Päronsirap, novell av Carina Aynsley

”Hej och tack för din medverkan i Litterärt skrivandes skrivartävling på Littfest! … en berättelse som fick mig att skratta! En farsartad historia om en get som kan prata och smörar in sig hos Maggan som sitter och njuter av livets goda. Absurdism och humor för fulla muggar. Tack för att jag fått läsa!”

Så lyder brevet Carina Aynsley fått från Hola Folkhögskola. Förutsättningarna för tävlingen var: Välj en mening på sidan 34 ur valfri bok. Boken blev Maud Deckmars roman ”Gud i Bardolino” och berättelsen är en slags (makaber) fortsättning på novellen ”Teodor”, publicerad i Carina Aynsleys novellsamling ”Lite salt, lite surt och resten sött” augusti 2020 (Bokförlaget K&R AB).


VINNARNOVELL: PÄRONSIRAP

”Det är tamejtusan det godaste jag ätit på länge”, säger Maggan och lassar upp en stor sked päronsirap på en osttriangel innan hon ber servitrisen om mer.

Den ostiga trekanten stannar halvvägs upp mot munnen då Maggan blir varse en figur i ögonvrån. Ännu en gluttare, skit i den, tänker hon, ser att päronkladdet hotar att droppa ner på handen. Hon skyndar sig att hiva in godbiten.

Maggan är van vid att bli tittad på. Och varför inte? Hennes timglasfigur går minsann inte av för hackor, det vet hon. Någonstans djupt inom sig är hon även medveten om att timglasets form är på väg att modifieras, att de mjuka kurvorna håller på att rätas ut och bli mer raka, enhetliga. Lite mer sockerbitsaktiga, liksom. Nåja, ännu så länge fungerar korsett och stay-up och stay-down och allt vad det heter. Servitrisen kommer med en liten genomskinlig skål fylld med gyllengult klet och allt vad timglas heter är glömt.

Päronsirap. Så underbart gott. Hon struntar i osten och lägger den fyllda skeden rakt mot gommen i stället. Mm.

”Ursäkta”, säger en hes, lite skrovlig röst.

Gluttarfiguren i ögonvrån poppar upp i hennes medvetande. Är han kvar? Smått irriterad vänder sig Maggan mot bordet intill. Vem understår sig att inkräkta på hennes integritet, avbryta hennes njutning. Bordet är tomt. Där står fyra stolar uppställda mot den rödrutiga duken. Ett djur, ett fyrfota djur står intill en av stolarna. Med en axelryckning vänder hon åter sitt fokus mot ost och sirap.

”Går du ofta hit?”

Snabbt vänder hon ännu en gång blicken mot röstens riktning, men nej, inte en människa i sikte.

”Hej! Här är jag.”

Förvånad ser hon neråt, mot djuret. Det låter som om rösten kommer därifrån? Hon ser på sin tesked, vad i hela friden innehåller den där sirapen egentligen?

”Tjena snygging.” Djuret ser ut att le med sina stora överkäkständer. ”Jag heter Teodor.”

Maggan blundar. Maggan öppnar ögonen. Djuret står kvar och bockskägget guppar.

”Bää. Bjuppar du på nåt att äta? Det ser förbaskat gott ut.”

”Eh …” säger Maggan. ”Eh … visst. Vad är du? En get?”

”Jomenvisst serru”, säger Teodor. ”En riktig getabock”, lägger han till och fyrar av en blinkning med sina vattniga, blå ögon.

Herregud, jag tror den flörtar med mig, tänker Maggan. Hon vet inte hur hon ska bete sig. Hon har aldrig blivit flörtad med av en getabock.

”Okej”, säger hon osäkert, ”men hur kommer det sig att du kan prata?”

”Varför skulle jag inte?” Teodor låter uppriktigt förvånad. ”Du kan ju.”

”Ja. Ja, det har du förstås rätt i.” Hon kommer på sig själv med att fnittra.

Hon vet inte när hon kände sig så här osäker inför en man senast. Nej, en getabock, korrigerar hon sig. Det är ju för fan ett djur, skriker hon invärtes.

”Sch”, väser geten och tar ett skutt i hennes riktning.

Innan Maggan hinner reagera sitter geten under hennes bord, under den rödrutiga duken och hon känner getens lite sträva ragg och dess varma andedräkt mot sina ben. En chipstung kvinna kommer gående genom restaurangen.

”Teodor?” lockar den okända med mild röst. ”Teodor, min älskling, har du gömt dig för mamma? Var är du?”

Den frodiga bakdelen gungar vid varje steg. Åt vänster. Åt höger. Åt vänster. Maggan kan inte slita bort blicken.

”Sch”, manar det ännu en gång under den rödrutiga duken och Maggan känner getens varma andedräkt sträva sig uppåt och in mellan hennes knän.

Utan att tänka särar hon på benen och medan hennes ögon följer kvinnans tunga vankande bearbetar Teodors tunga hennes knäskålar och insidan av låren.

”Är kusten klar?” Fårskallen sticker fram under bordet. ”Har Anna försvunnit?”

”Eh … ja, det har hon nog”, säger Maggan hest och sluter knäna. ”Vem är hon? Och vem är du?”

”Vem jag är vet du redan”, Teodor fyrar av ett bländande getleende, ”jag är ditt öde, ju. Det är du och jag nu, gullet.”

Maggan känner sig märkligt sårad och svartsjuk.

”Inte förrän du berättar vem hon är”, tjurar hon.

”Okej.” Geten lyfter ena klöven och sätter den i hennes generösa famn. ”Det är Anna. Jag stal henne från Anders Andersson förra året. Dumt nog. Hon är en jäkel på att kyssas, men är värdelös på matlagning. Och du vet hur det är, en get kan inte leva på kärlek allena.” Han sneglar mot den numer bortglömda osten och päronsirapen. ”Du verkar ha lite mer stil och klass, liksom. Du nöjer dig inte med vidbrända makaroner utan köper dig njutning i stället. Och så har du schysstare rattar.”

Gettungan sveper ut och vidrör lätt det tunna blustyget som med möda innesluter den svarta F-kupan. Maggan stönar.

”Okej. Jag förstår ingenting”, säger hon, ”men okej.”

”Kom nu så går vi hem”, säger Teodor. 

1 kommentar på “Päronsirap, novell av Carina Aynsley

  1. Carina, så kul!
    Sitter på en buss och telefonen hoppar snart ur ha den för skrattet bubblar så!
    Vi ses!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.