F är 28 år, arbetar natt i omsorgen, har haft mens cirka 210 gånger och minst lika många sammanbrott. När hon träffar P på en krog på Linnégatan är det som om de aldrig inte känt varandra. Han bjuder på risotto på första riktiga dejten, de dansar och ligger och dricker och ligger och skålar in nyåret tillsammans. Tiden går. Alla deras försök att bli gravida slutar i besvikelse. Till slut börjar F planera livet efter IVF-behandlingarna, kramperna och blodet.

”Saker jag lärt mig om sorg” är en debutroman om ofrivillig barnlöshet, om tråden som vävs och saxen som klipper, och om ett ungt äktenskap som går i kras.

Recension

Ett hjärtslag. Två hjärtslag. Och hela mitt inre skrumpnar ihop.  

Vi möter F på tjugoåtta vårar som träffar P och det är kärlek vid första ögonkastet. En middag blir till vardag blir till drömmar som sömlöst glider in en ofrivillig barnlöshet. En jul i skugglandet och ett väntrum som vibrerar av längtan möter en sorg som drar ner ridån över förväntan och framtid. Vita platser i juni följs av drömmar att försöka springa ikapp. Det är revor i tiden, pepparkakshus i ruiner och mörka stunder som tycks skifta i nyans. Det är villkorslös närhet, en rastlöshet som river och kärleken som ställs på prov. All denna sorg och alla dessa mellanrum, var gör man av dem egentligen? Vad är ett liv? När dör en kärlek? Och kan man lämna tårarna i en liten låda under sängen och försöka njuta av livet när allt i själva verket känns som en limbo mellan att leva och överleva?   

Här är mer än en läsning, långt mer än futtiga ord kan fånga och en upplevelse med ett tydligt före och efter. Det är levande, litterärt skickligt och letar sig in – ja, skriver sig fast – i hjärtat.

Aj, ah, wow.

Det är levande, längtansfullt och långt ifrån lyckligt. Och någonstans där i tomrummet och väntrummen, mellan längtan och smärtan vilar något stort. Författarens språk bär en radar omöjlig att värja sig inför; pennan liksom punkterar varje tanke, pockar på känslor som brusar och placerar orden där den högljudda tystnaden annars tiger stumt. Vilken romankonst! Vilken debut!

Det är slående innerligt, stiligt och särdeles en av årets starkaste romaner. Styrkan bor i detaljernas precision, bärigheten på livet och närheten som sticker till i näsan – drabbar mig. Det berör utan att betona och bultar på sätt som får mig att baxna av förundran. Det. Är. Bara. Så. Bra.  

Och.

Saker jag lärt mig om sorg är en livsbejakande, skärande och längtansfull roman om att våga välja och hoppas på livet även när tillvaron rämnar och nuet brister. En bok som fångar glipan mellan verklighet och hopp, förväntan och faktum. Och som drar läsaren närmare livet. Det är en berättelse som ställer hoppet och sorgen rygg mot rygg, förtröstan och förtvivlan sida vid sida. Men också en vacker berättelse om kärlek och om hur barnlängtan kan trängta sönder ett vi. Författaren skriver sant på sätt som får hjärtmuskeln att dra ihop sig och med en närhet som får mig att blekna av beundran.

Ett hjärtslag, två, och sedan är jag fast. För evigt fångad i en roman som skapar korsdrag mellan hjärnan och hjärtat. Och om det är något jag lärt mig om sorg är det att den dimper ner när bokens sista punkt är här.

Caroline Nilsson
@carolinesbokhylla