Jag har en liten aluminumbåt i en vacker havsvik på södra Alnö. Den är liten och nätt, lämplig för att njuta av stilla sommardagar när solen gassar, kanske fiska, gärna med en bok i handen medan flötet guppar på vattenytan.

Så har det fungerat i många år.

För att det ska fortgå så måste man ju i dessa dagar se till så att inte någon tänker samma tanke som jag och olovat lånar båten. Därför är den fastkedjad med en kraftig kätting och ett hänglås med nyckel. Det har försvunnit många båtar de senaste åren i grannskapet så därför gäller det att säkra upp sin egendom.

Döm om min häpnad när jag en dag i maj 2012 upptäckte att båten var borta. Det enda spåret var en kättningstump och tydliga spår av fordon i sanden. Området är ganska tättbefolkat även så här på försommaren. Fyra grannar svarade på min fråga om dom sett något, ”vi trodde du sålt båten för en karl var här och hämtade den mitt på dagen”.

Jag gjorde givetvis en polisanmälan och angav mina grannar som vittnen. Dom hade ju sett mannen som hämtade båten och vilken bil han hade och även registreringsnummer. Som ett brev på posten kom någon vecka senare ett meddelande att polisen avskrivit ärendet på grund av ”brist på spaningsuppslag”. Pliktskyldigast hade polisen dock ringt och frågat ett vittne om denne kunde tillföra utredningen något mer än bil och registreringsnummer, fick jag höra av en av grannarna. Trots det blev ärendet avskrivet.

Då blev bokhandlarn upprörd och började i god privatspanaranda att utreda ärendet.

”Ärendet” kom att ta från maj 2012 till juni 2023. Först då kunde epilogen skrivas. Elva år efter stölden. Historien belyser hur rättsväsendet fungerar, eller inte fungerar. Vem tjänar på brott?

Läs hela den tragikomiska historien genom att klicka här.