Ebba Witt-Brattström, Moa och Harry Martinson

Recension

Jag har skrivit det tidigare och jag gör det igen. Det finns böcker som ger läsupplevelser som måste bearbetas och då är det svårt att skriva om dem direkt. Ebba Witt-Brattströms bok Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd : författarparet Moa och Harry Martinson har gett mig många tankar och minnen tillbaka till slutet av 1900-talets bokläsning. Jag har ännu inte hittat och lagt allt på sin rätta plats men här kommer äntligen min sammanfattning.

Boken är en dubbelbiografi om Moa och Harry Martinsson, två moderna klassiker som alltid intresserat mig. Här får vi följa Moa och Harry från 1928 då Harry kom till Moas torp på Södertörn fram till skilsmässan och tiden därefter. Harry och Moa möttes hösten 1927 och då var Moa redan en erfaren skribent i pressen. Det tog två år innan Harry producerade någon läsbar prosa. Moa menar inte att hon lärde honom skriva men att han behövde vila i ömhet och förståelse. De hade båda rika livserfarenheter att sätta på pränt och de hittade en väg där de kunde göra det tillsammans. Ett gemensamt hem och närheten till naturen blev början till ett kärleksfullt men också mycket stormigt äktenskap med sjukdom, otrohet och svek. Deras hatkärlek och litterära dialoger följde dem livet ut. Äktenskapet upplöstes 1941 och året därpå gifte Harry om sig med Ingrid Lindecrantz.

I boken räknar Ebba Witt-Brattström upp en kavalkad av författare, både män och kvinnor. Jag har hört namnet på de flesta och känner också till en stor del av deras böcker. Under 70-talet läste jag mängder av litteratur och Moa Martinson var en av mina favoriter. Jag vill minnas att jag också skrev en uppsats om hennes liv som författare på komvux under 90-talet. Däremot förstod jag mig inte riktigt på Harry Martinsons litteratur, vilket inte uppskattades av min svensklärare. Motiveringen när Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 löd: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Troligast var det hans rymdepos Aniara som gav mig huvudbry. I dag minns jag inte allt jag läste under 70-90 talet men önskar att jag får mer tid i framtiden att läsa paret Martinsons böcker och även de andra författarna som nämns här. Alice Lyttkens som var en av 1900-talets mest uppskattade svenska författare och Eyvind Johnson som fick Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson är två av dem.

Harry valdes in i Svenska Akademin 1949 (stol 15) och fick också barn i sitt andra äktenskap men valde sedan döden före livet och dog 1978. Moa levde ensam efter separationen och avled i augusti 1964.

Det finns mycket att läsa om och av paret Martinson och den sammanställning och analys som Ebba Witt-Brattström gör är imponerande. Deras brevväxlingar ger också en intressant bild av dera liv. Jag har i det här inlägget bara skrapat på ytan av bokens handling och parets innehållsrika liv. Texten i boken varvas med foton som ger en mycket levande beskrivning av författarna och bokens titel, Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd känns mycket relevant. Författarens litterära kunskaper är stora och jag kan som en amatör i litteraturens tjänst bara buga, tacka och ta emot. Jag önskar att hon kommer till Sundsvall och berättar om sin bok, men jag har inte sett någon information om det. Att höra en författare berätta om sina verk ger oftast en extra dimension till det jag själv läst.

Jag är inte litteraturvetare men boken ger mig en inblick i en mycket intressant litterär värld. Folklitteratur mot höglitteratur, ja frågan om ful och fin litteratur är alltid aktuell och den diskussionen kommer troligast att fortsätta. Både Moa och Harry var arbetarförfattare men ändå ses Harry som en av de främsta, ledamot i Svenska Akademin (stol 15) och mottagare av Nobelpriset i litteratur. Förhoppningsvis börjar gränserna sakta suddas ut och vi är många som friskt blandar mellan att läsa svårare böcker och bladvändarlitteratur. Jag är en slalomläsare som alltid har båda på gång samtidig utan att lägga någon större vikt vid vad som är vad.

Ebba Witt-Brattström vinklar författarnas liv och författarskap ur andra perspektiv än jag läst tidigare. Här får Moa en stor plats och boken ger en förståelse för den tidens syn på manliga och kvinnliga författare. Författaren granskar kritiskt dåtidens författarsyn på kvinnor som objekt för männens sexualdrift, vilket skakar om min syn på flera av de nämnda manliga författarna. Paret Martinson har haft stor nytta av att hjälpa varandra i författarskapet men Moas styrka var nog ändå hennes räddning. Utan den styrkan hade Harry och hans manliga skrivarvänner helt kunnat krossa hennes författarskap. Mor gifter sig kom 1936 och är en självbiografisk barndomsskildring. Det är första boken i en trilogi och handlar om en flicka i sekelskiftets klassamhälle och en kontrast till 1930-talets alla biografier av pojkar. Harry uppmuntrades av Moa att också han skulle utnyttja den litterära bärigheten i sin torftiga uppväxt. Vilket resulterade i boken Nässlorna blomma, och fortsättningen Vägen ut som också delvis är självbiografiska och skildrar en föräldralös pojkes i ett fattigt Sverige. Där på torpet i Södertörn skrev de totalt nitton böcker.

Det här är mycket välskriven litteraturhistoria som visar att den kärlek och sorg som Moa och Harry delade gjorde dem till två själar som aldrig lyckades göra sig fria från varandra. Ebba Witt-Brattström har tidigare skrivit en avhandling om Moa (1988) och tar här ställning för Moa Martinsson. Den fattiga änkan som blev en kvinnlig och folklig storsäljande författare mot fattigpojken som som via litteraturen nådde samhällets höjder och tilldelades Nobelpriset.

I Efterord skriver författaren att som moderna klassiker har författarparet behov av upprättelse. Inte bara Moa utan också Harry. Hans gloria behöver åka ner så människan kan träda fram bakom nobelprismonumentet.

””Du visste vägen till livet,
mindes elden och blommen,
Solen, fågeln och kvinnan.
Du mindes livet så enkelt
Som endast du och jag kan det leva.”” Moa Martinson

Maud Granholm
Basilicablogg.se