Tina Harnesk, Folk som sår i snö

Thumbnail

Ingen ska komma och berätta för Máriddja när hon ska dö och ingen kan dra ur 85-åringen sanningen om cancerdiagnosen hon fått. 

Särskilt maken Biera måste hållas ovetande. Den enda hon kan anförtro sig åt är Siri, en växeltelefonist i den nya telefonapparatmaskinen som gubben skaffat bakom hennes rygg. 

Kajs mamma är död utan att ha yppat sin hemlighet. Kan Norrbotten ge Kaj en plats att slå rot och kommer Mimmi våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? För sägnen säger att ingenting får kallas vid sitt rätta namn för då kan allt gå förlorat.

Det börjar med andra ord bli hög tid att tjuvskjuta en älg. Och tända på en lada.

Författaren

Tina Harnesk, född 1984, arbetar till vardags som biblioteksassistent och bor på ett berg utanför Arvidsjaur med sin man och deras barn. Hon är uppvuxen i Jokkmokk. ”Folk som sår i snö” är hennes debutroman.

Recensioner

Romanen är nominerad till Adlibrispriset årets debut. Boken ingår i Låna & Läs 2022-2023 och är enligt läsfoldern en ”tonsäker debut”. Det instämmer jag helt i och har svårt att lägga den ifrån mig. Den är ömsint skriven om det mänskligt svåra, som ursprung, stolthet, tillhörighet och familjeband. Om förlust, förskoning, förståelse, försoning och förening. Kan förening ske efter årtionden av ovisshet och smärta efter något som gått förlorat?

Romanen utspelar sig i en ort i Norrbotten och spänner över en tid med två generationer med det nordsamiska arvet i blodet och i minnet, som i en släktsaga. Det gamla paret Biera och Máriddja, som i unga år tvångsförflyttades söderut och nu i slutet av sina liv sörjer och saknar gemenskapen med andra samer. De lider av den smärtan som en stark förlust lämnar kvar och drömmer om förening. Det unga paret Mimmi och Kaj, som väljer att flytta norrut till en ort, som Kaj har känslominnen ifrån, utan att veta hur det kommer sig. Ett färgsprakande persongalleri med verkliga människor och en fiktiv lyssnerska i form av ”Sire” i telefonapparatmaskinen! Ett roligt grepp av författaren. Och pojken Johánás måste jag bara älska!

Författaren skriver trovärdigt med den mångbottnade muntliga berättartraditionen som grund för sin berättelse. Läsaren kastas mellan djup medkänsla och humoristiska avsnitt, nästintill rövarhistorier. Ibland är de burleska uttrycken för mångordiga och för mycket ”kryddade”, med risk att läsaren tappar tråden i handlingen. Dock är det en lättläst läsupplevelse i sin helhet, med fina miljöskildringar och nedslag i de övergrepp som samerna utsattes för av staten.  

I prologen fängslas jag av språket, berättelsens mystik och den lugna atmosfären som råder mellan pojken, Biera och Máriddja. Jag berördes extra av svaret på pojkens fråga på s11) Men varför försvann hon…. ? Jag tror att man aldrig slutar längta dit vars man hör hemma. Vad man än blir och var man än hamnar så har ens hjärta en rot. 

Tänkvärt är, att alla som förflyttats av tvång känner denna ständiga längtan tillbaka till det som en gång var ”hemma”, även om nya ”hemma” uppstår. Det kan säkert även gälla den som flyttat frivilligt.

Avslut: En nöjsam läsning och trevligt med en berättelse som har ett tydligt slut!

Läs den gärna!
Eveline Santner

Läs mer: https://www.evelines-lasecirkel.com/news/folk-som-sar-i-sno-av-tina-harnesk/

1 kommentar på “Tina Harnesk, Folk som sår i snö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *