Jojo Moyes, Under Londons broar

En efterlängtad översättning för många med mig som jag tror att det har funnits en viss förväntan inför. Och nu är den så äntligen här!

I boken möter vi fjortonåriga Sarah och advokaten Natascha. Sarah lever för sin häst som hon fått av sin morfar för att hon en dag ska lyckas och följa i hans fotspår. När Sarah ställs inför problem dyker Natascha upp i Sarahs liv och bestämmer sig för att ta Sarah under sina vingar. Ett beslut som förändrar allt. 

Moyes har ett okomplicerat sätt att skildra och väva samman människoliv för att skapa en berättelse som fångar, berör och lever kvar hos läsaren långt efteråt. Och denna bok är inget undantag. I denna bok finns samtiden och samhällsfrågor skickligt gestaltade. Moyes har tagit sig an verkligheten med en – alltid – varsam hand utan att för den delen tappa fiktionen eller mista berättandets charm. 

Moyes har en särskild förmåga att skildra kontraster. Det ser vi inte minst i denna bok där vi å ena sidan har toppadvokaten Natascha som lever för sin karriär, å andra sidan Sarah som lever för sin häst och möjligheten att nå sina drömmar. Bryggan mellan dem blir kärleken till familjen och modet att våga följa sin dröm. Och detta är typiskt för mig när det kommer till Moyes, lyckliga slut som värmer.  

Detta är en bok man läser för att bli glad i hjärtat. Endast Moyes kan skriva feelgood så som Moyes enkom kan – och som hon gör det! Med en känslostyrka i ord, ödmjukhet inför människan och en förmåga att fånga läsaren har hon skapat sig en alldeles egen genre, inom feelgood. Ett Moyespår som svårligen kan – eller ska – jämföras med annat. 

Jag beundrar Moyes författarskap som för mig är både oföränderligt och dynamiskt på samma gång. Hennes språk tar berättelserna framåt, men tappar aldrig en botten eller stadiga grund. Kanske är därför man som läsare upplever den där känslan av genuin värme när man läser hennes böcker? 

Även om alla broar i ditt (läs)liv inte leder dig till Jojo Moyes bok är jag övertygad om att denna närmast oförglömliga skatt, på ett eller annat vis – på Moyes eget vis – kommer att bära sin berättelse ända fram till dig.

Caroline Nilsson