”Jag vill tro att det kommer en vår efter de vintermånader jag ska berätta om. Min historia kommer oundvikligen att sluta med en gammal man övergiven i en snödriva, så det jag menar är att jag trots allt vill tro, att det finns en mening med att tala om det varav hjärtat är fullt.”

Det finns en by som bara består av två hus. I det ena bor Eskil, som just gjort någonting han ångrar djupt. Det andra är Saras, hon som vill rädda sin son från byns historia, men det är svårt när man sitter i fängelse.

Eskils försök att rätta till sitt misstag sätter igång ett dramatiskt förlopp av försvinnanden och återvändanden, till en plats där både livet, döden och gruvbolagens rovdrift farit hårt fram med människorna. En av dem sörjer sin döde son, en annan sin förlorade kärlek, en tredje sin obegripliga mor. Hon som kallar sig Vintergeneralen sörjer ingenting. Det är hennes galenskap och hennes styrka.

Ida Lindes nya roman När man sparkar på en hund utspelar sig i ett fiktivt Västerbotten och är en mycket fristående fortsättning på den kritikerrosade Norrut åker man för att dö från 2014.

Ida Linde är född 1980 och uppvuxen i Umeå, men bor numera i Stockholm. Hon debuterade 2006 med den prosalyriska Maskinflickans testamente. För den kritikerhyllade romanen Norrut åker man för att dö (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris. Romanen Mördarens mamma kom 2018 och 2022 gav hon ut diktsamlingen Karons tunnelbana.

Recension

Caroline har läst boken och tycker såhär.

Hjärtat fullt.

Såhär? Låt mig ta er till Västerbottens inland där snön parkerat sig som ett täcke över tillvaron och den lilla byn med bara två hus och människor – och det är där denna berättelse tar vid.  Katastrofens själva grymhet möter små flingor som smälter av tungspetsens värme. Vardagen som kapsejsar finns nära intill vars än man hamnar.

Här finns tron på att tiden lagar och försök att omfamna den plikt som arvet innebär. Här är gruvan som sätter ramarna för livet och den egentliga omvägen som följer av att lära sig den inre kompassens mänskliga väderstreck. Och här väntar en smula fascinerande berättelse om människor som börjar på samma plats men sen på ett eller annat vis tar helt olika vägar.

Linde skriver sant, skärpt och sanslöst bra. Det är kompromisslöst men nyanserat, känns nära utan att nagga på berättelsens rymd och bär en raritet som håller läsaren kvar. Och ja, det är inte bara bra, det är riktigt-riktigt Linde-briljant.

Åhå.

Jag läser, och det med lika delar ett leende på läpparna som elektricitet i läshörnan. Om detta inte är en bok skriven med och om kärlek, då vet jag inte vad. Här finns kärlek bortom vett och sans, bakom vimlande av ord och burna i ren och skär mänsklighet. Det dramatiska, kraftiga och himlastormande – allt och de alla får rum. Också vad berättelsen väcker i läsaren – i botten av mig.

Att Lindes penna kan göra storverk är inget nytt i bokhyllan, att hennes prosa kan leverera en berättelse som denna är bara ännu en bekräftelse. Med stor skicklighet fångar hon upp växelspelet mellan närhet och distans, betydelsen av det outtalade och allt det brokiga som breder ut sig i det västerbottniska landskapet mot en fond av kärlek, sorg och gruvbolagens intåg.

När man sparkar på en hund är en stilsäker, skarp och sparkande roman om människor som i sin strävan efter att göra rätt hamnar fel och om hur livsrummet förändras när gruvindustrin får rum. Och, om kärlek såklart. En sorts kärlekshistoria som inte förskönar men inte heller vältrar sig hejdlöst i scener av tårar, familjehemligheter och livets s(v)årigheter.

Med en penna doppad i berättarkonstens ädla bläck och en förmåga att göra iskristaller och västerbottnisk natur till ljuv poesi, stundom även överraska, är detta en tät och tonsäker roman med sälta, svärta och svårfångat djup.

Jag vill tro att det kommer en vår efter de vintermånader jag ska berätta om, skriver Linde. Och jag? Jag vill då tänka att det kommer fler romaner av författaren efter denna. Vilken krispig läsning!

Hjärtat fullt och orden kaputt. Ja, där har ni mig efter denna läsupplevelse. Klart slut.  

Caroline
@carolinesbokhylla