Kerstin Ekman föddes i östgötska Risinge den 27 augusti 1933. Hon debuterade 1959 med kriminalromanen ”30 meter mord”.

Hennes senaste bok, Löpa varg, kom för två år sedan och blev en omedelbar succé bland både läsare och recensenter. Nu har hon släppt en ny bok, Min bokvärld.

”Är det dumt att ge sig på tjocka och bra böcker så tidigt i livet att man inte riktigt kan begripa dem? Det tror jag inte. Man kommer ju in i en fascinerande värld och man kan återkomma till den och få klart för sig mycket som man inte begrep från början. Varje omläsning öppnar nya rum i berättelsen. Och den öppnar i bästa fall obekanta rum inom en själv.”

Det började med barndomshemmets bokhyllor och Katrineholms stadsbibliotek. I 24 kapitel förmedlar Kerstin Ekman starka upplevelser som läsandet gett henne, och berättar om böcker hon kommit att älska, böcker som vänner, som tröst – och om hur läsa och skriva hör ihop.

Recensioner

Caroline, som har @carolinesbokhylla på Instagram har läst och recenserar boken här:

Det finns romaner. Sen så finns böcker som denna!

Det finns läsupplevelser, det finns romaner. Sen så finns det

Ögonblicket jag har väntat på: att fortsätta läsa den nyligen utgivna boken

Min bokvärld. Är det en bok att skriva upp på läslistan, undrar kanske du? För att hålla mig kort om ett svar som annars riskerar närma sig en Dostojevskij-roman : har du någonsin läst en bok av Ekman, är det en omöjlighet att inte vilja läsa flera böcker av henne. Och har du väl tagit dig an denna guldklimp, ja då vill jag lova att du omedelbart kommer vilja läsa allt nu-nu-nu.

Med kapitelrubriker inramas litteraturen och skrivarkonstens delar och helhet. Skärskådas läsupplevelsers avtryck och läsandets magiska intryck. Skrivandet, stadsbiblioteket och stunder med böcker som blivit till såväl vacker vänskap som varsam tröst får här vara lika mycket delar av en bokvärld som komponenter i en botten av kärlek till bokhyllan och författandet filtrerad genom en av vår tids skickligaste författare. Boken är på sätt och vis ett enda långt kärleksbrev till ett litteraturen, läsandet och livet som författare – och till mig som läser.   

Allting tar slut skriver Ekman och låter pennan sätta punkt. Men, saken är den, att här är en läsning som jag aldrig vill ska ta slut. Hur sammanfattar man något när underbart inte är nog?

Handen upp om du som jag slukar denna övermåttan härliga bok i höst!

”När kvällen kommer och fåglarna tystnat och söker sina sovställen i hasselbuskarnas skygd är jag hemma. Jag tvättar och putsar mig som de nyss gjorde i fågelbadet. Men när de stoppar huvudet under vingen tar jag upp min bok som hela blanka sommareftermiddagen legat och väntat på mig. Om nu böcker kan vänta. Men vi hör ihop och tid är vad jag har att ge dem. Och ju mer av den jag ger åt dem, desto uslare sällskapsmänniska blir jag.” (Utdrag från kapitlet ”Blir man klok av att läsa?” från boken)

Caroline
@carolinesbokhylla

Johan Thente i DN

Kerstin Ekman blåser liv i klassikerna och favoritromanerna. Hon skriver om allt från Homeros till Philip Roth i 24 uppslagsrika essäer. Jonas Thente läser en essäsamling full av fröjd och förtvivlan som ledigt blandar historien med nuet.

Det är en väl vald titel. Är det något hos Kerstin Ekman som är oupplösligt så är det hennes värld och böckerna – egna och andras. De förutsätter varandra. I ”Min bokvärld” gäller det framför allt andras böcker. Uppåt 130 stycken omnämner hon i 24 essäer över 430 sidor. Det är en fröjd att umgås med henne.

Jag får en tydlig bild i huvudet när jag läser. Det är ett rum med fönster som vetter mot skogen och väggarna fulla av bokhyllor. I en bekväm fåtölj sitter Kerstin Ekman med en av sina många favoritböcker, till exempel Emily Brontës ”Svindlande höjder”, och håller ett bläddrande föredrag. Ibland irrar blicken bort från sidorna och hon drar sig till minnes någon episod från sitt eget liv. Ibland pekar hon mot någon av hyllorna och säger att där – precis till höger om den stora gröna på tredje hyllan. Nej, jag sa tredje. Ja just den, räck mig den är du snäll.

Och så stannar hon till vid någon detalj längs vägen medan några sidor faller ur den mer än vältummade referenslitteraturen.

Fortsätt läsa Jonas Thentes recension i DN här.