”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.”   

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå.   Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen, om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar, om hur kärlek börjar och slutar, om en skalperad hamster, om den långa skuggan av ett mirakel men framför allt om män.

Andrev Walden

Andrev Walden (f.1976) är journalist och illustratör, uppvuxen i Norrköping. I dag bor han i Stockholm med sin familj. Arbetar som skribent på Dagens Nyheter.

Han har tidigare arbetat som AD och kolumnist på Aftonbladet. År 2017 nominerades Walden – som första krönikör någonsin – till Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare. Han har också varit redaktör och programledare för SVT:s tv-serie Sociala monster och som redaktör på Filip och Fredriks tv-program Breaking News.

Recensioner

”Andrev Walden är välkänd som krönikör i Aftonbladet och senare Dagens Nyheter. 2018 kom han ut med krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset men nu har han också romandebuterat med Jävla karlar. Huvudpersonen i boken heter Andrev precis som författaren, de två är också födda samma år, 1976; när vi först möter bokens Andrev är det 1983 och han är alltså sju år gammal. Det är en självbiografisk text men han kallar det för en roman. Den har också romanens form vilket är ett klokt val, det gör den mycket mer läsintressant och om allt är biografiskt ”sant” eller ej är möjligen intressant för författaren och en del närstående men rätt ointressant för oss läsare. ”Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant” skriver han själv och kanske är det så. Det här skulle kunna vara en diskbänksrealistiskt dokumentär eländesskildring, det är mycket skit som pojken Andrev går igenom, men det skulle ju vara lika trist som en klassisk självbiografi. Han skildrar de sju åren och de sju olika pappagestalterna med en del ironisk distans och en del mörk humor som faktiskt blir ett mycket realistiskt överlevarperspektiv och dessutom blir en stark och levande läsning som verkligen når fram till oss, något som de alternativa formerna knappast skulle ha lyckats med.”

Läs Anders Kapps recension här.

Monica Gullman har läst boken:

Allt som står i boken är sant, skriver författaren, jag tror honom. Boken är skriven av författaren som vuxen men ur ett barns perspektiv. Från pojken är sju år tills han ska fylla femton. Hur är det att ha sju pappor på sju år, jag läser och förundras. Ingen av papporna är namngivna med sina riktiga namn. Här ska jag berätta lite om dem.

Pappa ETT, Indianen: Pojken får så småningom veta att han är hans riktiga pappa. Att ha en pappa även en frånvarande sådan som är en Indian är häftigt. Han berättar det för sina kompisar som blir avundsjuka.

Pappa TVÅ, Växtmagikern: Han är invalid men bara på papperet, lever på bidrag från staten. Han kan allt om naturen och lär pojken allt han kan. Pojken får två halvsyskon, en lillebror och en lillasyster. Växtmagikern pendlar mellan mani och depressioner. Vi ska flytta viskar mamman till pojken när hon inte står ut längre. Småsyskonen blir kvar hos Växtmagikern, de blir hans ansvar, och mamman gråter Jävla karlar.

Pappa TRE, Konstnären: Han ritar mest streckgubbar som ser ut som skit, tycker pojken, men det säger han inte. Han är en kvinnokarl och mamman blir kär. Det går ett tag, han dricker för mycket, det är dags att flytta IGEN. Konstnären har en syster (Lilla Molnet) Hon röker hela tiden står med mamman under fläkten i köket och skriker, Jävla karlar.

Pappa FYRA Tjuven: Lång och mager med skinnjacka och hudnära jeans. Stövlar med sporrar som klirrar när han går. Han stjäl allt han kommer över. Pojken skäms att gå och handla med honom. Han stoppar på sig i alla fickor, såklart åker han fast. Han kommer ut ganska snabbt. Han förvarar farliga nålar i deras badrumsskåp, mamman försöker gömma dem. Jag vill ju bara hjälpa dig, säger hon. Han är farligt försöker döda mamman när han är hög. Jävla karlar, säger mamman när hon berättar allt för (Lilla Molnet)

Pappa FEM. Prästen: Han har vita kragar under sina tröjor. Han ser djävulen i allas ögon. Kommer med kaffebröd utan att fråga om han får. Han är ganska ful. Mamman vill egentligen inte att han kommer, men hon lånar 500 sedlar av honom så han blir kvar ett tag. De har ont om pengar, hon har svårt att behålla de jobb hon får. Så prästen blir kvar ett tag tills mamman får nog.

Pappa SEX. Mördaren: Han jobbar på en bilverkstad händerna är svarta av olja och magen hänger över livremmen. Mammans skruttiga bil är trasig, De flyttar ihop, nytt boende igen. Han är den svartsjuka pappan, mamman måste redovisa var hon varit när hon är sen. Detta blir jobbigt i längden. Hon kan ju inte tala om att hon är otrogen med hans chef på verkstan. Men lillasyster vet, hon har tjuvlyssnat när Mamman pratar i telefon med (Lilla Molnet). Han försvinner, bara så där, och mamman säger, Jävla karlar.

Pappa SJU. Kanotisten: Han flyttar in hos dem men blir inte glad när Växtmagikerns släpper sina två barn, han ska bilda ny familj men mamman är glad som får ha sina tre barn hos sig. Hon är en bra mamma även om hon har svårt att hitta bra karlar som inte ställer till det för familjen. Kanotisten är snäll men tråkig. De skrattar mycket och då skrattar pojken också, varför vet han inte, försöker anpassa sig, höra till. Nu är mamman i fjärde månaden, så någon ordning har det ändå blivit.

En bok jag läser och förundras över dess handling. Men allt är sant, skriver Andrev Walden , jag måste tro honom. En bok som gör mig lite ledsen men som också får mig att skratta över alla tokigheter mitt i allt det svåra.

Boken fick Augustpriset i Skönlitteratur i år 2023.

En bok jag kan rekommendera alla som vill läsa något som berör.

/Monica Gullman

Övriga recensioner

”Halsbrytande och underhållande”
Dagens Nyheter

”Ingen klär av vår snåriga tids oklokhet som Andrev Walden”
Fredrik Wikingsson

”Läs Andrev Walden!”
Jessika Gedin

”Om det finns något om heter absolut litterärt gehör så har Andrev Walden det, för rakt igenom boken träffar han varenda ton rätt, och det är något mycket ovanligt.”
BTJ-häftet nr 16, 2023