Livet, novell av Björn Persson

Björn Persson, är deckarförfattaren från Matfors, med fyra kriminalromaner bakom sig. Den fjärde och sista I serien om Stig Elofsson kom 2018, Tiden läker alla sår.

De övriga är Synden straffar sig själv (2016), Hålla tand för tunga (2015) och Som man sår får man skörda (2014). Under 2020 började förlaget Saga Egmont ge ut hans produktion som ljudböcker. Han har fått en rad kulturstipendier för sitt litterära arbete.

Björn Persson är även travtränare, uppfödare och kusk på amatörnivå verksam på Bergsåkers travbana.

Björn skriver även noveller och den här veckan bjuder han här på sin novell, Livet, som han deltog med på novellskrivartävlingen Sundsvallsnovellen 2021.

Livet

Mannen sträckte på sig.

Han hade precis vaknat.

Ändå kände han sig långt ifrån utvilad.

Han var sällan det.

Men han visste att han skulle piggna till i samma stund som han klev upp ur sängen.

Ändå låg han kvar och funderade.

De sömndruckna ögonen ville inte riktigt öppna sig mer än tillräckligt för att han skulle kunna kisa lite.

Det var fortfarande skumt.

Han hade ingen brådska med att kliva upp idag.

Inte idag heller.

Han suckade lite ändå.

Det hade varit ännu en natt med orolig sömn.

Han hade så länge han kunde minnas vänt och vridit sig på nätterna.

När han och modern bott ensamma i en etta i Nacksta och han varit ett litet barn, hade han redan då haft svårt att ligga still. Det var inte bara en gång modern till slut legat längst ut på kanten i den lilla sängen de delade.

Hon hade trott att det berodde på hans utslag och på klådan.

Men han var inte lika säker.

Det kunde lika gärna ha varit någon sorts inre oro.

Och några utslag hade han knappt haft sedan typ puberteten.

Han vände och vred sig lika ofta på nätterna trots att han var 54 år.

Hans sambo brukade tacka gudarna att de hade var sin madrass, annars hade hon åkt ner på golvet varje gång han vände sig om i sängen för att hitta en ny sovställning.

Enda gången han låg död som en sill var de första tre, fyra timmarna efter ett avslutat nattskift.

Men det var en kort respit.

Vid tiotiden brukade han ändå börja vakna till.

Han hade arbetat skiftgång i mer än trettiofem år.

Och sömnen hade blivit därefter.

Numera sov han sällan mer än några timmar åt gången. Och det var sällan han kände sig riktigt utvilad.

Han gladdes lite åt att det numera inte var något särskilt som väntade.

Inget som han tvunget skulle ta tag i när han väl klev upp ur sängen.

Det var inget jobb som väntade.

Han var numera friställd.

Arbetslös.

Inget som hindrade honom från att ligga kvar.

Inga måsten.

Bara göra kaffe, fika och skrolla igenom mobilen.

Förr hade det varit en papperstidning han bläddrade i. Nu hade han inte ens någon prenumeration på nätet.

Han läste bara gratisnyheterna.

Det stod mest bara skit ändå.

Han hade nog med sitt eget, utan att orka läsa om sånt han ändå aldrig skulle kunna, eller för den delen aldrig tidigare heller, hade kunnat påverka.

Han blundade och tänkte återigen tillbaka på hur det varit förut.

För så länge sedan.

Tiden hade gått oerhört fort.

Tio, tjugo, trettio år

Pang bara, så var man helt plötsligt på dödsidan.

Femtiofyra år om några dagar.

Fy fan.

Han tänkte tillbaka.

På uppväxten.

Han tänkte på Nacksta.

Han tänkte allt oftare på tiden som barn.

På sjuttiotalet.

På tiden innan tonåren, då han fortfarande var ung och oförstörd både till kropp och själ.

Fortfarande obruten av tidens tand och opåverkad av människans inneboende ondska och svagheter.

När allt var svart eller vitt, och allt varit så mycket lättare.

Han återvände till den tiden när de bott i den lägenhet de hade hyrt på Nackstavägen 19.  De hade bott i 22:an först.

Han och modern.

Ensamma.

För sig själva.

Hon var bara 22 och han hade bara varit tre när de flyttade från Mormor och Morfar och deras hus på Alnön, för att bo själva i det mer eller mindre nybyggda Nackstaområdet.

Morsan hade fått jobb på Teli, på verkstan där de monterade telefoner, i det lilla industriområdet på nersidan av E75:an, eller E-14 som vägen hette nu. Eller var det kanske Bergsgatan?

Han visste inte riktigt var någonstans den bytte namn. Det spelade väl egentligen inte så stor roll.

Teli och NNP hade varit de stora arbetsgivarna i området. De var båda borta nu.

Volvo var väl de enda av de företag som funnits därnere när han var barn som låg kvar på samma plats än idag. Både lastvagnar, där styvfadern då jobbade som mekaniker och så personbilar.

Det hade hänt en del genom årtiondena som passerat.

Han återvände i tankarna till barndomen.  

De hade först bott i en etta, han och morsan tills hon träffade hans blivande styvfar och de tre flyttade ner några våningar i samma hus till en tvåa.

En likadan lägenhet som hans mor nu återigen bodde i drygt 40 år senare.

När syrran föddes hade de straxt därefter flyttat ner till 19F och en trea.

Det hade varit han, modern och styvfadern samt den mycket yngre lillasystern, som han knappt kom ihåg vad hon gjorde på den tiden, mer än bara fanns där i periferin. Han var ju hela sex år äldre när hon föddes.

Alldeles för stor åldersskillnad för att de skulle ha något utbyte av varandra som barn.

Han kom ihåg att han retade henne ibland.

Men oftast kom de ändå bra överens.

De hade inte så mycket gemensamt nu heller som vuxna. Men de var ganska lika på mycket, även om de inte stod varandra särskilt nära. Mycket av det var hans eget fel.

Han var lite av en ensamvarg.

Hade alltid varit.

Han suckade lite.

Han ångrade inte särskilt mycket.

Han hade kunnat stå sin familj och vänner närmare än han gjort.

Det var som det var.

På något sätt så hade han inget större behov av ett stort umgänge. Knappt ett litet som det kändes ibland.

Han tänkte på sin döde fader.

Han hade blivit allt mer lik honom i sättet.

Även om det var något han aldrig önskat sig. Han hoppades att det stannade vid det. Han ville inte sluta på samma sätt.

Han hade ändå alltid haft god kontakt med sin far.

Fadern hade varit charmig och glad person när han själv ville, för att i nästa sekund vara stum och tvär.

Ombytlig och aldrig nöjd.

Han hade varit död i sju år nu.

Han själv kände igen vissa drag av fadern i sig själv.

Han själv hade alltid haft en viss självinsikt.

Kunnat se sina egna fel och brister.

Den ytliga charmen, som han själv ägde, hade han nedärvt till sin äldsta dotter. Egenskapen som gjorde att man ansågs trevligare och gladare än man kanske var.

Den som gjorde att man passade in överallt.

Medelvägen.

Han hade alltid gått balansgång.

Kände han inte tillräckligt starkt för något, hade han låtit det bero.

Han visste inte riktigt om det var feghet, eller om det bara var för att det var bekvämast så.

Minst bekymmer.

Han ville helst inte tänka på det.

Han blundade och lyckades styra in tankarna på Nacksta igen. När livskartan varit oritad. En tiud när framtiden skulle bli vad han själv gjorde den till.

Han hade ändå haft en bra barndom.

Det var så han kände.

Det var kanske därför hans tankar nu ständigt drogs dit.

Minnena och området.

Kamraterna och gemenskapen.

Han hade alltid hållit på med idrott och aldrig börjat med droger som många av de barn som växte upp i den här typen av områden under sjuttiotalet.

Han hade alltid haft lätt att få vänner, och även om han inombords alltid varit av den tänkande och tvivlande sorten, hade utsidan allt som oftast varit glad och humoristisk.

Det var sån han var känd som.

Glad.

Och det hade han fått leva med hela sitt liv.

De flesta av kamraterna hade gett honom epitetet lättsam och smart, men han trodde själv att han på den tiden inte varit särskilt intressant.

Ett alldagligt barn som inte stack ut på något sätt.

Halvskaplig på det mesta i skolan och som kompis men inte tillräckligt bra på något för att sticka ut ur mängden.

Det hade nog stämt rätt bra.

Lärarna tyckte alltid att han borde engagera sig mer i skolan än att bara läsa böcker eller prata om engelsk fotboll.

Han flinade lite svagt åt minnena medan han rättade till kudden utan att öppna ögonen. Det var lättare att föreställa sig området om han fortfarande blundade.

Det hade varit så oerhört genomtänkt och planerat. Hela området. Lagom höga hus, mycket grönområdet, sporthall och skola. Närhet till skog och ett centrum, Blå huset där allt man kunde tänka sig fanns. Konsum och Ica höll till vägg i vägg.

Det fanns ett postkontor och en leksaksaffär dit han och modern gick var fjortonde dag när hon fått lön och han fick köpa sig en leksak. Ofta blev det Kalle Anka-gubbar. Små plastfigurer som kom att vara hans bästa vänner under många år. Det fanns även en frisörsalong och Folktandvården.

Själv gick han till Midälva och klippte sig. Där fick man titta på tecknat medan man blev klippt. Att det inte blev särskilt snyggt det brydde han sig mindre om.

Han flinade till av minnet.

Och kände mer eller mindre omedvetet på sitt svagt grånande hår. Det var fortfarande tjockt och rejält.

Frisörerna hade alltid fått göra skäl för sin lön när de klippte honom.

Dessutom fanns ju där en kvartersbutik som hette Gugges. Och de hade en särskild sorts fotbollsbilder från England, som han och bäste kompisen Peter samlade på.

Han tänkte på fotbollen.

Hur han och Peter gjorde knappt något annat än höll på med fotboll i alla dess former. De spelade fotbollsspel på vintern, eller var nere i källarutrymmena med en plastboll. Och på hur de en sommar kritade linjer på gräsmattan utanför 19F med mjöl så att de skulle kunna spela fotboll på riktigt.

Han sköt skott mot Peter från straffpunkten så att mjölet yrde. Kompisen iklädd målvaktsmundering gjorde den ena räddningen efter den andra, när han själv misslyckades att skruva bollen med utsidan mot den lyktstolpe som var en av målstolparna. Den andra stolpen var en hoprullad tröja och inte lika rolig att försöka skjuta mot, vilket Peter genomskådade och ständigt kastade sig åt rätt håll.

Det där sista var nog inte riktigt sant. Någon gång hade han överlistat kompisen.

Han flinade över minnena som kom till honom.

Det var trevligare att tänka på fotboll än sina egna tillkortakommanden som människa.

Han hade även fått modern att beställa en fotbollströja från favoritlaget ur tidningen Buster.

Den hade han ofta på sig när det spelade, även om det var en blek kopia och utan klubbmärke.

Intresset för engelsk fotboll hade han underligt nog behållit genom hela livet.

Inte lika fanatiskt intresserad som han var som 12-åring, men fortfarande hade han konstigt nog lättare att komma ihåg namnet på obskyra fotbollsspelarnamn och laguppställningar, än vad de pratat om på nyheterna kvällen innan.

Han hade för länge sedan slutat fundera över varför han hade så svårt att lyssna på andra, och verkligen höra vad de sa.

Han hade det allt svårare att få saker och ting som de runt omkring honom sa och tyckte, att fastna i sin egen skalle.

Var han för egoistisk och självcentrerad för att bry sig om andras åsikter?

Han visste inte.

Han önskade själv att han skulle komma ihåg mer av vad folk pratade med honom om, men på något sätt åkte det oftast bara in genom ena örat och ut genom det andra.

Det hade blivit värre med åren.

Det var precis som han hjärna slog av öronens funktion och att hans egna tankar tog över utan att han ville det, innan den som pratade talat färdigt.

Han antog att det tveklöst skulle bli ännu värre med tiden tills han blev helt apatisk.

Han sköt tankarna på sina egna tillkortakommanden åt sidan för stunden.

Och återvände till barndomsåren igen.

Det var som sagt trevligare så.

Miljonprogramområden byggdes runt hela landet på 1960-talet och Nacksta var ett klassexemplar.

Väster om Sundsvalls centrum hade Nacksta byggts upp på gammal jordbruksmark. Röda tegelhus av varierad höjd, grönområden och så ett centrum.

En stor grusplan för fotboll och ett badhus.

Han tänkte på badhuset med både glädje och sorg.

Han kom ihåg den förundran han kände när han vintertid för första gången klev in i den varmluftsballong som gjorde det möjligt att bada och simma där även på vintern. Han kom inte ihåg om det var så varje vinter, men åtminstone några vintrar hade badhuset varit öppet.

Han kom även ihåg hur rädd han blev när han, som uppfostras i en anda av allas lika värde, av en omtänksam men kanske naiv ung mor, blev utsatt för vad som idag skulle kallas omvänd rasism.

Det gäng romer som han nyligen lekt med i bassängen förvandlades plötsligt till plågoandar.

De skulle helt plötsligt utan anledning slåss med honom och stjäla hans saker.

Han kom ihåg hur en tjock liten rom försökte brotta ner honom under vattnet, men hur han som var större tog sig tvärs över bassängen mot andra sidan och hur den lille tjocke romen inte orkade behålla greppet om honom utan ramlade ner i vattnet med ett plask, när han själv tog sig upp via stegen.

Minnena över hur han lyckades smita undan med sina grejer sköljde över honom där han låg. Trots att det var mer än 40 år sedan kunde han förnimma samma olustkänsla som om det varit igår.

Olusten och sorgen grep tag i honom.

Han hade aldrig gillat bråk. Och hade allt som oftast försökt undvika att hamna i slagsmål.

Den oförklarliga ondskan som visade sig hos romerna, elakheten, som de helt oprovocerat utsatte honom för hade han alltid haft svårt för att förstå.

Människors ondska i smått och stort.

Han förvånades inte över att han i nästa sekvens av minnen från badhuset, framför sig ser den vuxne man som ställde sig upp och onanerade framför honom inne i omklädningsrummet, medan han själv skyndsamt bytte om för att snabbt ta sig ut därifrån.

Det hände inget mer än så, men känslan för vad som han kunnat bli utsatt för dröjde sig kvar.

Han pratade aldrig med någon om de här händelserna förrän långt efteråt.

Idag hade de troligtvis blivit långa psykologiska utredningar om vad han utsatts för. Själv hade han bara fått en förnimmelse över att verkligheten och världen var en helt annan än den han då visste av.

Han led inte av det som hände, men han hade gärna varit utan den upplevelsen.

De första åren i Nacksta bodde han som sagt ensam med sin unga mor.

Hon och fadern hade haft ett av och på förhållande som tog slut på allvar innan han fyllde tre år. Styvfadern kom in i bilden några år senare.

Trots att modern skilde sig från styvfadern redan i början av 1990-talet så var styvfadern än idag som en far för honom.

Fortfarande pigg och vital som 75-åring.

Han kände värme i hjärtat av tankarna på styvfadern. Vissa växer man ihop med i hjärtat utan släktband.

Styvfadern var en sån människa.

Alltigenom godhjärtad och hjälpsam.

Människor som han gjorde att hoppet om mänsklig godhet fortfarande levde kvar hos honom själv.

Han hoppades att styvfadern skulle finnas med i många år till.

Första gången de träffades var på en nyårsafton i blåhuset, som var namnet på det köpcentrum i Nacksta som idag enbart är en ICA-affär och möjligen så fanns Folktandvården kvar.

Han visste inte säkert om Folktandvården var kvar.

Att han skulle få träffa styvfadern redan då hade varit oplanerat.

Moderns kusin hade nyårsfest och då den biologiska fadern hastigt och olustigt, nyckfull som han var, lämnade tillbaka honom till modern i sista stund. Istället för att stanna hemma hade hon tagit med honom på festen så liten han var.

Det var på festen de träffades första gången.

Styvfadern och han.

Den blivande styvfadern skulle senare på kvällen sova ner honom, men det blev tvärtom. Och den blivande femåringen förblev vaken över tolvslaget medan den blivande styvfadern sussade gott bredvid honom.

Han kom ihåg vissa saker än idag.

Vilket kan förefalla underligt.

Som hur lägenheten såg ut och liknande. Samt känslan av en omedelbar tillhörighet med styvfadern.

Den fanns fortfarande kvar.

Femtio år senare.

Han tänkte på alla hyss han utsatte honom för.

Han hade varit en riktig ungjävel ibland.

Han var glad åt styvfaderns lugn och överseende.

Själv hade han nog inte lyckats vara så cool i alla lägen.

Tankarna fortsatte spinna vidare.

Hans mor hade alltid varit av det energiska slaget.

Otålig.

Och det var inte konstigt att hon fortfarande arbetade trots att hon var pensionär.

Nu städade hon åt andra gamlingar.

Och jobbade extra som personlig assistent.

Han log för sig själv.

Hon hade fått honom som 19-åring och blivit ensam med vårdnaden om honom som 21-åring.

Han tänkte ömt på henne.

Hon hade varit en mor som gjort allt och lite till för sina barn. Hon var långt ifrån perfekt, men han hade aldrig behövt tvivla på hennes kärlek.

Han hade varit ett besvärligt barn och skrämt bort några ”friare” på olika sätt. Inte förrän styvfadern kom in i bilden hade någon av de få manliga bekanta hon tagit hem blivit godkänd.

Han hade varit väldigt bortskämd.

Men han var glad att det varit så.

DET hade i varje fall inte skadat honom.

Modern hade försökt uppfostra honom efter devisen att man ska vara snäll och rättvis.

Och att vända andra kinden till.

Något som lyckades kanske alltför väl i vissa sammanhang.

Och som inneburit att till och med dagisfröknarna kallade henne till möte och sa att pojken måste börja försvara sig annars går det illa i framtiden.

Han sträckte upp armarna i luften och betraktade sina knutna nävar från där han låg. Och även om de var ärriga och hade skavanker, så det hade inte blivit särskilt många slagsmål genom åren.

Uppfostran hade inte lyckats fullt ut i det hänseendet, även om stubinen varit osedvanligt lång hos honom.

Han kom ihåg det första riktiga slagsmålet han var med om.

Han hade gått i femman eller möjligen sexan. Det hade varit ett disco i matsalen nere vid högstadiet. En kille i årgången över hade retat upp sig över någonting han sagt eller gjort.

Han hade alltid varit lite av en retsticka.

Snabb i käften och i tanken.

Ibland hade han gått för långt.

Kanske alltför ofta.

Han kom inte ihåg hur det varit den här gången.

Men han kom ihåg känslan och den oväntade ilska som flammade upp när den andre killens knytnävsslag oväntat träffade honom mitt på näsan.

Och hur han själv utan att tänka efter slog tillbaka och den andre backade undan, innan några av de äldre ungdomarna som arrangerade discot fick tag i dem och särade på dem.

Han kände en oväntad glädje över minnet.

Helt opassande kanske.

Det är fult att slåss heter det ju.

Men han kom ihåg det som att det var den första gången han verkligen stod upp för sig själv.

I ärlighetens namn hade det nog inte varit mycket till slagsmål. Men han hade för första gången visat för sig själv att han inte backade undan för våldet

Han hade inte ens blivit rädd.

Det hade annars varit många bråkiga ungdomsgäng som han och kompisarna fått hålla sig undan för i området.

Många vinddrivna existenser, troligen hade de inte de roligaste hemförhållandena, samlades i små gäng som drog omkring på kvällarna i området.

Han hade sett att det inte gått särskilt väl för en del av dem senare i livet. Medan andra vuxit på sig och lyckats få till normala Svenssonliv.

Han hade aldrig varit särskilt rädda för dem. Men ändå känt en viss oro för att stöta på dem en mörk kväll. Han var dock sällan ute på kvällarna. Han hade sina träningar och sina leksaker.

Och på något sätt hade gängen ändå alltid låtit honom vara de få gånger han stått öga mot öga mot dem.

Även om de varit nära att han fått sig en smäll några gånger.

En gång hade han återfunnit sin cykel som någon stulit av honom i ett buskage.

Det hände då och då att cyklar försvann.

Gänget hade sett honom ta tillbaka cykeln, hunnit ikapp och omringat honom.

Han väntade mer eller mindre uppgivet på att få rejält med stryk. Han skulle vara chanslös att försvara sig. De var både äldre och betydligt hänsynslösare än vad han själv var.

Den ena grabben, en tjock och grov kille med tjockt svart hår höll fast honom och bara väntade på klartecken från ledaren att ge sig på honom, men helt oväntat blev den tjocke killen tillsagd att släppa honom och låta honom ta cykeln och försvinna.

Han hade sällan blivit så förvånad.

Han hade träffat på ledaren och även tjockisen många år senare. De kände antagligen inte igen honom och det var tydligt att vuxenlivet inte inneburit något lyft för någon av antagonisterna.

Han tyckte lite synd om dem.

De hade varit missanpassade barn som hade haft sin storhetstid i livet i de yngre tonåren, när de med hot och fysiskt våld terroriserade alla de rådde på.

De hade fått känna på maktens sötma.

Men sedan blev det inte mer än så.

Han kunde inte känna någon särskild glädje över vetskapen att deras liv därefter aldrig ens blev i närheten av vad de kanske hoppats på.

De var ingenting.

Ingen såg längre upp till dem och ingen brydde sig om dem.

Livet är som det är.

Det är hårt för vissa.

Själv hade han alltid strävat efter något.

Något inre som varit svårt att sätta fingret på.

Eller att ens förstå.

Något som drev honom.

Inte nödvändigtvis mot något bättre, men målen gav tröst åt vardagligheten och hade gett honom styrka att inte ge upp oavsett vad livet gav honom för spelkort.

Med tiden hade han kommit fram till att det nog var själva strävandet mot målet som gav livet mening.

Åtminstone var det så för honom.

Han huskades lite.

Kroppen darrade till som av en frossbrytning.

Det kändes kallt och inte så särskilt skönt att ha armarna utanför täcket, så han stoppade in dem in i värmen igen, samtidigt som han vred på huvudet så pass att han såg de röda digitala siffrorna på klockradion, en relik som hängt med sedan 1990-talet.

Han hade varit närsynt i hela livet, men kunde med lite kisande ändå se siffrorna utan glasögon.

De visade 08.05.

Ingen brådska.

Han slöt ögonen och fortsatte tänka tillbaka på uppväxten i Nacksta

Han brukade stöta på en av de gamla klasskompisarna i gänget utanför systembolaget ibland. Han förvånades varje gång av att han fortfarande såg hyfsat fräsch ut trots ett helt liv fast i missbruk.

Men alla hade inte haft samma ”tur”, Om det nu klassades som tur att hålla till bland A-lagarna.

Det var många dödsannonser och tragiska människoöden han både hört och läst om bland de ungdomar han växte upp med.

Mycket droger och självmord.

För många hade det varit en svår tid.

Han funderade lite över den kille som varit uppenbart homosexuell och som hade gymnastiklektionerna med tjejerna, medan alla andra killar var på andra sidan av den gigantiska vägg som rullades ner och delade gymnastiksalen i två halvor.

Det var ingen som överhuvudtaget funderade över att den killen hade idrott med tjejerna som han mindes det.

I dagens upplysta samhälle verkar det dock vara större problem att få acceptans och det stöts och blöts HBTQ-frågor mest hela tiden.

Han var glad åt at hans egna döttrar varit heterosexuella. Inte för att det varit ett problem för honom om de blivit lesbiska eller något annat. Utan för att livet i sig är svårt nog ändå, utan att behöva utstå andra människors förakt och hat.

Han själv hade inte ens tänkt på att det var något konstigt med att den grabben hade idrott med tjejerna. Det enda han mindes han tyckte var konstigt var att grabben hade ljusa sockiplast istället för gymnastikskor på gympan.

Grabben hade troligen inte haft det så lätt ändå?

Han suckade och tänkte att mycket ändå var bättre förr.

Eller så var det så att barn är mindre fördomsfulla.

Idag skämdes han lite över de människor han kanske sårat genom att tillfoga dom diverse taskiga tillmälen, om det varit något som irriterat honom. Det hade blivit en beskärd del av ”Bögjävel” och ”Svartskalle” och liknande när han blivit förbannad genom åren, utan att han reflekterat särskilt över vad han sagt

Han hade aldrig menat något illa.

Munnen var ett vassare vapen än någonsin knytnävar kunde vara. Och han hade tyvärr alltid varit väldigt bra på att använda den.

Ofta på fel sätt.

Men han hade varit en annan andas barn.

Det var inte länge sedan som han fick veta att en annan av de grabbar han umgicks och gick i parallellklass med numera också levde som öppet homosexuell.

Den killen hade nog fått höra ett och annat genom åren som tagit illa.

Det skämdes han också för.

Åtminstone lite.

Han skakade av sig tankarna på att varit med och bidragit till det homofoba samhället, om än omedvetet.

Han sträckte ut tårna utanför täckets nedre del.

Det var kyligt och han drog in dom igen. Stortån på höger var fortfarande krokig efter alla trånga fotbollskor den haft på sig genom åren.

Den stora glädjen han alltid känt av att sparka på en boll hade aldrig riktigt avtagit. Han hade vridit sönder ett knä alltför tidigt i livet för att få en egentlig idrottskarriär.

Å andra sidan hade han inte varit tillräckligt talangfull för att nå någon vart.

Men kärleken till fotbollen hade också den börjat i Nacksta.

Kompisen skulle börja fotbollsskola men ville inte gå själv. Och därmed tog en brokig karriär i gärdsgårdsserien fart, en karriär som inte slutade förrän han som 39-åring avslutade med att ställa upp och hoppa in i ännu en division fem-match.

Han flinade åt minnet och att det redan gått femton år sedan han gjorde sin sista match.

Det var möjligen slumpen, eller en belöning för hans långa förhållande med fotbollen som gjorde så att han fick avsluta fotbollslivet som målskytt också.

Dit hade det varit en lång och krokig väg.

Cykelturerna till grusplanen två gånger i veckan där IFK Sundsvalls ungdomslag höll sina träningar.

Matcherna på helgerna där han oftast satt avbytare år ut och år in tills han en dag var första namnet på laguppställningen efter målvakten.

Han kom ihåg stoltheten när tränaren i ett klarsynt moment berättade om den förvandling han gjort.

Trägen vinner.

Och den länge obesvarade kärleken till bollen hade till slut nötts ner och äntligen var han tillräckligt bra för att hålla en plats i en startelva.

Det hade varit en lång och obarmhärtigt hård tid.

Morsan som skjutsade varje helg medan andra föräldrar knappt visade sig ens på hemmamatcherna.

Han själv hade fått spela i bästa fall en halvlek, ibland inte ens det. Ändå hade han stått där på varenda träning i ur och skur.

Hoppats och längtat.

Idag hade ingen unge stått ut med den behandlingen. På den tiden var det att bita ihop och ta sina chanser.

Men han hade haft en oförklarlig kärlek till fotboll.

Det andra hade inte spelat någon roll.

Han ville bara spela fotboll.

Det var det enda han ville.

Av alla ungarna i de lag han spelade i som barn var det bara en handfull som nådde A-lagsfotboll. Han själv spelade ” The beautiful game” längst av dem alla.

Kärleken till fotbollen betydde mer än alla orättvisor och brustna drömmar fotbollen också givit honom.

Förhoppningsvis ser det annorlunda ut i ungdomsfotbollen idag.

Han var inte alls säker på det. Men han hoppades av hela sitt hjärta att barnen av idag hade det lättare.

Grusplanen de tränade på hade åtminstone fått konstgräs nu.

Det hade han sett senast han besökte modern som flyttat tillbaka till Nacksta igen.

Mannen sträckte på sig.

Han ville inte riktigt stiga upp.

Inte än.

Han trivdes allra bäst under täcket.

Det hade han som sagt alltid gjort.

Även om god sömn inte varit hans vän på länge.

Han kisade lite och dagsljuset trängde fram bakom den mörka rullgardinen som de skaffat medan han jobbade skift.

Morgnarna hade alltid varit speciella för honom.

Att bara ligga där och känna värmen samtidigt som kylan utanför den kokong han befann sig i gjorde sig påmind om att nattens vila snart var över.

Och att en ny dag med dess mödor strax tog fart.

Det som väntade var oftast inget upplyftande.

Han hade sällan kastat sig ur sängen med iver.

När han var barn var det skolan.

Morsan väckte honom.

Oboy och mackor.

Sedan iväg.

Första åren i Nacksta bar det iväg till dagmamman, några år senare var det skolan som väntade.

Hans bäste kompis Peter bodde granne med honom, dörr i dörr i 19F. Och han hade alltid varit morgonpigg.

På helgerna ringde grannpojken ivrigt på för att leka eller spela fotboll.

Men blev inte så ofta insläppt då han själv även som barn ogärna klev upp tidigt. Modern hade koll och släppte sällan in Peter före tio på helgerna.

Sommarmorgon eller likande populära barnprogram på TV under lov såg han aldrig eller ytterst sällan.

Peter och han var ändå som ler och långhalm under många år. En med nästan kolsvart hår och en rågblond.

”Kalsongligan” kallades dom av styvfadern, eftersom de oftast sprang mellan lägenheterna i bara långkalsongerna.

De var fortfarande bästa vänner än idag.

Även om de inte sprang i långkalsongerna längre.

Han flinade lätt.

Coronan hade ställt till det för dom.

Annars blev det åtminstone någon utekväll varje år, där det snackades om gamla minnen och bekanta från uppväxten

Han blundade igen.

Lät minnena svämma över honom.

Rättade till ena kudden med armen.

Han hade två.

Hårda.

Fyllda med dun.

En att krama om.

Så hade det alltid varit.

Som barn hade han kastat sig av och an i sängen medan han sov.

De trodde som sagt länge att det berodde på klådan som ofta gestaltade sig som såriga utslag på armarna.

”Böjvägseksem”, hade överläkaren på hudavdelningen på sjukhuset kallat det.

Han hade varit på åtskilliga utredningar på sjukhuset som barn.

Han hade även varit inlagd ett par veckor och badat oljebad och allt möjligt.

Han kom inte ihåg riktigt när det var, men kanske var det när han gick i femman.

Tyckte det var skönt att slippa skolan, det kom han ihåg.

Oljebaden hade dock inte gjort någon skillnad.

Han skulle aldrig glömma den befriande känslan när han rev med naglarna i armvecken så att sårskorporna och flagorna yrde, och kliandet gav med sig för en stund, medan blodet sakta rann nerför armarna.

Det följde ofta samma mönster.

Salvor ströks på, såren läkte och så gick det någon dag och så var det obarmhärtiga klådan framme igen.

Han höll emot tills han inte stod ut längre.

Och så började det om.

Han var glad åt att hans kropp på egen hand redde ut problemen.

Det som etsat sig fast i minnet från läkarbesöken som barn var när han råddes av hudläkaren, en Doktor Stempa, att det var bäst för honom om han slutade spela fotboll, inte duschade så ofta. Och siktade på ett kontorsjobb när han blev vuxen, åtminstone om han ville bli fri utslagen.

Han skrattade till av minnena där han låg i sängen.

När han fått det rådet var inte tårarna långt borta.

Han hade varit förtvivlad.

Men han var envis.

Det var inte det enda rådet han fått genom åren, som han likt en gås bara lät rinna av sig.

Den gubben hade inte heller fått många rätt om hur hans framtid senare skulle gestalta sig

Det hade som sagt blivit många fler fotbollsmatcher än det var tänkt, och genom åren hade det blivit ett evigt duschande, och jobb på golvet i en fabrik i trettiofem år var ju inte direkt ett kontorsjobb.

Huden hade inte lidit särskilt av det.

Och inte trodde han det blivit bättre om han skulle ha följt läkarens råd.

I minnet återvände han till skoltiden.

Nackstaskolans låg och mellanstadium hade legat i två låga, avlånga byggnader med mörkblå plåtklädd fasad, en stor asfalterad skolgård och en gräsmatta som med tiden blivit en oval grusplätt med två fotbollsmål i trä i vardera änden.

Arkitekten måste helt klart haft en dålig dag när skolan ritades. Fulare byggnader var svåra att hitta.

Ändå hade han trivts bra i skolan.

Han hade inte bekymrat sig särskilt, även om han oftast hade långärmade tröjor för att inte sårskorporna skulle synas så mycket.

Han hade tacksamt nog aldrig haft problem med Acne eller andra utslag i ansiktet. Utslagen hade stannat på armarna. Och i viss mån när det varit som värst i knävecken.

Så här i efterhand förstod han att han lätt kunnat bli retad, eller mobbad för sina eksem, men konstigt nog kom han inte ihåg att han någonsin blev det.

Mer än de vanliga skärmytslingarna.

Han själv hade alltid varit snabb i tanken och i käften. Det hade säkert räddat honom många gånger.

Kanske hade han varit lite väl retsam ibland.

Men inte en mobbare.

Eftertänksamhetens kranka blekhet slog honom.

Möjligen hade han gått över gränsen någon gång.

Även om han oftast varit sedd som snäll.

En bra kompis brukade dom säga.

Han hade haft en bra skoltid där i Nacksta på sjuttiotalet.

Han var ju aldrig särskilt populär bland flickorna, men han kände sig ändå aldrig utanför, även om han aldrig blev bjuden på några partyn.

Han flinade lätt av minnet att han faktiskt blev bjuden en gång.

Men att han av ren häpenhet och kanske rädsla, tackade nej när en av tjejerna ringde och bjöd honom på födelsedagsparty.

Av grabbarna i klassen kände han sig alltid sedd och uppskattad för den han var. Lite väl fotbollsnördig, kanske med dagens vokabulär.

Skolan hade varit en bra plats för honom. I mellanstadiet hade han haft det som lättast. Han var av naturen lat, eller kanske det hellre skulle beskrivas som bekväm, eftersom rätt uppdrag alltid genomfördes med glädje och vilja.

Skolarbetet däremot tog han väldigt lätt på.

När dessutom ett gäng nyutexaminerade lärare tog över i mellanstadiet och införde storklass som ett experiment, blev det ännu lättsammare.

När de tre genom att slå upp väggarna, och öppnade upp mellan tre klasser och införde ”beting” på skolarbetet, ställdes ungarna på verkliga prov.

Sextio ungar som fick sköta sig mer eller mindre själva. Han skakade lätt på huvudet i förundran.

De med god disciplin klarade sig i vanlig ordning, medan de som han själv gärna hittade på annan än att så snabbt som möjligt lösa uppgifterna kunde få det svårt att hinna med.

Betinget innebar att alla och envar fick uppgifterna på måndagen och skulle sedan på egen hand fördela dem så att de var klara inför fredagens redovisning.

Det var inte bara en gång som han hade allting kvar på torsdagen.

Han skrattade för sig själv.

Han hade tyckt om de tre lärarna väldigt mycket, men de hade kommit helt snett på det, med betinget.

Han visste inte om försöket fortgått efter deras egen tid där, men han antog att det inte gjort det med tanke på alla klagomål som strömmade in. Det var uppgifter han fått till sig i efterhand. Själv hade han nog mest bara njutit av tillvaron.

Lättjan hade alltid varit hans följeslagare.

Han själv hade alltid ändå lyckats få till uppgifterna i tid. Även om han fick ta till en hel del uppfinningsrikedom för att få till det. En gång hade han gjort biologifrågorna på engelska och slagit ihop ämnena.

Lärarna hade bara skakat på huvudena och skrattat åt hans påhitt.

Han kom oftast undan med det mesta.

På något vis kändes det som om han alltid gjort det.

Kommit undan.

Han bävade för att en dag så skulle allt gå åt helvetet på något vis.

Vad visste han inte.

Men han hade levt med den känslan hela livet.

Förr eller senare skulle han få betala för att livet varit så givmilt mot honom.

Han blev med ens lite sorgsen av vart tankarna tagit vägen.

Skolan var inte hela världen, och vad gjorde väl det att det blev lite luckor i utbildningen. Han hade aldrig lidit särskilt av det.

Men det blev säkert värre för många av de andra han gick i skolan med. Såna som behövde stöd och hjälp.

Deras behov försvann ju lätt under de här förhållandena.

Några av skolkamraterna gick det inte så bra för.

Han famlade med högerarmen mot sängbordet för att få tag i sina glasögon. ”Glasögonorm” hade han inte heller blivit kallad för så många gånger i livet, trots att han burit glasögon sedan i trean.

Däremot ”Fläsket brinner”

Han skakade på huvudet.

Han hade mer eller mindre alltid haft en liten kulmage.

Han fumlade med glasögonen och satte dom på huvudet och började öppna ögonen. Han lät blicken glida över de mörkgrå tapeterna i sovrummet.

Behaglig färg.

Ögonen stannade på ett gammalt skolfoto som stod i bokhyllan mellan en uppsjö av böcker. Det blandades vilt bland engelska fotbollsmemoarer och deckare.

Han trodde fotot var från fyran eller femman.

Han själv och en annan, en ljushårig pojke, stod i mitten. De var båda större och längre än de andra.

Han själv hade vuxit fort.

Redan som fjortonåring hade han nått sin slutliga längd, blygsamma en och sjuttionio. Nu var han en kortväxt liten gubbe.

Då hade han varit en av de längsta i klassen.

Han flinande lätt över hur saker kan ändras, men leendet stelnade till och han blev sorgsen när han tänkte på den andra pojken.

Han som spåddes en lysande framtid som brottare, men slutade som en av alla otaliga missbrukare nere på stan.

Han kom ihåg hur grabben kommit cyklande med en tänd cigg en dag när de gick i fyran. Redan då hade han anat att det skulle gå på tok för honom.

Det var inte alltför länge sedan han stötte på honom igen. Konstigt nog såg han hyfsat fräsch ut trots ett drygt fyrtioårigt missbruk.

Påtänd, men han såg ut som vanligt annars.

Lite stramare i ansiktet bara.

Det var som om en del konserverades tills den dagen balsameringsvätskan inte orkade stå emot längre.

Och de föll samman.

Uppväxten i Nacksta var inte så lyckad för alla, tänkte han och lät blicken glida vidare på fotot.

Han hade ingen aning om vad som hänt med större delen av dem han gått i Nackstaskolan med. Han själv hade flyttat västerut med modern, styvfadern och lillasystern efter sexan. Han hade inte velat flytta.

Han kom ihåg att han stuckit iväg, på något oklart sätt tänkt rymma och inte skulle följa med när flyttlasset skulle gå.

Han hade verkligen älskat sitt Nacksta som barn.

Tryggheten i att känna till allt.

Människorna, platserna och allt det där som aldrig skulle gå att förklara.

Idag var han glad åt flytten.

Men inte då.

Området hade varit välplanerat, men ändå ett ghetto.

Hur mycket man än erbjuder människorna, måste människorna där själva kunna välja sitt liv för att må bra.

Det gjorde inte alla som bodde, levde och framförallt växte upp där under 1970-talet.

Det var inte bara hans klasskamrat som fallit offer för drogerna.

Han vände blicken från bokhyllan och skolfotot och tittade ner på sina egna släta armar. Inte ett spår av ungdomens utslag och sår.

Bara några tjocka hårstrån som han själv trodde sig fått av all överanvändning av kortisonsalvor genom åren.

Själv hade han aldrig varit lagd åt det äventyrliga hållet.

Han hade inte ens tjuvrökt som barn.

Rökningen hade han börjat med långt senare. Men det var länge sedan han slutade. Tolv år hade han rökt. Slutade innan han fyllde trettio. Minst ett paket franska Gauloise med filter om dagen hade det blivit.

Han antog att lungorna hade återhämtat sig.

Snus hade han provat, men det hade han aldrig fastnat för heller. Däremot kände han igen lukten på en öppnad snusdosa på tio meters avstånd.

Vedervärdigt hade han alltid tyckt.

Möjligen för minnena av snus inte var så angenäma. Rökningen hade passat honom bättre. Möjligen tyckte han den gav honom en image av att vara coolare än med snuset rinnande ur käften som på en gammal gubbe.

Han skrattade till lite och tänkte att nu var han inte så cool längre.

En liten gubbjävel med tjugo kilos övervikt.

”Fläsket brinner”

Ja, jävlar.

Han nöp lite lätt i sidovalkarna.

”Love handles” hade det skämtsamt kallats en period.

 Det var inte så mycket kärlek de där handtagen inbjöd till nu.

Han fnös.

I dagens värld dög det inte att vara annat än perfekt.

Han kunde inte bry sig mindre egentligen.

Nu var han för gammal för att bry sig i mer än att hålla sig hel och ren.

Huvudsaken var väl att han fick på sig strumporna själv, brukade han säga med ett flin, när någon påpekade hans ökade vikt.

Nu vägde han fortfarande inte mer än knappt hundra kilo, men med stigande ålder hade muskler bytts ut mot fett och kroppen levde sitt eget liv.

Han var fortfarande vid hyfsat god vigör.

Han hade haft tur.

Han klev upp ur sängen med ett litet skutt.

Fy fan.

Ännu en dag som ska läggas till alla de andra.

Han hade inte mycket att klaga på.

Ändå längtade han tillbaka.

Till sjuttiotalet.

Och till Nacksta.

Men kanske allra mest till den okomplicerade tillvaron han hade som barn.