på Sundsvallsposten. Ungkarlen Gustaf smälter som vax i händerna på den vackra änkan, men inser ganska snart att hon använder honom som en pjäs i sin roll som den sörjande änkan.

Flera år senare får redaktör Axelsson nya uppgifter som knyter ihop det som skett och tar då tåget till Stockholm. Han vet att det är ett osäkert och farligt uppdrag men kärleken till Carolina och lojaliteten till Fjellner och hans kollega Olsson driver honom vidare i fallet. Hade Johan Fjällners logiska analys ändå läst tecknen rätt, men missat de viktigaste pusselbitarna?

Någon eller några måste sitta inne med svaren kring fallet Olof Johanssons död.

Handlingen drivs i en helt oförutsägbar riktning och även om den hoppar lite i årtalen så är det lätt att följa med i övergångarna. En vass början som sedan planar ut lite för att åter fånga mitt fulla intresse ända till bokens slut. En speciell känsla tar över när jag befinner mig över 100 år tillbaka i ett Sundsvall som efter den stora branden sakta reser sig ur askan. Precis som i Vattendoktorn får jag här en känsla av att befinna mig mitt i ett kostymdrama från slutet av 1800- och början av 1900-talet. Jag skulle gärna uppleva de här böckerna som en tv-serie, lite som Fröken Frimans krig som förgyllde mina jular för några år sedan.

Den stora elden blir till en historisk skildring, kriminalberättelse och feelgoodroman på samma gång. I recensioner beskrivs böcker ofta som ”bladvändare” och svåra att lägga ifrån sig. Kanske låter det här lite konstigt, men jag har läst några kapitel varje dag för att spara på läsupplevelsen. Jag ville stanna kvar i miljön, känna tidsandan och njuta av språket så länge som möjligt. Nu väntar jag med stort intresse på bok nummer fyra.

Virkeshandlaren Johansson och hans hustru Carolina hade sin våning på Storgatans apotek. Under de här åren fanns två apotek på samma gata men jag vill tro att våningen låg i kvarteret Hälsan och det nybyggda huset med dekorativa fasadmålningar och ett torn på taket. I bottenvåningen låg Apotek Gripen som har en egen intressant historia. Skylten med den gyllene gripen finns fortfarande kvar på huset.

Maud Granholm
basilicablogg.se
@basilica55